Good night, and good luck

Good night, and good luck
(2005)
***

Ett av de absolut bästa banden genom tiderna är, om du frågar mig, det engelska indiepopbandet McCarthy, som under 80-talets slut släppte tre album och ett gäng singlar som alla osade av marxistiska texter och politiska ställningstaganden. Att bandet tagit sitt namn efter den amerikanske senatorn Joseph McCarthy, som blev känd under 1950-talet för sin hetsjakt på kommunister i USA, var givetvis ett väldigt ironiskt drag.
Innan jag började lyssna på McCarthy hade jag ingen som helst aning om vem denna Joseph var, men om man är uppvuxen några decennier tidigare än undertecknad så har man nog i alla fall förmodligen hört namnet tidigare. Och även om jag nu åtminstone vet vem det var, så har jag, efter att ha sett George Clooneys film"Good night, and good luck", betydligt mer kött på benen, som det så vackert heter.

"Good night, and good luck" är således en dramatisering av kampen mellan CBS-reportern Ed Murrow (och hans programredaktion) och nyss nämnda McCarthy i början av 50-talet, där Murrow och hans kollegor tydligt tar ställning emot senatorns sätt att korsförhöra sina offer och hur han utan bevis lyckas få anställda inom exempelvis det amerikanska försvaret avskedade.

Filmen är gjord i svartvitt, vilket tillsammans med tidsenliga TV-miljöer ger en väldigt autentisk känsla. Hela filmen utspelar sig faktiskt, med några få undantag, på CBS-redaktionen, vilket borde resultera i att den blir långtråkig och dryg, men faktum är att jag inte tänkte på saken förrän nu när jag skriver det här.
Däremot kan jag ha invändningar mot tempot i filmen, ett tempo som bitvis blir ganska sävligt, men Clooney har ändå lyckats göra en intressant film, som absolut borde ses av de som har det minsta intresse för USA's moderna historia.

Slutligen måste jag, trots att detta är en filmblogg, sätta in en länk till intervju jag gjorde med McCarthys sångare och textförfattare Malcolm Eden 2001, vilket kanske kan vara intresse om ni vill veta mer om bandet. Gå hit.