Den röda ekorren

Den röda ekorren
(La ardilla roja, 1993)
**

Jag ska erkänna att jag har lite svårt för sydeuropeiska filmer, generellt sett. Oftast har de väldigt intressant handlingar, men de är alltid så mustiga och livsbejakande att man blir helt utmattad av att se dem. Den spanska regissören Julio Medem måste nog räknas till dessa filmare, trots att han har den utmärkta "De älskande vid polcirkeln" på sitt samvete, en film som inte känns så värst medelhavsk. Detsamma kan tyvärr inte sägas om hans tidigare alster, "Den röda ekorren", även om den, precis som jag nyss skrev, har en intressant intrig.

"Den röda ekorren" handlar om Jota, en mycket framgångsrik rocksångare, som står i kast med att hoppa från en bro när plötsligt en tjej på motorcykel kör över brokanten och kastas ner mot stranden nedanför. Jota inser snabbt att tjejen tappat sitt minne, och bestämmer sig för att utnyttja situationen. Han tutar i henne att han är hennes pojkvän, och att hon heter Lisa. Snart inser han dock att det hela kommer att sluta illa, så han rymmer med henne från sjukhuset, och tar med henne till en campingplats, där de bosätter sig. Men verkligheten hinner snart ikapp dem, och Jota börjar undra om Lisa egentligen säger allt som hon vet...

Att filmen är från det tidiga 90-talet syns ganska tydligt, både på bilden (den har den där lite dassiga känslan) och på kläderna och frisyrerna. Och videosekvenserna med Jotas gamla band är verkligen skrattretande. Varför är det alltid så att när någon i en film har spelat med i ett band, så är deras musik alltid väldigt... osannolik och klyschig på samma gång? Man får känslan av att regissören inte har någon som helst koll på populärmusik, utan bara gissar vad kidsen av idag gillar. Underbara "Angel" av Colin Nutley är ett bra exempel på det.

Filmen i övrigt känns ganska intetsägande, och trots att det bara är ett par veckor sedan jag såg den, så minns jag knappt någonting från den. Men att den var sydeuropeisk, det var det ingen som helst tvekan om!
Nej, se istället Medem-filmen jag nämnde i början här, och skippa det här. Du kan helt enkelt leva utan "Den röda ekorren".

De ofrivilliga

De ofrivilliga
(2008)
****

Ruben Östlunds första film, "Gitarrmongot", var en riktig snackis för några år sedan, men trots att den gick på SVT en gång i tiden så orkade jag aldrig ta itu med den, något som jag kanske ska ändra på inom en snar framtid. För efter att ta sett hans nya verk, "De ofrivilliga", blir jag onekligen sugen på att se vad han gjort tidigare, framförallt när de två filmerna ofta jämförs med varandra. Pirate Bay, here I come!

"De ofrivilliga" består egentligen av fem separata filmer, som flätats ihop, utan att för den sakens skull ha med varandra att göra. Den enda gemensamma nämnaren är egentligen grupptryckets makt över oss människor, även om det tar sig väldigt olika uttryck de i fem filmerna här.
Den första handlar om en man som på sin egen födelsedagsfest får en avfyrad fyrverkeripjäs i ansiktet, men vägrar att åka till sjukhuset. Film nummer två handlar om två blonderade tonårstjejer som gillar att posera framför webkameran och dricka sig redlösa. En kväll går det sistnämnda lite för långt, och en av tjejerna däckar i en park, där hon hittas av en förbipasserande man i en bil. I den tredje filmen träffar vi skådespelerskan Maria Lundqvist, som på sin långfärdsbussresa både hamnar i sällskap med ett fan och råkar ut för en minst sagt principfast chaufför, som vägrar att köra vidare förrän någon erkänner vem som rivit ned gardinstången på bussens toalett. Film nummer fyra handlar om lärarinnan Cecilia (alla karaktärer i filmen har samma namn som skådespelaren) som ser hur en manlig kollega slår en elev. Hon anmäler saken, och blir sedan utfryst av sina övriga kollegor. Den sista filmen, som också är den som synts mest i förhandsbilder, handlar om ett gäng grabbar som träffas i en stuga och festar hejdlöst under en helg. Drickandet leder till att alla hämningar släpper, och gränser överskrids, något som inte uppskattas av alla i gänget.

Som vanligt när en film är upplagd på det här viset så är inte alla fem episoderna lika bra. Min favorit är utan tvekan bussresan med Maria Lundqvist, en episod som också är den roligaste, medan resten av filmen mest är tragisk på olika sätt. De fulla tonårstjejerna är tragiska på sitt vis, och de extremt grabbiga grabbarna är minst lika tragiska, fast på ett helt annat sätt. Och det är det som är en av filmens styrkor, att man får väldigt olika syn på ungefär samma tema.
Sedan är även skådespelarna föredömliga, och fotot, som gör att jag får en del Roy Andersson-vibbar, är också väldigt bra och annorlunda (bilder beskärs lite underligt, och kameran är alltid statisk i alla scener).

Nyligen röstades filmen fram till en av årets bästa i ett flertal tidningar, och jag får nog hålla med, även om den inte nådde upp till "Låt den rätte komma in"-klassen. Fast det är ju en helt annan typ av film också...

Yes man

Yes man
(2008)
**

Jag har aldrig varit ett stort fan av Jim Carrey, och hans genombrottsfilmer om detektiven Ace Ventura har jag inte ens orkat se, eftersom de verkar vara oerhört påfrestande. Men så hände något, först med "The Truman show", som faktiskt var en helt okej film och där Carrey tonade ner sitt agerande lite, och sedan med "The eternal sunshine of the spotless mind", där hans seriösa sida som skådespelare kom fram i rampljuset. Men däremellan har han fallit tillbaka i sitt gamla fack med roller där han får agera med hela kroppen och ansiktet samtidigt. Och nya "Yes man" är någon blandning av de båda, där jag bitvis kan gilla Carreys sätt att spela, men så en sekund senare slår han till och börjar leva för mycket på sin mimik. Tyvärr.

"Yes man" handlar om Carl Allen, en kille som har ett tråkigt jobb på en bank, och som dessutom aldrig tackar ja till sina vänners erbjudanden om att hänga med dem ut på krogen eller andra aktiviteter. Istället hyr han ett gäng filmer och hittar på ursäkter om varför han inte kan hänga med polarna. Droppen blir när Carl missar sin bästa kompis förlovningsfest, och han inser att något måste göras. Han lockas med på ett massmöte där Terrence Bundley predikar om sitt program "Yes", där allt handlar om att man ska säga "ja" till alla erbjudanden man får. Carl nappar till slut på det hela, och blir en förändrad person. Dessutom träffar han, tack vare sitt nya jag, den spontana och impulsiva Allison (Zooey Deschanel, som vi tidigare bland annat sett som Trillian i den medelmåttiga filmatiseringen av "Liftarens guide till galaxen").

Egentligen är det en rolig filmidé, även om den känns väldigt lik Carreys gamla film "Liar, liar", där huvudpersonen skulle sluta ljuga, och vissa sekvenser är också riktigt roliga, framförallt när Carrey precis hoppat på "Yes"-tåget, plus en del scener med Carls bankchef Norman, som spelas av Rhys Darby, en kille som tydligen är med i hajpade TV-serien "Flight of the conchords". Själv tycker jag mest att han är lik Mike Myers (framförallt i hans roll som Austin Powers). Men efter ett tag blir det mer och mer en romantisk komedi uppbyggd efter standardmallen för den genren. Man kan lätt förutse varenda händelse, och slutet kan knappast komma som en överraskning för någon i salongen. Och som jag sa inledningsvis, så blir Carrey bitvis ganska påfrestande, även om hans gamla fans säkert kommer att jubla över hans agerande här. Trailern lovade gott, men samtidigt känns det som att det roligaste i filmen är det som är med i trailern.

Låt den rätte komma in

Låt den rätte komma in
(2008)
*****

Jag ska erkänna att jag var ganska sen med att upptäcka John Ajvide Lindqvist, och det var inte förrän jag läste om filmatiseringen av debutromanen "Låt den rätte komma in" i våras som jag tänkte att det kanske var dags att läsa boken i fråga. Att jag sedan läste hans andra bok, "Hanteringen av odöda" först berodde mest på biblioteksköerna...
Som vanligt när man läser en bok som filmatiserats börjar man göra sig bilder av hur filmen kommer att se ut, och hur de olika karaktärerna kommer att gestaltas. Det enda jag behöver säga är att Tomas Alfredson inte gjorde mig det minsta besviken...

"Låt den rätte komma in" handlar om 12-årige Oskar som bor i Blackeberg, där han är ensam och mobbad i skolan. Plötsligt får han nya grannar, en äldre man och en flicka (Eli) i hans egen ålder, och efter några kvällsträffar vid klätterställningen ute på gården blir de två vänner, även om Oskar anar att allt inte står rätt till med den nya bästisen. Och snart ser han hur läget ligger till: hon är vampyr.

Historien utspelar sig 1982, och regissör Alfredson har gjort ett fantastiskt jobb med att återskapa den tiden, utan att för den sakens skull bli nostalgisk, vilket är väldigt lätt när man ska göra filmer som utspelar sig under ens uppväxttid. Han var till och med så noga med att publiken inte skulle haka upp sig på att bli nostalgiska att han bad Per Gessle skriva och spela in en helt ny låt som låter exakt som Gyllene Tider lät vid den här tiden, en väldigt rolig detalj i filmen. Och visst ser man ett gammalt mjölkpaket eller två skymta förbi snabbt (och Oskar och hans mamma följer SVT:s gamla program "Notknäckarna", vilket inte riktigt framgår i filmen, förutom att man hör programmets vinjett en gång), men det är inget frosseri i 80-talsgrejer, vilket känns skönt, eftersom man då istället kan fokusera på filmen och dess handling.

Skådespelarna är även de fantastiska, framförallt de två huvudrollsinnehavarna Kåre Hedebrant (Oskar) och Lina Leandersson (Eli), även om den sistnämndas röst blivit dubbat av en äldre tjej, då Linas röst tydligen var lite för ung för rollen. Även Peter Carlberg och Ika Nord passar jättebra i sina roller som alkisar, och Per Ragnar gör som vanligt en bra tolkning av Håkan, som är en av de stora skillnaderna mellan boken och filmen. I boken ligger det mycket fokus på denna äldre man och hans sexuella läggning, och han försvinner också väldigt tidigt i filmen, trots att han nästan är med till sista sidan i boken. Underligt. Men samtidigt är det skönt att Alfredson skippat hela pedofiltemat i filmen, trots att det gör att vissa delar av filmen kan te sig lite oförklarliga av de som inte läst romanen.

"Låt den rätte komma in" är tveklöst årets svenska film, och förmodligen en av de bästa svenska filmerna som gjorts, skulle jag tro. Nyligen fick jag höra att "Hantering av odöda" också ska filmas, och jag räknar redan dagarna till premiären...

Mamma, pappa, barn

Mamma, pappa, barn
(2003)
**

Så sent som i fredags såg jag senast Torkel Petersson i föräldrarollen, då i en liten annorlunda form i nya "Patrik 1,5". Igår var det dags igen, men då i den fem år gamla "Mamma, pappa, barn", där han iträder sig rollen som en mer heteronormativ pappa, och dessutom en betydligt lugnare sådan.

"Mamma, pappa, barn" kretsar kring paret Jonny (Torkel) och Sara (Åsa Persson), och deras barn Lukas. Jonny har precis börjat sin pappaledighet, och en dag går han motvilligt till barnrytmiken, där han lika motvilligt blir intresserad av mammalediga översättaren Rebecka (Maria Bonnevie). De två blir vänner, men inser ganska snart är det är något mer än vänskap på gång, och försöker båda motverka den utvecklingen, vilket visar sig lättare sagt än gjort.

Precis som i fallet med "Om jag vänder mig om", så känns det här som en svensk dussinproduktion, framförallt till handlingen. Otrohet verkar onekligen vara den stora grejen bland svenska manusförfattare, vilket jag förvisso kan förstå, eftersom det alltid skapar dramatik, och det är väl det de är ute efter i första hand. Men det vore kul med lite omväxling för en gångs skull.
I övrigt är skådespelarna nog den stora behållningen här, framförallt med Torkels oförmåga att konversera med Rebecka på ett vettigt sätt i början, men även Mona Malm och Ingvar Hirdwall är bra som Torkels föräldrar, som lever i ett väldigt kärlekslöst äktenskap. Deras scener känns för övrigt lite som inklippta sketcher, då det egentligen inte har så mycket med filmens övriga handling att göra, förutom att Jonny och Sara planerar att bygga ett hus på en tomt som de fått av föräldrarna.

Kort sagt: en förutsägbar film som man sett massor av gånger förut. Förnyelse, tack.

Kidnappargänget

Kidnappargänget
(Kidnapning, 1982)
**

Under 80-talet gjordes det en hel del bra danska barnfilmer, som exempelvis Bille Augusts "Buster" (som byggde på TV-serien med samma namn om trollkarlspojken) och filmatiseringarna av Ole Lund Kirkegaards underbara böcker om Gusten Glodslukare, Gummi Tarzan etc. "Kidnappargänget" är dock ingen film som jag kan minnas, men kände ändå att det kunde vara kul att se den, mest för den fina 80-talsstämningen. Eller snarare, den förmodade 80-talsstämningen. För det fanns tyvärr inte mycket av den varan att hämta här.

I "Kidnappargänget" får vi träffa syskonen Oscar, Anders och Bertram, som dras med av deras knasiga farbror Georg när han får en idé om hur de ska tjäna storkovan: de ska kidnappa sonen till en miljonär, och sedan begära en rejäl lösensumma för honom. Det är bara det att det inte alltid går som man vill när man blandar in barn i sina kupper.

Den enda skådespelaren jag känner igen i den här filmen är Otto Brandenburg (farbror Georg), som i Danmark var en av landets mest folkkära artister och skådisar, medan han i Sverige nog är mest känd för sin roll som vaktisen Hansen i "Riket". Fast å andra sidan är mina kunskaper om danska skådespelare under det tidiga 80-talet ganska begränsad, trots att jag vuxit upp med en rejäl dos dansk TV.
Vid ett flertal tillfällen under filmen undrar man om regissören och manusförfattaren Sven Methling egentligen tänkt på att han gör en barnfilm, men i det stora hela är det en fartfylld, om än tjatig, film som trots allt nog lämpar sig bäst för de små.
Enligt IMDB verkar det finnas en uppföljare som kom samma år, "Tre änglar och fem lejon". Du som gillar "Kidnappargänget" kan ju kolla upp den...

Vampyrer

Vampyrer
(2008)
*

Det är ju lite lustigt att det tidigare inte har funnits en enda svensk vampyrfilm (inte vad jag kommer ihåg i alla fall), och nu kommer det två stycken med någon månads mellanrum. Tomas Alfredsons "Låt den rätte komma in" skulle ju egentligen haft premiär redan i april, men så tyckte de plötsligt att det var mer en höstfilm, så premiären sköts upp till den 24:e oktober. Istället hann då Peter Pontikis före med sin första långfilm (om man nu kan kalla en 71 minuters-film för lång) "Vampyrer", en uttalad lågbudgetproduktion, som fått minst sagt svalt mottagande i pressen, i motsats till Alfredsons verk.

"Vampyrer" handlar om systrarna Vera och Vanja, som båda är vampyrer. Efter att ha fått sin dagliga blodsranson på en krogtoalett flyr de undan ett MC-gäng, som ska hämnas på sin medlem som fick ställa upp som ofrivillig blodgivare, och under flykten tycker Vanja att det är en bra idé att berätta för sin syster att hon inte vill vara vampyr längre. Men först av allt måste de klara sig undan knuttarnas hämnd.

Redan innan jag såg filmen fick jag veta att det mycket tydligt märktes att det var en lågbudgetfilm, på alla tänkbara sätt. Och det jag först och främst lägger märke till är en uppenbar svaghet i manuset, plus att skådespelarna går från dåliga till värdelösa. Den som mest sticker i ögonen är Ruth Vega Fernandez (Vanja), som inte har någon som helst inlevelse, och till och med den normalt sett utmärkta David Dencik misslyckas rejält i rollen som taxichaufför.

Tanken är nog att filmen ska vara rafflande och spännande, men jag kommer på mig själv med att inte bry mig det minsta om hur det ska gå för de båda systrarna, och är snarast lättat när eftertexterna kommer. Det enda positiva med filmen är egentligen den redan nämnda längden. Det gjorde pinan kortare. Skönt.

Wall-E

Wall-E
(2008)
****

Redan när vi i vintras fick den första reklamprylen för Pixars nya storverk "Wall-E" till bion, tyckte jag att Wall-E själv såg så sorgsen ut, och sedan dess har jag trott att filmen skulle följa i samma tecken. Kanske inte att den skulle vara en enda lång tragisk historia, för det handlar ju trots allt om en barnfilm, men att den kanske skulle ha en mer sorgsen ton än vad vi är vana vid från Pixar-folket. Nu vet jag bättre, och även om det som vanligt när det handlar om Disney (Pixar är ju en del av deras imperium) är en del sentimentalitet så ligger huvuddelen i den mer komiska sfären, och allt är som det ska.

"Wall-E" handlar om en skräpsamlar- och städrobot med samma namn, som 700 år efter jordens undergång fortfarande lallar runt i sin ensamhet och försöker städa upp efter vår överkonsumtion och ignorans för miljön. Just ensamhet är nyckelordet i den här filmen, och när det plötsligt en dag dyker upp en ny figur på banan, roboten Eve, ser Wall-E en möjlighet att äntligen finna en vän, och kanske, om han har tur, kärlek. Dock är Eve utsänd för att hitta liv i rymden, och när hon plötsligt gör det i form av en blomma, får Wall-E helt enkelt hänga med på en åktur ut i rymden om han ska ha en chans att få tillbringa mer tid med sin nya favorit.

Att det är ett mästerverk rent tekniskt är det inget att orda om, och precis som fallet med "Kung-fu panda" kommer jag ibland på att jag helt glömt att det handlar om en animerad film. Okej, det hade kanske varit konstigt om man i 100 minuter ska sitta och tänka "det här är en animerad film" oavbrutet, men ja... ni förstår nog vad jag menar. Den första dialogen dyker inte upp förrän efter ungefär 45 minuter, vilket nog är ganska unikt, och överhuvudtaget är det ganska lite dialog, om man bortser från det stora lyxrymdskeppet Axoims kapten och samma skepps huvuddator, som pratas av Sigourney Weaver.

"Wall-E" är en väldigt rolig film, och även om barn säkert kan uppskatta den fysiska humorn i det hela (Wall-E själv är sjukt charmig), så tror jag nog att de kan ha svårt att hänga med i svängarna till slut. Men å andra sidan ska man aldrig underskatta barn.

Underjordens hemlighet

Underjordens hemlighet
(1991)
***

Det är alltid roligt att hitta för mig okända svenska ungdomsfilmer från 80- och 90-talet, och ett bra ställe att börja på är Läsesalongen här i Stockholm, där jag bland annat hittade den här bortglömda (?) filmen med Gösta Ekman som sitt stora affischnamn, även om hans roll är ganska obetydlig för det stora hela.

"Underjordens hemlighet" handlar om Nisse, som efter ett allergianfall akut körs till sjukhus, där han läggs in. På sitt rum träffar han den svårt sjuka och ensamma pojken Lelle, som på grund av sin sjukdom blivit bitter och allmänt trött på livet. Dock har han en stor dröm, och det är att bygga ett jättestort luftskepp, lasta det med all mat som finns i sjukhusets krigsförråd, och sedan skicka det till Afrika för att hjälpa de svältande där. Efter ett tag blir Nisse vän med Lelle, och han invigs i den stora luftskeppsplanen. Dock går det inte riktigt alltid som de tänkt sig...

Det är något visst med svenska filmer i den här genren. Även om de kanske inte alltid är så jättebra egentligen, så fångas man av dem, och det är något visst med stämningen i dem, precis som i fallet med andra samtida svenska produktioner, som exempelvis "Enkel resa" och "Harry Lund...". Nisse spelas av en ung Oliver Loftéen, en kille som senare under 90-talet skulle bli känd i rollen som Berts polare Åke, men som också varit med i filmer som "Tic tac", "Vägen ut" och nyss nämnda "Harry Lund lägger näsan i blöt" (f.ö. samma år som "Underjordens hemlighet" spelades in). Hans motspelare, Max Vitali, har dock inte synts så mycket mer på film och är nu reklamfilmsregissör och klippare. I övriga roller syns, förutom Gösta Ekman som den sura gubben Carson, bland andra Robert Gustafsson (som fumlig hjälpreda på bårhuset), Gunnel Fred (som Nisses mamma) och Weiron Holmberg i en för honom klassisk roll som sur vaktmästare.

Så här i efterhand tänker jag att det inte hände så mycket i filmen, förutom de sista tio minuterna eller så, men ändå så känner jag att det blir en trea. Den var bra och fin, och med bra skådespelarinsatser. Det räcker alldeles utmärkt för mig.

Son of Rambow

Son of Rambow
(2007)
***

Det är lite underligt att man marknadsför Garth Jennings film "Son of Rambow" som en komedi, även om man helgarderar genom att lägga till drama, för jag ser den mest som ett drama, med en del komiska inslag. Innan jag såg den hade jag hört vissa jämförelser med fina gamla "Stand by me" från 1986, mycket beroende på att båda filmerna handlar om unga pojkar som växer upp och upptäcker världen. Men efter att ha sett den så kan jag till viss del instämma i den jämförelsen, även om "Son of Rambow" har betydligt fler komiska inslag än Ron Reiners film.

"Son of Rambow" handlar om den unga pojken Will Proudfoot, vars familj ingår i det kristna samfundet Plymouthbröderna, vilket gör att han inte får titta på TV, och knappt ens prata med någon utanför brödraskapet. Dock går han i en vanlig skola, och där råkar han träffa bråkstaken Lee Carter, och de två blir vänner. Hemma hos Lee får Will se en snutt av Rambo-filmen "First blood", något som vänder upp och ner på Wills värld. Han hade tidigare suttit och ritat och hittat på fantasifulla historier i hemlighet hemma på sitt rum, men nu fick hans fantasi en rejäl knuff, och när Lee berättar att han ska göra en film till tävlingen "Screen test" dras Will med i filmskapandet. Samtidigt anländer ett buss med franska utbytesstudenter till deras skola, och där återfinner vi den coola killen Didier Revol, som hela skolan plötsligt ser upp till. När han vill vara med i Wills och Lees film ställs deras vänskap på spel, och filmens framtid ser osäker ut.

Jag blev lite förvånad när jag märkte att filmen var brittisk, för av någon anledning hade jag tagit för givet att en film som handlade om två pojkar som diggar Rambo skulle vara amerikansk. Men när man ser filmen upptäcker man att den är väldigt brittisk, och som vanligt när det handlar om dramakomedier från England så är skådespelarinsatserna väldigt bra, framförallt de två pojkarna, som spelas av Bill Milner (Will) och Will Poulter (Lee).
Jag tänker under de första tre fjärdedelarna av filmen att den är väldigt bra, och man engagerar sig i de två pojkarnas öden. Men så kommer slutet, som är så genom-amerikanskt att man storknar, och jag blir faktiskt tvungen att sänka betyget ett snäpp bara p.g.a. det. Tyvärr. Men jag kan ändå rekommendera filmen, för nu har ni blivit varnade för slutet.

Syndare i sommarsol

Syndare i sommarsol
(2001)
***

Jag har alltid fascinerats av människor som kan sitta i timmar och diskutera filosofiska frågor, och det främst av två anledningar. Först och främst är det nog för att de pratar som saker jag inte förstår mig på, men som man ibland önskar att man förstod. Men samtidigt känns det mest som en uppvisning i hur väldigt intelligenta de är, och när jag ser vissa av samtalen i "Syndare i sommarsol" känns det mest löjligt.

"Syndare i sommarsol" utspelar sig 1925, och handlar om fyra män, som hyrt ett hus ute i den bohuslänska skärgården, och de bjuder också med fyra kvinnor. Tillsammans ska de diskutera, skriva och bara ha det skönt, men det visar sig efter ett tag att de inte riktigt kan kombinera sina ideal med verkligheten, och det hela utvecklar sig till en rad olika triangeldraman.

Ibland är det ganska skönt att sätta sig framför en film utan några som helst förväntningar, och så var fallet när jag såg "Syndare i sommarsol". Därför kan jag inte riktigt säga om den levde upp till mina obefintliga förväntningar, men mitt första intryck av filmen är att den är en klassisk tre-poängare, det vill säga att den absolut inte är dålig på något vis, men inte heller så att man längtar efter att se den igen. Ett bra tidsfördriv i drygt 90 minuter, helt enkelt, även om det känns lite elakt mot filmen att bara se den som ett tidsfördriv. För visst har den en del bra poänger, och man kan inte annat än reta sig på Anders Ekborgs karaktär Fernley Jensen, som dyker upp efter ungefär halva filmen.

Som vanligt när det gäller sådana här svenska filmer så är skådespeleriet bra, men jag hade klarat mig fint utan att se ännu en nakenscen med Ola Rapace (han visade lite för mycket även i "Allt om min buske", som jag skrev om nyligen). Underligt också att de två senaste filmerna jag sett har varit svenska filmer med en uttalat erotisk ton. Men nu känns det som att jag sett de som finns, eller har det gjorts fler? Tja, det vore visserligen konstigt om det inte hade det. Frågan är väl om man vill se dem...

Pledge this!

Pledge this!
(National Lampoon's Pledge This!, 2006)
-

Innan jag kastade mig in i denna underbara film, som av någon outgrundlig anledning aldrig gick på bio i Sverige, trodde jag i min enfald att det skulle vara en ordinär, amerikansk high-school-komedi. Men ack så fel jag hade! Jämfört med "Pledge this!" känns filmer som "American pie" som rena mästerverk.

"Pledge this!" handlar i första hand om Victoria English (Paris Hilton), som är ordförande i den coolaste studentföreningen på South Beach University. Hennes mål är att få hennes förening att hamna på omslaget till den coolaste av alla tidningar, FHM, men då måste hon leva upp till tidningens krav att föreningen ska inhysa alla typer av studenter, d.v.s. även nördar och annat löst pack. Som ett brev på posten blir en grupp studenter bestående av just dessa grupper hemlösa efter en incident på elevhemmet, och plötsligt ser Victoria lösningen på sina problem.

Alltså, när jag skriver om handlingen nu inser jag hur hjärndöd filmen verkar redan på pappret. Då kan du till detta lägga hemskt skådespeleri, hemskt manus och en massa helt omotiverade nakenscener, så får du summan av den kardemumman. Ingen god smak alls, kan jag meddela.

Enligt Wikipedia vägrade Paris Hilton ha något med filmen att göra när den hade premiär, då producenterna mot hennes vilja klippt in just dessa konstiga nakenscener, plus att de hyrt in en "sound-a-like" för att göra Victoria Englishs berättarröst som ligger hela filmen igenom. Som en konsekvens av detta stämde producenterna Paris för att hon brutit sitt kontrakt, då hon inte gjort tillräckligt mycket reklam för filmen. För en gångs skull står jag på Paris Hiltons sida.
Och jo, du ser rätt. Betyget är ett minustecken. Jag såg ingen annan lösning.

Vargens tid

Vargens tid
(1988)
**

Precis som i fallet med "Harry Lund lägger näsan i blöt" (se tidigare inlägg), så minns jag väl när Hans Alfredsons "Vargens tid" kom på bio för tjugo år sedan, men jag har inget minne alls av vad som sades om den. Och med facit i hand så kan jag nog förstå det, för även om jag är en stor diggare av Alfredsons gamla filmer (både med och utan Tage Danielsson), så är den här medeltidsfilmen ett mysterium för mig.

"Vargens tid" handlar om överklasskillen Inge (Benny Haag), som ger sig ut för att spana efter sin försvunne bror Arild. När han letat ett tag råkar han på ett zigenargäng (på medeltiden var zigenarna laglösa i Sverige, i alla fall enligt den här filmen) som tror att deras älskade Arild kommit tillbaka till dem. Inge blir först förvånad, och försöker berätta för dem att han är Arilds tvillingbror, men när han sedan får veta att Arild blivit bortlovad till zigenardottern Isis (Melinda Kinnaman) beslutar han sig för att anta sin brors identitet istället.

Skådespelarinsatserna är inte mycket att skylta med, framförallt inte Haags, och hela filmen lider av det stora problemet att den är väldigt ointressant. När jag tittar på den kommer jag hela tiden på mig själv med att pyssla med annat istället, som att läsa en tidning eller kolla mailen på datorn. Det är inget bra tecken! Samtidigt är det ju inte provocerande dåligt, så det ändå ingen etta i betyg, även om det ligger ganska nära till hands.

Det sägs att det dåliga mottagandet av filmen (den fick pris för årets kalkonfilm i Sverige 1988) gjorde att Hans Alfredson beslutade sig för att aldrig mer göra långfilm. Synd, kan jag tycka, då jag vet att han kan bättre än så här. Fast om den här filmen visade åt vilken håll han var på väg så var det kanske lika bra att det blev som det blev.

Allt om min buske

Allt om min buske
(2007)
***

På pappret verkade det här vara en riktig kalkon. Hör själva hur det låter: "en svensk sexkomedi i trädgårdsmiljö". Dessutom med Ola Rapace i huvudrollen, en kille som fortfarande inte gjort något vettigt i mina ögon (visst en del av Wallander-filmerna är bra, men det är ju knappast hans förtjänst). Döm om min förvåning när det sedan visar sig att den var... helt okej!

Filmen handlar om paret Nils (Ola Rapace) och Karin (Karin Lithman), vars förhållande är farligt nära sprickningsgränsen. För att göra en nystart köper de ett hus på landet, ett hus som är granne med en trädgårdsanläggning som drivs av systrarna Isabel (Beate Rostin) och Lily (Maria Kulle). Dessutom hamnar Nils i ordförandeposten i fonden som styr nyss nämda trädgårdsanläggning. Så när Karin börjar umgås lite för mycket med Isabel börjar Nils återgå till att bli den hemska människa han var innan flytten...

De senaste fem åren har det kommit fler och fler "skruvade" komedier i Sverige, som exempelvis "Tjockistjuven", en film som förvisso var en besvikelse, och "Allt om min buske" är inget undantag. Det är på inget vis en fantastisk film, men det duger som underhållning i drygt 90 minuter, och vissa scener blir lite småroliga emellanåt. Sidoberättelsen om Nils och Karins dotter Barbro och hennes relation till grannpojken Franz är mest underlig, och bidrar inte riktigt med något, förutom en del underliga hallucinationsscener (Franz har en vana att tugga på svampar). Men om de ägnat den delen mer tid, så hade det nog kunnat bli en bra sidohistoria.

Hela filmen igenom satt jag och hatade Ola Rapaces rollfigur, och hoppades innerligt att något riktigt hemskt skulle hända med honom. När man dessutom fått rapporter om att han i stort sett spelar sig själv när han gör sådana roller blir man bara rädd. Stackars Noomi...

Barnhemmet

Barnhemmet
(Le Orfanato, 2007)
***

Det är lustigt det där med hur filmkritiker reagerar helt olika beroende på varifrån filmen kommer, eller huruvida den är ”indie” eller inte. En film som ”Little miss sunshine”, som var en stor succé härom året, var ju inte helt olik gamla fina ”Ett päron till farsa”, men det skulle aldrig kulturfantasterna som gav ”Little miss sunshine” högt betyg erkänna. För om en film har en indiestämpel så är det helt okej att gilla den, även om innehållet egentligen är precis som vilken mainstreamfilm som helst. Filmer från medelhavsområdet får ofta samma bemötande. Om det varit amerikanskt, eller svenskt för den delen, skulle kritikerna rynkat på näsan åt det, men om det istället är producerat i Spanien eller Italien haglar omdömen som ”mustigt” och ”livsbejakande” i recensionerna. Underligt.

”Barnhemmet” är, som ni kanske förstått, en spansk skräckfilm, men ganska långt ifrån ”[rec]”, som kom tidigare i år (och som jag inte sett, men den verkar fruktansvärd). Regissören Juan Antonio Bayona verkar istället ha sneglat på gamla 70-talsskräckisar som ”The changeling” (som förvisso kom 1980, men ändå), där man lyckas skrämmas utan att för den sakens skull frossa i blod.

”Barnhemmet” handlar om Laura, som tillsammans med sin man och son flyttar tillbaka till barnhemmet som hon bodde i som ung. Det är numera övergivet, men paret har bestämt sig för att öppna det igen, och driva ett hem för handikappade barn som behöver extra stöd. Simon, deras son, gillar de mystiska omgivningarna vid havet, och börjar fantisera om osynliga vänner, något som Laura efter ett tag tycker börjar bli obehagligt. Under invigningen av barnhemmet försvinner Simon plötsligt, och minnen från Lauras egen uppväxt på hemmet kommer tillbaka…

Den första timmen eller så är ganska ordinär, och det är ganska mycket skräckfilmsklyschor som radas upp. När Simon försvinner börjar det bli lite mer spännande och den sista halvtimmen är bitvis riktigt obehaglig. Som alltid när jag tittar på film från länder där de talar ett språk som jag inte förstår, är det svårt att veta om skådespelarna är bra eller inte, så jag lämnar det betyget därhän.

Slutligen så är det spännande att se hur filmbolaget försöker locka fler besökare till filmen genom att smälla upp Guillermo del Toros namn störst och överst på affischen, framförallt eftersom han bara är filmens producent. Jag såg till och med en recension som sa att den påminner om ”Pans labyrint”, och även om jag ännu inte sett den, så har jag väldigt svårt att tänka mig några större likheter. Vad gör man inte för att luras?

Good night, and good luck

Good night, and good luck
(2005)
***

Ett av de absolut bästa banden genom tiderna är, om du frågar mig, det engelska indiepopbandet McCarthy, som under 80-talets slut släppte tre album och ett gäng singlar som alla osade av marxistiska texter och politiska ställningstaganden. Att bandet tagit sitt namn efter den amerikanske senatorn Joseph McCarthy, som blev känd under 1950-talet för sin hetsjakt på kommunister i USA, var givetvis ett väldigt ironiskt drag.
Innan jag började lyssna på McCarthy hade jag ingen som helst aning om vem denna Joseph var, men om man är uppvuxen några decennier tidigare än undertecknad så har man nog i alla fall förmodligen hört namnet tidigare. Och även om jag nu åtminstone vet vem det var, så har jag, efter att ha sett George Clooneys film"Good night, and good luck", betydligt mer kött på benen, som det så vackert heter.

"Good night, and good luck" är således en dramatisering av kampen mellan CBS-reportern Ed Murrow (och hans programredaktion) och nyss nämnda McCarthy i början av 50-talet, där Murrow och hans kollegor tydligt tar ställning emot senatorns sätt att korsförhöra sina offer och hur han utan bevis lyckas få anställda inom exempelvis det amerikanska försvaret avskedade.

Filmen är gjord i svartvitt, vilket tillsammans med tidsenliga TV-miljöer ger en väldigt autentisk känsla. Hela filmen utspelar sig faktiskt, med några få undantag, på CBS-redaktionen, vilket borde resultera i att den blir långtråkig och dryg, men faktum är att jag inte tänkte på saken förrän nu när jag skriver det här.
Däremot kan jag ha invändningar mot tempot i filmen, ett tempo som bitvis blir ganska sävligt, men Clooney har ändå lyckats göra en intressant film, som absolut borde ses av de som har det minsta intresse för USA's moderna historia.

Slutligen måste jag, trots att detta är en filmblogg, sätta in en länk till intervju jag gjorde med McCarthys sångare och textförfattare Malcolm Eden 2001, vilket kanske kan vara intresse om ni vill veta mer om bandet. Gå hit.

Kung fu panda

Kung fu panda
(2008)
***

Det är väl på sin plats med ett erkännande: jag har inte sett en enda av Dreamworks tidigare så framgångsrika animerade filmer. Därmed inte sagt att jag inte har velat, utan det är mest att det aldrig blivit av. Så när jag i förmiddags bänkade mig för en personalvisning av "Kung fu panda" visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Jag visste att Jack Black hade "huvudrollen" som pandan Po, men rent tekniskt visste jag inte riktigt hur det såg i animerade filmer nu för tiden. Och om vi ska börja där så måste jag säga att blev imponerad. Mycket imponerad. Allt som oftast glömmer man att det är en animerad film man tittar på, men samtidigt är det inte alls samma sak som i de gamla, handritade Disney-filmerna. En del av tjusningen har försvunnit i samband med att allt görs med datorer.

Nåväl, "Kung fu panda" handlar om det stora, klumpiga Po, som jobbar hos sin pappa i dennes nudelrestaurang i Fredens Dal. På en klippa ovanför byn huserar kung fu-mästaren Shifu och hans fem elever, och en dag får de besked om att deras största fiende, snöleoparden Tai Lung, har rymt från fängelset där han hållits fången i tjugo år. En likvärdig motståndare måste tränas upp, för att bli den s.k. "drakkrigaren", och av en slump hamnar uppgiften hos Po.

Det är satt en 7-årsgräns på filmen i Sverige, och det tror jag är väldigt klokt, då den är mycket våldsammare än vad jag trodde, och framförallt skrämmande mörk på sina ställen, framförallt när det kretsar kring Tai Lung och hans fängelse. Samtidigt finns det gott om väldigt roligt sekvenser, och trots att jag är skeptisk till Jack Black (se "Be kind rewind") så gör han ett bra jobb i rollen som Po. Kanske är det för att man slipper se honom, då jag egentligen mest retar mig på hans minspel och kroppsspråk. Att det sedan var Dustin Hoffman som gav röst åt Shifu hörde jag inte alls, men han var också väldigt passande i sin roll.
En stor del av komiken i "Kung fu panda" ligger egentligen inte i manuset, utan i ansiktsuttrycken hos de olika karaktärerna, i synnerhet Po, och i skådespelarnas sätt att leverera replikerna. Lite synd är det att skaparna lagt tonvikten på storslagna slagsmålsscener, även om det känns som en given ingrediens i en film om en panda som tränar kung fu, för det blir ganska långrandigt tillslut med djur som flyger hit och dit.

Jag har hört att det finns de som tvivlade på att det någonsin skulle komma en film som hette "Kung fu panda", utan att det mest var någon underlig form av reklamkampanj, och jag trodde nog samma sak ett tag. SF har ju kört sin "stäng av mobilerna i salongen"-kampanj med Po sedan i vintras och man har sett alla möjliga saker med "Kung fu panda"-motiv sedan tidigt i våras. Sällan har en reklamkampanj för en barnfilm börjat så tidigt... Men de fortsätter i samma anda, för redan nu sitter det uppe affischer för "Ice age 3", som kommer nästa år. Vi kanske hinner glömma bort det lagom tills den har premiär.

Om jag vänder mig om

Om jag vänder mig om
(2003)
**

När Björn Runge satt och skrev det som skulle bli "Om jag vänder mig om" satt han med flera olika manus, och kunde inte bestämma sig för vilket han skulle fortsätta med. Lösningen blev att ta russinen ur varje manuskaka och sätta ihop det till en film med tre olika berättelser, en lösning som skulle ha kunnat fungera bra, om det inte varit så att allt bara känns ofärdigt och oengagerande. För den första känsla man får när sluttexterna rullar är att Runge, och hans skådespelartrupp, verkligen försökte göra en Guldbagge-film, en ambition som onekligen gav dem lön för mödan. För Guldbaggar blev det, och ännu fler prestigefyllda priser, som Silverbjörnen i Berlin.

"Om jag vänder mig om" handlar dels om det gifta paret Agnes och Rickard, som har sålt sitt hus för att flytta till Malmö, där Rickard fått ett nytt fint jobb som kirurg. Dock går det inte riktigt som de tänkt sig, och när man bjuder in sina bästa vänner på middag uppdagas en och en annan hemlighet. Dels handlar den om muraren Anders, som jobbar i stort sett dygnet runt för att tjäna ihop pengar till familjen, och nu får han ett jobb som är så välbetalt att han inte kan tacka nej, även om det verkar minst sagt suspekt. Och dels handlar det om Anita, som lämnades av sin man fyra år tidigare, då han blev tillsammans med en 25 år yngre sjukgymnast. Sedan dess har hon gått ner i knarkträsket och söker nu upp det lyckliga paret för att få svar på en del frågor.

Sammantaget kan man väl säga att det är en väldigt svensk film, både till stil och handling. Jag undrar när de svenska filmskaparna ska sluta göra filmer om otrohet med familjens bästa vänner? Bara nu på rak arm kommer jag på ett gäng som haft premiär de senaste åren, däribland "Himlens hjärta" som hade premiär nu i vintras, och "Familjehemligheter", som förvisso har några år på nacken, men som ändå behandlar exakt samma ämne. Faktum är att just delen med Agnes och Rickard påminner väldigt mycket om den sistnämnda filmen, men med den stora skillnaden att "Familjehemligheter" är medryckande och engagerande. Dessutom föredrar jag en film som utspelar sig under 70-talet, framförallt när det är så välgjort.

Visst, skådespelarna i "Om jag vänder mig om" gör ju bra ifrån sig, men precis som jag nämnde tidigare så är det väldigt mycket Guldbagge-strävan över det. Stora, dramatiska roller som känns specialskrivna för skådisar som alltid spelar på det sättet, t.ex. Marie Richardsson och Pernilla August. Det känns som att man sett det här hundra gånger tidigare, och eftersom den här filmen inte tillförde något nytt alls till genren så kommer jag nog ha glömt den inom några veckor. Faktum är att jag nu när jag skulle skriva det här inlägget var tvungen att läsa om handlingen igen på Discshops hemsida, trots att jag såg den i förrgår. Det är inget bra betyg...

Hjärtat är bedrägligast av allt

Hjärtat är bedrägligast av allt
(The heart is deceitful above all things, 2004)
***

När jag under vintern som gick åkte buss mellan Vällingby och Kista till och från jobbet, så fördrev jag tiden med JT Leroys roman "Hjärtat är bedrägligast av allt", en bok som jag blev rekommenderad att köpa på en loppis. Redan innan jag började läsa den fick jag veta att den är väldigt obehaglig, och även om jag gick in i det hela med den vetskapen så var det nog värre än väntat. En del kapitel i boken var så behagliga att jag var beredd på att hoppa över dem. Men samtidigt så känns de viktiga för bokens berättelse, så det var bara att bita ihop.
Att det fanns en filmatisering av boken hade jag ingen aning om förrän jag såg att filmkanalen Silver visade den härom kvällen, och några dagar senare sitter jag här och har sett den. Jag undrade lite huruvida de hade filmat alla hemska scener i romanen, och svaret är väl att de gjort något mellanting. Vissa saker skildras ganska rakt på sak, medan andra sveps in i någon form av konstnärlig dimma, och frågan är om man förstår vad som sker om man inte läst boken. Fast, det gör man nog... Men i det stora hela tror jag dock att man hänger med bättre om man läst JT Leroys förlaga, för filmen kan nog verka en aning rörig annars.

"Hjärtat är bedrägligast av allt" handlar om den 6-årige pojken Jeremiah, som plötsligt är tvungen att lämna sina älskade fosterföräldrar då hans minst sagt struliga mamma Sarah beslutat sig för att ta tillbaka honom. I ett svep tas tryggheten bort från den unge pojken, och han kastas in i en värld full av droger, övergrepp och prostitution. Han själv skonas inte från övergreppen heller, och det är oftast där det riktigt obehagliga ligger. En period tillbringas hos hans morföräldrar, mostrar och morbröder - ett gäng extremt kristna personer som gör Jeremiahs liv till ett helvete i mångt och mycket på samma sätt som Sarah gör, fast de gör sakerna i Guds namn, vilket ju inte är mycket bättre det.

Filmatiseringen är helt okej, och framförallt är det många bra skådespelarprestationer man får se, exempelvis Jimmy Bennett som den unge Jeremiah och, ganska överraskande, Marilyn Manson som Sarahs tillfällige pojkvän Jackson (även om jag visste att han skulle vara med, så såg jag först inte att det var han, då han mer såg ut som Nicolas Cage). Två gamla bekantskaper från underbara serien "Six feet under" får man se också, först Ben Foster (som spelade Claires pojkvän Russell i SFU) hos morföräldrarna och sedan Jeremy Sisto (som spelade psykopaten Billy i SFU) som Sarahs knarktillverkarkollega Chester.

Jag tror som sagt att man får ut mer av filmen om man läst boken, men den står hyggligt på egna ben också, även om man får en liten bismak av b-produktion ibland, framförallt med de minst sagt knaggliga animationerna.

Varg

Varg
(2008)
*

Det enda positiva jag hörde om "Varg" innan jag såg den själv var att den var snyggt filmad, och att miljöerna var fantastiska. Inte mycket att hänga upp en film på, om du frågar mig, även om fint foto och fina omgivningar givetvis kan göra en bra film snäppet bättre. Men om det är allt som "Varg" har att komma med, så är det upplagt för ett lågt betyg. Och jo, så blev det.

Handlingen i "Varg" kretsar kring vildmarksmannen Clemens (Peter Stormare) och hans unga brorson Nejla (Robin Lundberg), vars största intresse är att ta hand om en renflock som Clemens äger. Men så kommer en varg på renarnas territorium, och de båda måste ta saken i egna händer. När Nejla dödar vargen med en yxa, en olaglig handling, blir frågan vem av dem som ska ta på sig skulden?

Handlingen är ju tunn som en is om våren, och även om man sitter och väntar hela filmen igenom på att något intressant ska hända så får man vänta förgäves. Stormares insats är mest skrattretande, mycket beroende på hans underliga, stereotypa norrländska, vilket är underligt, eftersom han är från Norrland från början. Borde han inte kunna göra en bättre dialekttolkning än att låta överdriven som Sven Melanders gamla karaktär Steve med Lloyden? Sedan har jag sedan tidigare svårt att ta till mig sådana här filmer om medelålders män som ska hitta sig själva i vildmarken. Det säger mig liksom ingenting...

Om ni vill uppleva naturen i fjällen så är det nog roligare att åka dit själv, eller eventuellt kolla på något naturprogram på TV. Det skulle i alla fall ge mig mycket mer.

Sommarmord

Sommarmord
(1994)
**

Antalet Lars Molin-filmer som jag har sett är ganska begränsade, men jag vill minnas att t.ex. "Kunglig toilette" och "Saxofonhallicken" båda hade sina ljusa stunder och var i det stora hela helt okej TV-filmer. Och "Sommarmord", en deckarthriller (eller vad man ska kalla det) som bygger på hans egna roman, verkade på pappret, eller snarare på baksidan av videoomslaget, inte vara något undantag. Massor av kända skådespelare i tidiga roller, en bra handling... tja, det mesta som man kan begära av den här genren. Men något gick snett.

"Sommarmord" handlar om Eva, en tjej som blir mördad på midsommaraftons natt, och plötsligt blir alla i hennes bekantskapskrets och familj misstänkta. Sture, mamma Sylvias nya bekantskap, blir extra misstänkt, eftersom han kom in i familjen strax innan det hemska dådet. Vem är han? Och var kommer han ifrån?

Det tar en bra stund innan filmen tar fart, och man sitter bara och väntar på det där mordet som det skrivs om på baksidan. Men först ska vi till Teneriffa och se hur Sylvia (Lena T Hansson) firar jul i sin ensamhet och blir räddad undan en våldtäkt av Sture (Peter Haber), och sedan är det ytterligare transportsträckor innan filmen kommer till sin egentliga handling. Kanske ville Molin att vi skulle lära känna karaktärerna? I sådana fall lyckas han inte så värst bra. Och när det sedan ändå händer något så är det mesta väldigt förutsägbart och man rycks liksom aldrig riktigt med. Att sedan slutet är något av en katastrof gör inte saken bättre.

Än så länge finns den här filmen inte på DVD, och det är väl inget stort mysterium, om du frågar mig. Men eftersom det är en Lars Molin-film, så kommer den ju att dyka upp så småningom. Då kan du spara en tjugo eller två genom att inte hyra den.

Be kind rewind

Be kind rewind
(2008)
***

När jag läste om den här filmen i tidningen Empire i vintras så började jag längta efter dess svenska premiär. Visst, Jack Black hade huvudrollen, men handlingen lät helt fantastisk, och i händerna på regissören Michel Gondry så kunde det väl inte bli annat än ett mästerverk? Eller?

"Be kind rewind" handlar om videobutiken med samma namn, som drivs av den äldre Elroy Fletcher (Danny Glover). Eftersom han envisas med att bara hyra ut VHS-filmer så sviker kunderna honom, och i ett sista desperat försök att rädda butiken åker han iväg på en studieresa, och lämnar under tiden den anställde Mike (Mos Def) att ta hand om affärerna. Det skulle ju ha kunnat funka hur bra som helst, om inte en av Mikes kompisar var Jerry (Jack Black), en kille som arbetar och bor på ett skrotupplag mittemot videobutiken. Intill skrotupplaget ligger ett av stadens kraftverk, och Jerry är övertygad om att han håller på att dödas av kraftverkets strålning, så för att rädda sig själv bryter han sig in på natten och gör ett sabotageförsök mot elcentralen. Det går dock sådär, och istället blir Jerrys hjärna magnetiserad, en åkomma som i sin tur gör att han vid nästa besök i videobutiken raderar alla videoband som står på hyllorna. När detta missöde uppdagas får Mike snilleblixten att de ska spela in filmerna igen, med sin egna kamera och sig själv som skådespelare och en minimal budget, allt för att rädda mr Fletchers butik.

Så länge filmen kretsar kring Mike och Jerrys försök att återskapa gamla klassiska filmer är det riktigt roligt, och man blir fascinerad över hur de lyckas återskapa "Ghostbusters" och "Robocop", men så fort handlingen istället går över till butikens vara eller inte vara, eller Fletchers överdrivna intresse för den gamle jazzlegenden Fats Waller (som påstods ha blivit född i samma hus som hans videobutik ligger), blir det ganska tråkigt. Och jag, som inte direkt är något stort fan av Jack Black, tycker mest att det blir gapigt och jobbigt tillslut. För ja, han spelar över. Igen. Och gapar. Jag trodde i min enfald att Gondry skulle kunna få bort Blacks dåliga sidor, men icke sa Nicke. Tyvärr. Men det är ändå en helt okej film, och om man inte har lika skyhöga förväntningar som jag hade, så blir man kanske bara positivt överraskad.

Indiana Jones och Kristalldödskallens rike

Indiana Jones och Kristalldödskallens rike
(Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull, 2008)
****

Som ni kanske sett i ett tidigare inlägg i den här bloggen (det första, för att vara helt korrekt), så gillar jag de tre gamla filmerna om Indiana Jones, i alla fall film nummer ett och tre. Tvåan är ju egentligen helt okej, men så flippar det ut framåt slutet, och man undrar hur det kunde bli så? Tyvärr är det lite samma sak med denna nya, fjärde film om Indiana. Fram till den sista kvarten är det riktigt bra film, i bästa Indiana Jones-klass, men så blir det alldeles för mycket och alldeles för flippat för min smak. Men innan vi går för långt ska jag ge er en kort beskrivning av handlingen.

Filmen tar avstamp 1957, alltså 20 år efter "Indiana Jones och det sista korståget" (vilket är väldigt smart, eftersom Harrison Ford också hunnit bli 20 år äldre, så att han slipper sminkas äldre eller yngre), och vi möter Indiana och hans vän Mac när de precis blivit tillfångatagna av ryska banditer som behöver Indianas hjälp med att hitta en specifik träkista i ett stort amerikanskt militärlager. Som vanligt lyckas han klara sig ur den kniviga sitsen, även om han utan att veta om det kastar sig själv rakt in i en ännu knivigare sits. Hur som helst, eftersom Indiana nu plötsligt haft med de otäcka ryssarna att göra, och således blir anklagad för att vara kommunist (det var ju en hygglig kommunistjakt i USA på den här tiden, med Joseph McCarthy i spetsen), vilket hans universitet inte alls gillar. Han blir sparkad, och får istället nys om att en av de mytomspunna kristalldödskallarna har hittats av hans gamle kollega Ox, och tillsammans med en yngre och piggare pojkvasker drar han iväg till Sydamerika för att luska reda på saker och ting.

Som vanligt när det gäller filmerna om Indiana så ligger tyngdpunkten inte på digitala specialeffekter, utan det som syns på skärmen är sådant som har gjorts "på riktigt". Dock ser man i den här filmen en del undantag från den regeln, eller det är i alla fall min uppfattning. Men det kvittar egentligen, för den här typen av actionäventyr görs inte längre (jag har inte sett någon av "National treasure"-filmerna, som tydligen ska vara lite i samma skola), och de två timmarna som jag sitter i biosalongen känns inte alls så långa.

Men så var det då det här med slutet. Jag ska inte skriva "spoiler-varning" här, för jag kommer inte att avslöja något, men jag tror nog att du kommer att hålla med mig när du har sett filmen. Spielberg och Lucas lät nog helt enkelt sin fantasi flöda lite FÖR fritt den här gången...
Slutbetyget ligger och pendlar mellan en trea och en fyra, men det dåliga slutet får helt enkelt inte förstöra för mycket, så det blir det sistnämnda, trots allt.

Pingpong-kingen

Pingpong-kingen
(2008)
****

Normalt sett brukar jag ha svårt att ta till mig sådant som hypas. Jag har till exempel knappt ens givit The Arctic Monkeys en chans, mest för att alla brittiska musikmedier älskar dem, och de brukar aldrig ha bra smak. Men vem vet, bandet kanske är jättebra. Och en dag kanske jag tar reda på om så är fallet.
Samma sak gäller för filmer, även om jag kanske inte är riktigt lika obstinat på det området. Och Jens Jonssons uppmärksammade långfilmsdebut hade jag faktiskt tänkt att se redan innan den hypades, mest på grund av en trailer som jag såg på SF Bios programkväll i december förra året. Sedan att det tog nästan två månader från det att filmen hade biopremiär tills att jag såg den, är en helt annan femma.

"Pingpong-kingen" handlar om Rille, en kraftig och eftertänksam kille som egentligen bara får skina i skolans pingisrum, och hans bror Erik, som är allmänt poppis och en mer impulsiv tonåring. De har klassiska syskonbråk, men är sams och kompisar lika snabbt igen, ända tills deras pappa kommer och hälsar på (de bor alltså med sin ensamstående mamma, som förvisso träffar en man vid namn Gunnar en hel del, något som sönerna inte alls gillar) och en hemlighet avslöjas, en hemlighet som skapar en rejäl klyfta mellan Rille och Erik.

Den första halvan av filmen är mest eftertänksam och underfundig, där Rille briljerar bitvis med fantastiska repliker och har en önskan om att framstå som mer vuxen än vad han egentligen är, framförallt när han umgås med Anja (hette hon så?), en jämnårig tjej som är blyg och ritar obscena teckningar i sitt block. Och överhuvudtaget är det mer humor och lågmäldhet innan halvtid, då Beskedet med stort b kommer, och allt förändras till att bli mer tragiskt och gripande.

Askild Edvardsens foto är förtrollande filmen igenom, och det råder nog ingen tvekan om att han och Jens Jonsson tittat en del på kollegan Roy Andersson, både vad gäller scenupplägg, regi och det ganska färglösa, men vackra fotot. Och även om många på t.ex. Filmtipset.se reagerat på produktplaceringen i filmen (framförallt läsken Zingo och godiset Bridgeblandning), så måste jag säga att jag inte alls tänkte på det som produktplacering, konstigt nog. Jag tror att det beror på att huvudpersonerna, de två pojkarna, är ganska udda (i alla fall Rille), och det kändes mest som en rolig grej att han bara ville ha Zingo att dricka hela tiden. Som en konstig hang-up, liksom.

Det här är nog en av de bästa svenska filmerna jag sett de senaste åren, och främsta konkurrenten är främst "Du levande", av... just det, Roy Andersson. Det ska onekligen bli spännande att se hur Jens Jonsson följer upp det här, och om han fortsätter att gå i Anderssons fotspår.

En rövarhistoria

En rövarhistoria
(Bande a Part, 1964)
***

Jag har länge tänkt att jag skulle ta tag i saken och se någon fransk film från det som ofta brukar kallas "franska nya vågen", och då framförallt någon av Jean-Luc Godard, som jag hört mycket positivt om. Så när jag vid ett besök på Läsesalongen i Stockholm såg att de hade "En rövarhistoria" inne på DVD slog jag till. Mina förväntningar var väl egentligen inte så värst höga, eftersom jag inte hade hört så mycket om just denna film, även om jag visste att den tillhör Godards "mästerverk".

Filmen handlar om Odile, som träffar Frantz på en språkkurs i engelska. Hon berättar att hon är au pair hos en överklassdam utanför Paris, och att hon har råkat se att en väldans massa pengar förvaras i ett av husets rum. Olyckligt nog nämner Frantz detta för sin kompis Arthur, och de båda börjar planera ett väpnat rån mot huset, planer som Odile ofrivilligt dras in i.

På pappret låter det knappast som en komedi, och efter att ha sett filmen skulle jag nog inte heller klassificera den som det, även om SFI har gjort det på DVD-omslaget. Men visst, vissa scener känns nästan lite åt slapstick-hållet, kanske främst på grund av musiken, men jag tror nog att Godards idé har varit att göra en kriminalkomedi, eller kanske thrillerkomedi om man så vill.

Jag tror att det är lite svårt att se den "franska vågens" filmer med dagens ögon, eftersom deras sätt att filma, klippa, musiksätta och så vidare, var något helt nytt. De lämnade ateljéerna, där man hittills spelat in den största delen av alla långfilmer, och tog istället med sig kamerorna ut på gatorna, och struntade i att använda stativ om det inte behövdes. Idag görs sådana här filmer hela tiden, och då är det lätt att 50- och 60-talets pionjärfilmer framstår som lätt mossiga. Men om man försöker se det med dåtidens ögon så förstår man varför Godard och hans kollegor hyllas, även om jag nog kan tycka, efter att ha sett en film, att det inte riktigt lever upp till förväntningarna.

Som extramaterial på DVD:n finns en tidig kortfilm av Godard, "Charlotte et son Jules", där Jean-Paul Belmondo spelar Jules, som får besök av sin f.d. flickvän. Han tror att hon kommit för att bli tillsammans med honom igen, och efter att ha fört en monolog, där Charlotte inte får en syl i vädret, i drygt tio minuter står det klart för honom att Charlotte kom dit av en helt annan anledning. En kort, men ganska rolig, novellfilm.

Jag vill ju inte döma ut de franska pionjärerna i förtid, så jag ska definitivt ge dem en chans till. Eller kanske flera...

Harry Lund lägger näsan i blöt

Harry Lund lägger näsan i blöt
(1991)
**

Jag minns när den här filmen kom ut, för sjutton år sedan. Vad jag däremot inte minns är vad som sades om den, och efter att nu "äntligen" ha sett den, så börjar jag kanske förstå varför. För Mats Arehns ("Fiendens fiende", "Kocken", "Från och med herr Gunnar Papphammare") film "Harry Lund lägger näsan i blöt" är varken en kalkon eller ett mästerverk. Den ligger i en gråzon, en zon där man oftast kan placera filmer som man knappt minns något av några dagar efter att man sett dem. Hur det blir med den saken när det gäller "Harry Lund..." är för tidigt att säga än så länge, men jag tror nog att det blir svårt att få bort bilden av Peter Haber som den något excentriske pensionatsinnehavaren Rune Ek.

Filmen handlar om Harry Lund, en kille som haft bättre dagar än den som vi får träffa honom under. Han får sparken från sitt jobb, och beger sig sedan till en illegal spelklubb där han spelar bort allt vad han har i pengatillgångar. På väg därifrån blir han överfallen av två okända män, och nästa gång han öppnar ögonen sitter han i en bil på en parkeringsplats i centrala Göteborg. I framsätet sitter en mördad man, som har Harrys brevkniv (som bär hans initialer) i magen. Nu börjar en jakt, där Harry försöker jaga reda på sanningen, och polisen försöker få tag på Harry...

På något vis är det en stämning över de här gamla svenska filmerna som får mig att må bra. Ta till exempel "Enkel resa", en film som kanske inte är ihågkommen som en av de stora svenska mästerverken, men där finns något som får en att vilja sitta kvar och titta klart på den. Kanske är det miljöerna, som ger i alla fall mig en härligt nostalgisk känsla?

En sak som slår mig när jag tittar på "Harry Lund..." är att det kryllar av dåtida svenska standardskådisar, men att de flesta fått väldigt udda roller. Jag har redan nämnt Peter Habers roll, men det finns fler. Sten Ljunggrens disträa, lite knarkslitna torped Kent är en fröjd att se varje gång han visas i bild, för att inte tala om Peter Dalles väldigt korta, men minnesvärda inhopp som en präst i damunderkläder, som Harry ska dela kupé med på tåget. Johan Ulveson, som spelar huvudrollen, är dock mest som han brukar vara, även om han i filmens inledning är ovanligt allvarlig.

Det här är helt klart en film som man både kan ha och mista, men om man vill ha dryga 100 minuters lättsam underhållning kan den varmt rekommenderas.

The Simpsons - Filmen

The Simpsons - Filmen
(The Simpsons Movie, 2007)
***

Det är ganska lustigt egentligen... Som det stora "Simpsons"-fan jag är gick jag och väntade på den efterlängtade långfilmen i flera år, och sedan när den äntligen hade premiär på bio så gick jag aldrig och såg den. OK, det finns en förklaring till det. Jag misstänkte att den skulle locka "fel" typ av publik, d.v.s. grabbgäng som sitter längst bak i salongen, bredbent och låter ett "hö-hö" ljuda från munnen varje gång Bart säger "eat my shorts" eller när Homer gör något under påverkan av öl (som ju är det minst roliga i "Simpsons"). Nej, då ser jag hellre den hemma på TV:n i lugn och ro. Men inte ens när filmen släpptes på DVD kom jag till skott, och det hela slutade med att jag för några veckor sedan tittade på en otextad version som jag laddade hem innan filmen ens hade kommit på bio här.

Innan filmen hade haft premiär här så trodde jag att den skulle vara... sådär. Det finns ju en del exempel på TV-serier som blivit filmer, och där man med facit i hand kanske skulle stannat kvar vid TV-mediet. Men så fick filmen, ganska oväntat, väldigt positiva recensioner, och förväntningarna stegrades lite igen, även om de hann lägga sig lagom tills jag tog tag i saken och tittade. Och det var nog tur det, för trots mina tämligen låga förväntningar så blev jag en aningen besviken, faktiskt.

Handlingen är kanske inte den allra vassaste, till att börja med. Huvudstoryn är att Homers tama gris i kombination med pappa Simpsons vaga verklighetsuppfattning lyckas orsaka en miljökatastrof som hotar att ödelägga hela världen. Därför svarar världen med att isolera hela Springfield med hjälp av en gigantisk glaskupol, och till slut är det bara Homer själv som kan ställa allt till rätta igen.

När teamet bakom serien nu äntligen får ta ut svängarna på bioduken gör man det på två olika sätt. Det mest uppenbara är att de kan använda ord som inte tillåts på amerikansk TV, och att de kan visa saker som inte heller hade tillåtits där (även om det bara är tecknat), men jag tycker även att de har släppt på sin kvalitetskontroll, och har anpassat manuset och handlingen efter det faktum att filmen skulle visas på bio. Vad jag vill komma till är att de blivit mer breda i sin humor, och även om samhällskritiken givetvis finns här, så är det väldigt mycket slapstickhumor också, vilket kanske inte är den del av "Simpsons" som jag gillar allra mest.

Samtidigt är det ju ganska härligt att få se ett tre gånger så långt avsnitt än vanligt, och det finns många skämt som håller hög klass. Men jag hade egentligen önskat att de hade gjort som Matt Groenings andra TV-serie, fantastiska "Futurama", gör nu: släpper långfilmer direkt på DVD. Då lockas bara de som verkligen gillar serien, och filmerna kan skrivas därefter.

Thumbsucker

Thumbsucker
(Thumbsucker, 2005)
***

"Thumbsucker" handlar om 17-åriga Justin Cobb, spelad av Lou Taylor Pucci, och hans ovana att suga på tummen, trots att han vid den åldern borde lagt det bakom sig. Ovanan gör dessutom att både hans föräldrar och tilltänkta flickvän Rebecka börjar undra vad han pysslar med. Men ett besök hos Justins tandläkare, som även extraknäcker som psykolog åt sina patienter, slutar med att han hypnotiseras, och ersätter tummen med piller och andra narkotikum istället. Så, ännu ett beroende att ta sig ur, alltså.

I grunden är "Thumbsucker" en sympatisk film, och alla skådespelare presterar bra (även om Keanu Reeves känns lite konstig som Justins tandläkare/psykolog), men samtidigt är det något som gör att den inte riktigt når hela vägen. En anledning kan vara att den börjar bra, men att det sedan blir lite för mycket moralkakor, men också att man har sett den här typen av film förr, med en disillusionerad tonårskille som inte riktigt passar in i samhället.

Jag måste dock passa på att berömma musikvalet, med mästerliga Elliott Smith (bland annat underbara "Let's get lost") och det utmärkta kanadensiska storbandet The Polyphonic Spree (vars konsert på Emmaboda 2005 fortfarande är något av det underligaste jag sett på en scen de senaste åren).

Kort sagt så är "Thumbsucker" sevärd, men kanske inte så mycket mer.
Och nej, det är inte R.E.M.s basist, Mike Mills, som har regisserat filmen...

Juno

Juno
(Juno, 2007)
**

Första gången jag såg "Juno" i december förra året tyckte jag först att den var en helt OK amerikansk indiefilm, men störde mig samtidigt väldigt mycket på att den så gärna ville vara som "Ghost world" (f.ö. en fantastisk film), men lyckades inte alls. Visst, det är samma ordbajsande manus, och tillhörande "cool" musik, men på något vis lyckas Jason Reitman inte alls få samma kemi med mig som Terry Zwigoff fick för sex-sju år sedan.
Sedan såg jag filmen igen nu för några veckor sedan, och nu blev jag ännu mer trött på Ellen Pages huvudperson (Juno, alltså), och hennes extremt verbala uttryck. Finns det verkligen ungdomar i USA som pratar så? Visst, serier som "Gilmore girls" vill ju gärna få oss att tro det, men jag har svårt att svälja det.

Hur som helst, "Juno" handlar om den 16-åriga tjejen med samma namn, som blir gravid, men som istället för att göra abort beslutar sig för att försöka hitta de perfekta föräldarna att adoptera bort barnet till när det föds. Det blir dock ingen smärtfri process, även om hon hittar ett villigt par.

Jag börjar bli trött på alla de där amerikanska filmerna som så förtvivlat försöka vara så mycket indie det bara går, och förmodligen tänker de "vilken kultrulle vi gör nu!" redan när de filmar... Ett av de bästa exemplen på en sådan film är "Napoleon Dynamite", som enligt mig inte hade något att komma med alls. "Juno" hamnar nog i det facket också, och för att ytterligare spä på indiegrejen toppar de med ett soundtrack fyllt till bredden med coola indielåtar, varvat med lite coola gamla kultlåtar, som "I'm sticking with you" (Velvet Underground) och "Well-respected man" (The Kinks), förvisso bra låtar, men man märker att den enda anledningen till att de är med här är för att ge filmen lite extra indiecred. Synd, eftersom de flesta är väldigt bra låtar egentligen.

Men om det inte vore för Juno själv och musikvalet, så skulle jag nog gilla filmen. Det skulle i alla fall bli en trea istället för den svaga tvåan som delas ut nu. Och nu hoppas jag att vi får se ett slut på den här typen av filmer, även om man inser att "Juno"s framgångar förmodligen kommer att resultera i raka motsatsen.

Sweeney Todd

Sweeney Todd
(Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street, 2008) ****

Jag ska erkänna att jag inte var så värst bekant med legenden om Sweeney Todd innan jag hörde talas om att Tim Burton skulle göra en film av den. Det enda jag kom att tänka på var Bryan Adams gamla band med samma namn. Men tydligen har det gjorts en mängd filmatiseringar och teateruppsättningar på ämnet, och så sent som 2006 gjorde Dave Moore en av dem på film.
Men när jag fick höra att detta skulle bli Tim Burtons nästa stora projekt blev jag nyfiken, då han brukar ha väldigt bra smak, den gode Tim.

I februari var det premiär för filmen här i Sverige, och genast fick man höra två olika åsikter: de som älskade filmen och dess musikala inslag, och de som inte fattade varför alla skulle sjunga hela tiden. Normalt sett är jag inget fan av musikaler, och håller oftast med de sistnämnda, det vill säga att sången för det mesta känns krystad och onaturlig, men efter att ha sett "Sweeney Todd" har jag fått ändra min uppfattning lite.

Handlingen i korta drag: Sweeney Todd, en barberare som kommer tillbaka till London efter en tids frånvaro, hyr in sig hos mrs Lovett, som gör "stans äckligaste pajer", och öppnar en frisersalong på ovanvåningen i hennes hus på Fleet Street. Sviken av samhället beslutar han sig för att ta revansch genom att använda sina rakknivar på ett lite mer brutalt sätt än brukligt, och slår dessutom två flugor i en smäll när han samtidigt förser mrs Lovett med råvaror till hennes pajer...

Tim Burtons vana trogen är scenografin fantastisk, även om det inte är lika fantasifullt som tidigare. Nu så här i efterhand känns det som att filmen var i svartvitt, men det har nog sin förklaring i att filmen är väldigt mörk och att färgskalorna till stor del gick från just svart till vitt, med en hel del röda undantag.
Att de sedan kommer undan med hedern i behåll när det gäller musikalscenerna tror jag beror på att det inte riktigt känns som en "normal" musikalfilm, där alla plötsligt blir involverade i sången och dansen och snart dansar hela staden tillsammans. Nej, i "Sweeney Todd" är det oftast bara en människa som sjunger, och det för dessutom handlingen framåt istället för att bara vara sång för sångens egen skull. Johnny Depp imponerar med sin sångröst, och allra bäst blir det när han sjunger duett med Helena Bonham-Carter, som spelar mrs Lovett.

Samtidigt som det här inte kändes som en regelrätt Burton-film, så måste jag ändå tillstå att det bara är han som kan göra en film som denna på ett sådant här sätt. Just nu håller han för fullt på med "Alice i underlandet" (en historia som verkligen känns passande för hans stil), och en nyinspelning av hans första kortfilm, "Frankenweenie". Resultaten kommer inom ett par år...

Indiana Jones-trilogin

Jakten på den försvunna skatten
(Raiders of the lost ark, 1981)
****
Indiana Jones och de fördömdas tempel
(Indiana Jones and the Temple of Doom, 1984)
***
Indiana Jones och det sista korståget
(Indiana Jones and the Last Crusade, 1989)
****

Eftersom allas vår Indiana är tillbaka i film nummer fyra nu i maj (den 22:e har den svensk premiär) så tyckte jag att det var på sin plats att se de tre första filmerna på nytt, då det var rejält många år sedan det senast begav sig för min del. Innan jag satte mig ner för att se "Jakten på den försvunna skatten" började jag undra om den egentligen skulle ha stått emot tidens tand, för jag, som normalt sett avskyr allt vad actionfilm heter, minns den som en fantastisk äventyrsfilm med många jaktsekvenser, men som samtidigt gjorts med en finess som sällan ses i modern action.
Ganska snart stod det dock klart att den första filmen om Indiana Jones är lika bra som jag minns den, och man fascineras av George Lucas och Steven Spielbergs sätt att hantera
storyn och hur man lyckats göra ösiga actionsekvenser utan en tillstymelse till datoranimeringar och liknande otyg. Här är det riktiga stuntmän och stuntkvinnor som gör jobbet, och det känns väldigt befriande i en tid då man inte kan lita på filmen för fem öre. Vad är verkligt och vad är datoranimerat? Skillnaden är redan svår att se, och svårare blir det.

För er som ännu inte sett "Jakten på den försvunna skatten" kan jag dra en snabbgenomgång av handlingen. Indiana, som till vardags är arkeolog och undervisar i just arkeologi på ett amerikanskt universitet, får i uppdrag att hitta arken, en mytomspunnen guldöverdragen kista, som sägs innehålla resterna av stenarna som de tio budorden skrevs på. Men han är inte ensam om att leta efter arken - Hitler och nazi-Tyskland vill också åt den, eftersom kistan sägs bringa stor makt åt ägaren, något som Hitler som bekant eftersträvade.
Redan i denna första film, som ju inte har namnet Indiana Jones i titeln (varken på engelska eller svenska) eftersom det inte var känt ännu, får vi en rejäl dos av vad som komma skulle i de efterföljande filmerna: de klassiska "glimten-i-ögat"-replikerna i de lite klämda situationerna, Indianas kvinnotjuseri och de stereotypa skurkarna (denna gång väldigt clichéaktiga nazister). Just tjuseribiten är väl egentligen det enda som känns tveksamt när man ser filmen idag, även om det skulle bli ännu värre i uppföljaren, "Indiana Jones och de fördömdas tempel".

I denna andra film av hittills tre är Indiana i Indien, där han först får fly undan ett gäng skurkar som är efter honom, och efter diverse missöden hamnar han tillslut mitt ute i ingenstans, där han plötsligt får ett uppdrag av en byhövding att hämta hem en helig sten som stulits från dem av en mystisk sekt i en annan del av Indien. Sagt och gjort, tillsammans med sin kvinnliga följeslagare och en ganska påfrestande ung kille rider de iväg på varsin elefant för att återta den heliga klenoden, och snart är de mitt uppe i en djävulsdyrkande sekt och underjordiska gruvgångar.
Den kvinnliga karaktären här, spelad av Kate Capshaw, framställs som en "typisk tjej", som bryr sig mer om hur sina naglar och klänning ser ut än vad som sker runt omkring henne, en väldigt klyschig och förnedrande roll, och lite underlig om man jämför med de två andra filmerna, där de båda kvinnliga huvudrollerna är raka motsatsen.
Och även om man bortser från denna solfläck så är den andra filmen inte alls av samma kaliber som den första. Storyn känns tunnare, och det blir aldrig riktigt samma stämning och spänning. Kanske tyckte filmskaparna själva det också, eftersom det skulle ta fem år innan Harrison Ford tog på sig hatten igen.

1989 kom så "Indiana Jones och det sista korståget", där Indiana ger sig ut på jakt efter den heliga Graalen, som ju bland andra Monty Python framgångsrikt gjort film om tidigare (för övrigt en av de bästa komedierna någonsin, om du frågar mig). Återigen är det nazister som är i farten, och som om det inte vore nog med Graal-jakten så måste Indiana också leta upp och frita sin kidnappade pappa (spelad av Sean Connery), som ägnat en stor del av sitt liv åt att kartlägga och försöka hitta just den där heliga dryckesbägaren.
Här är vi tillbaka i samma stil som i "Jakten på den försvunna skatten", och frågan är om inte denna tredje film egentligen är den bästa i trilogin. Samspelet mellan Ford och Connery är väldigt bra, även om dialogen dem emellan ibland blir lite väl putslustig.

Det ska onekligen bli spännande att se hur det ser ut i den fjärde filmen, med namnet "Indiana Jones och kristalldödskallens rike". Enligt förhandsinformation handlar det denna gång om ryssar istället för nazister, och Karen Allen, som spelade Marion Ravenwood i den första filmen återvänder tydligen i samma roll, plus att deras son ska ha en plats i handligen också. Det låter onekligen spännande, men samtidigt vågar jag inte hoppas alltför mycket på den. Det har ju trots allt gått nästan tjugo år sedan senast. Och jag har svårt att tänka mig att den kommer att hitta hem till den yngre biopubliken, fast man har ju blivit förvånad förr.