Om jag vänder mig om

Om jag vänder mig om
(2003)
**

När Björn Runge satt och skrev det som skulle bli "Om jag vänder mig om" satt han med flera olika manus, och kunde inte bestämma sig för vilket han skulle fortsätta med. Lösningen blev att ta russinen ur varje manuskaka och sätta ihop det till en film med tre olika berättelser, en lösning som skulle ha kunnat fungera bra, om det inte varit så att allt bara känns ofärdigt och oengagerande. För den första känsla man får när sluttexterna rullar är att Runge, och hans skådespelartrupp, verkligen försökte göra en Guldbagge-film, en ambition som onekligen gav dem lön för mödan. För Guldbaggar blev det, och ännu fler prestigefyllda priser, som Silverbjörnen i Berlin.

"Om jag vänder mig om" handlar dels om det gifta paret Agnes och Rickard, som har sålt sitt hus för att flytta till Malmö, där Rickard fått ett nytt fint jobb som kirurg. Dock går det inte riktigt som de tänkt sig, och när man bjuder in sina bästa vänner på middag uppdagas en och en annan hemlighet. Dels handlar den om muraren Anders, som jobbar i stort sett dygnet runt för att tjäna ihop pengar till familjen, och nu får han ett jobb som är så välbetalt att han inte kan tacka nej, även om det verkar minst sagt suspekt. Och dels handlar det om Anita, som lämnades av sin man fyra år tidigare, då han blev tillsammans med en 25 år yngre sjukgymnast. Sedan dess har hon gått ner i knarkträsket och söker nu upp det lyckliga paret för att få svar på en del frågor.

Sammantaget kan man väl säga att det är en väldigt svensk film, både till stil och handling. Jag undrar när de svenska filmskaparna ska sluta göra filmer om otrohet med familjens bästa vänner? Bara nu på rak arm kommer jag på ett gäng som haft premiär de senaste åren, däribland "Himlens hjärta" som hade premiär nu i vintras, och "Familjehemligheter", som förvisso har några år på nacken, men som ändå behandlar exakt samma ämne. Faktum är att just delen med Agnes och Rickard påminner väldigt mycket om den sistnämnda filmen, men med den stora skillnaden att "Familjehemligheter" är medryckande och engagerande. Dessutom föredrar jag en film som utspelar sig under 70-talet, framförallt när det är så välgjort.

Visst, skådespelarna i "Om jag vänder mig om" gör ju bra ifrån sig, men precis som jag nämnde tidigare så är det väldigt mycket Guldbagge-strävan över det. Stora, dramatiska roller som känns specialskrivna för skådisar som alltid spelar på det sättet, t.ex. Marie Richardsson och Pernilla August. Det känns som att man sett det här hundra gånger tidigare, och eftersom den här filmen inte tillförde något nytt alls till genren så kommer jag nog ha glömt den inom några veckor. Faktum är att jag nu när jag skulle skriva det här inlägget var tvungen att läsa om handlingen igen på Discshops hemsida, trots att jag såg den i förrgår. Det är inget bra betyg...