Sweeney Todd

Sweeney Todd
(Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street, 2008) ****

Jag ska erkänna att jag inte var så värst bekant med legenden om Sweeney Todd innan jag hörde talas om att Tim Burton skulle göra en film av den. Det enda jag kom att tänka på var Bryan Adams gamla band med samma namn. Men tydligen har det gjorts en mängd filmatiseringar och teateruppsättningar på ämnet, och så sent som 2006 gjorde Dave Moore en av dem på film.
Men när jag fick höra att detta skulle bli Tim Burtons nästa stora projekt blev jag nyfiken, då han brukar ha väldigt bra smak, den gode Tim.

I februari var det premiär för filmen här i Sverige, och genast fick man höra två olika åsikter: de som älskade filmen och dess musikala inslag, och de som inte fattade varför alla skulle sjunga hela tiden. Normalt sett är jag inget fan av musikaler, och håller oftast med de sistnämnda, det vill säga att sången för det mesta känns krystad och onaturlig, men efter att ha sett "Sweeney Todd" har jag fått ändra min uppfattning lite.

Handlingen i korta drag: Sweeney Todd, en barberare som kommer tillbaka till London efter en tids frånvaro, hyr in sig hos mrs Lovett, som gör "stans äckligaste pajer", och öppnar en frisersalong på ovanvåningen i hennes hus på Fleet Street. Sviken av samhället beslutar han sig för att ta revansch genom att använda sina rakknivar på ett lite mer brutalt sätt än brukligt, och slår dessutom två flugor i en smäll när han samtidigt förser mrs Lovett med råvaror till hennes pajer...

Tim Burtons vana trogen är scenografin fantastisk, även om det inte är lika fantasifullt som tidigare. Nu så här i efterhand känns det som att filmen var i svartvitt, men det har nog sin förklaring i att filmen är väldigt mörk och att färgskalorna till stor del gick från just svart till vitt, med en hel del röda undantag.
Att de sedan kommer undan med hedern i behåll när det gäller musikalscenerna tror jag beror på att det inte riktigt känns som en "normal" musikalfilm, där alla plötsligt blir involverade i sången och dansen och snart dansar hela staden tillsammans. Nej, i "Sweeney Todd" är det oftast bara en människa som sjunger, och det för dessutom handlingen framåt istället för att bara vara sång för sångens egen skull. Johnny Depp imponerar med sin sångröst, och allra bäst blir det när han sjunger duett med Helena Bonham-Carter, som spelar mrs Lovett.

Samtidigt som det här inte kändes som en regelrätt Burton-film, så måste jag ändå tillstå att det bara är han som kan göra en film som denna på ett sådant här sätt. Just nu håller han för fullt på med "Alice i underlandet" (en historia som verkligen känns passande för hans stil), och en nyinspelning av hans första kortfilm, "Frankenweenie". Resultaten kommer inom ett par år...