Indiana Jones-trilogin

Jakten på den försvunna skatten
(Raiders of the lost ark, 1981)
****
Indiana Jones och de fördömdas tempel
(Indiana Jones and the Temple of Doom, 1984)
***
Indiana Jones och det sista korståget
(Indiana Jones and the Last Crusade, 1989)
****

Eftersom allas vår Indiana är tillbaka i film nummer fyra nu i maj (den 22:e har den svensk premiär) så tyckte jag att det var på sin plats att se de tre första filmerna på nytt, då det var rejält många år sedan det senast begav sig för min del. Innan jag satte mig ner för att se "Jakten på den försvunna skatten" började jag undra om den egentligen skulle ha stått emot tidens tand, för jag, som normalt sett avskyr allt vad actionfilm heter, minns den som en fantastisk äventyrsfilm med många jaktsekvenser, men som samtidigt gjorts med en finess som sällan ses i modern action.
Ganska snart stod det dock klart att den första filmen om Indiana Jones är lika bra som jag minns den, och man fascineras av George Lucas och Steven Spielbergs sätt att hantera
storyn och hur man lyckats göra ösiga actionsekvenser utan en tillstymelse till datoranimeringar och liknande otyg. Här är det riktiga stuntmän och stuntkvinnor som gör jobbet, och det känns väldigt befriande i en tid då man inte kan lita på filmen för fem öre. Vad är verkligt och vad är datoranimerat? Skillnaden är redan svår att se, och svårare blir det.

För er som ännu inte sett "Jakten på den försvunna skatten" kan jag dra en snabbgenomgång av handlingen. Indiana, som till vardags är arkeolog och undervisar i just arkeologi på ett amerikanskt universitet, får i uppdrag att hitta arken, en mytomspunnen guldöverdragen kista, som sägs innehålla resterna av stenarna som de tio budorden skrevs på. Men han är inte ensam om att leta efter arken - Hitler och nazi-Tyskland vill också åt den, eftersom kistan sägs bringa stor makt åt ägaren, något som Hitler som bekant eftersträvade.
Redan i denna första film, som ju inte har namnet Indiana Jones i titeln (varken på engelska eller svenska) eftersom det inte var känt ännu, får vi en rejäl dos av vad som komma skulle i de efterföljande filmerna: de klassiska "glimten-i-ögat"-replikerna i de lite klämda situationerna, Indianas kvinnotjuseri och de stereotypa skurkarna (denna gång väldigt clichéaktiga nazister). Just tjuseribiten är väl egentligen det enda som känns tveksamt när man ser filmen idag, även om det skulle bli ännu värre i uppföljaren, "Indiana Jones och de fördömdas tempel".

I denna andra film av hittills tre är Indiana i Indien, där han först får fly undan ett gäng skurkar som är efter honom, och efter diverse missöden hamnar han tillslut mitt ute i ingenstans, där han plötsligt får ett uppdrag av en byhövding att hämta hem en helig sten som stulits från dem av en mystisk sekt i en annan del av Indien. Sagt och gjort, tillsammans med sin kvinnliga följeslagare och en ganska påfrestande ung kille rider de iväg på varsin elefant för att återta den heliga klenoden, och snart är de mitt uppe i en djävulsdyrkande sekt och underjordiska gruvgångar.
Den kvinnliga karaktären här, spelad av Kate Capshaw, framställs som en "typisk tjej", som bryr sig mer om hur sina naglar och klänning ser ut än vad som sker runt omkring henne, en väldigt klyschig och förnedrande roll, och lite underlig om man jämför med de två andra filmerna, där de båda kvinnliga huvudrollerna är raka motsatsen.
Och även om man bortser från denna solfläck så är den andra filmen inte alls av samma kaliber som den första. Storyn känns tunnare, och det blir aldrig riktigt samma stämning och spänning. Kanske tyckte filmskaparna själva det också, eftersom det skulle ta fem år innan Harrison Ford tog på sig hatten igen.

1989 kom så "Indiana Jones och det sista korståget", där Indiana ger sig ut på jakt efter den heliga Graalen, som ju bland andra Monty Python framgångsrikt gjort film om tidigare (för övrigt en av de bästa komedierna någonsin, om du frågar mig). Återigen är det nazister som är i farten, och som om det inte vore nog med Graal-jakten så måste Indiana också leta upp och frita sin kidnappade pappa (spelad av Sean Connery), som ägnat en stor del av sitt liv åt att kartlägga och försöka hitta just den där heliga dryckesbägaren.
Här är vi tillbaka i samma stil som i "Jakten på den försvunna skatten", och frågan är om inte denna tredje film egentligen är den bästa i trilogin. Samspelet mellan Ford och Connery är väldigt bra, även om dialogen dem emellan ibland blir lite väl putslustig.

Det ska onekligen bli spännande att se hur det ser ut i den fjärde filmen, med namnet "Indiana Jones och kristalldödskallens rike". Enligt förhandsinformation handlar det denna gång om ryssar istället för nazister, och Karen Allen, som spelade Marion Ravenwood i den första filmen återvänder tydligen i samma roll, plus att deras son ska ha en plats i handligen också. Det låter onekligen spännande, men samtidigt vågar jag inte hoppas alltför mycket på den. Det har ju trots allt gått nästan tjugo år sedan senast. Och jag har svårt att tänka mig att den kommer att hitta hem till den yngre biopubliken, fast man har ju blivit förvånad förr.