En rövarhistoria

En rövarhistoria
(Bande a Part, 1964)
***

Jag har länge tänkt att jag skulle ta tag i saken och se någon fransk film från det som ofta brukar kallas "franska nya vågen", och då framförallt någon av Jean-Luc Godard, som jag hört mycket positivt om. Så när jag vid ett besök på Läsesalongen i Stockholm såg att de hade "En rövarhistoria" inne på DVD slog jag till. Mina förväntningar var väl egentligen inte så värst höga, eftersom jag inte hade hört så mycket om just denna film, även om jag visste att den tillhör Godards "mästerverk".

Filmen handlar om Odile, som träffar Frantz på en språkkurs i engelska. Hon berättar att hon är au pair hos en överklassdam utanför Paris, och att hon har råkat se att en väldans massa pengar förvaras i ett av husets rum. Olyckligt nog nämner Frantz detta för sin kompis Arthur, och de båda börjar planera ett väpnat rån mot huset, planer som Odile ofrivilligt dras in i.

På pappret låter det knappast som en komedi, och efter att ha sett filmen skulle jag nog inte heller klassificera den som det, även om SFI har gjort det på DVD-omslaget. Men visst, vissa scener känns nästan lite åt slapstick-hållet, kanske främst på grund av musiken, men jag tror nog att Godards idé har varit att göra en kriminalkomedi, eller kanske thrillerkomedi om man så vill.

Jag tror att det är lite svårt att se den "franska vågens" filmer med dagens ögon, eftersom deras sätt att filma, klippa, musiksätta och så vidare, var något helt nytt. De lämnade ateljéerna, där man hittills spelat in den största delen av alla långfilmer, och tog istället med sig kamerorna ut på gatorna, och struntade i att använda stativ om det inte behövdes. Idag görs sådana här filmer hela tiden, och då är det lätt att 50- och 60-talets pionjärfilmer framstår som lätt mossiga. Men om man försöker se det med dåtidens ögon så förstår man varför Godard och hans kollegor hyllas, även om jag nog kan tycka, efter att ha sett en film, att det inte riktigt lever upp till förväntningarna.

Som extramaterial på DVD:n finns en tidig kortfilm av Godard, "Charlotte et son Jules", där Jean-Paul Belmondo spelar Jules, som får besök av sin f.d. flickvän. Han tror att hon kommit för att bli tillsammans med honom igen, och efter att ha fört en monolog, där Charlotte inte får en syl i vädret, i drygt tio minuter står det klart för honom att Charlotte kom dit av en helt annan anledning. En kort, men ganska rolig, novellfilm.

Jag vill ju inte döma ut de franska pionjärerna i förtid, så jag ska definitivt ge dem en chans till. Eller kanske flera...