Harry Lund lägger näsan i blöt

Harry Lund lägger näsan i blöt
(1991)
**

Jag minns när den här filmen kom ut, för sjutton år sedan. Vad jag däremot inte minns är vad som sades om den, och efter att nu "äntligen" ha sett den, så börjar jag kanske förstå varför. För Mats Arehns ("Fiendens fiende", "Kocken", "Från och med herr Gunnar Papphammare") film "Harry Lund lägger näsan i blöt" är varken en kalkon eller ett mästerverk. Den ligger i en gråzon, en zon där man oftast kan placera filmer som man knappt minns något av några dagar efter att man sett dem. Hur det blir med den saken när det gäller "Harry Lund..." är för tidigt att säga än så länge, men jag tror nog att det blir svårt att få bort bilden av Peter Haber som den något excentriske pensionatsinnehavaren Rune Ek.

Filmen handlar om Harry Lund, en kille som haft bättre dagar än den som vi får träffa honom under. Han får sparken från sitt jobb, och beger sig sedan till en illegal spelklubb där han spelar bort allt vad han har i pengatillgångar. På väg därifrån blir han överfallen av två okända män, och nästa gång han öppnar ögonen sitter han i en bil på en parkeringsplats i centrala Göteborg. I framsätet sitter en mördad man, som har Harrys brevkniv (som bär hans initialer) i magen. Nu börjar en jakt, där Harry försöker jaga reda på sanningen, och polisen försöker få tag på Harry...

På något vis är det en stämning över de här gamla svenska filmerna som får mig att må bra. Ta till exempel "Enkel resa", en film som kanske inte är ihågkommen som en av de stora svenska mästerverken, men där finns något som får en att vilja sitta kvar och titta klart på den. Kanske är det miljöerna, som ger i alla fall mig en härligt nostalgisk känsla?

En sak som slår mig när jag tittar på "Harry Lund..." är att det kryllar av dåtida svenska standardskådisar, men att de flesta fått väldigt udda roller. Jag har redan nämnt Peter Habers roll, men det finns fler. Sten Ljunggrens disträa, lite knarkslitna torped Kent är en fröjd att se varje gång han visas i bild, för att inte tala om Peter Dalles väldigt korta, men minnesvärda inhopp som en präst i damunderkläder, som Harry ska dela kupé med på tåget. Johan Ulveson, som spelar huvudrollen, är dock mest som han brukar vara, även om han i filmens inledning är ovanligt allvarlig.

Det här är helt klart en film som man både kan ha och mista, men om man vill ha dryga 100 minuters lättsam underhållning kan den varmt rekommenderas.