De ofrivilliga

De ofrivilliga
(2008)
****

Ruben Östlunds första film, "Gitarrmongot", var en riktig snackis för några år sedan, men trots att den gick på SVT en gång i tiden så orkade jag aldrig ta itu med den, något som jag kanske ska ändra på inom en snar framtid. För efter att ta sett hans nya verk, "De ofrivilliga", blir jag onekligen sugen på att se vad han gjort tidigare, framförallt när de två filmerna ofta jämförs med varandra. Pirate Bay, here I come!

"De ofrivilliga" består egentligen av fem separata filmer, som flätats ihop, utan att för den sakens skull ha med varandra att göra. Den enda gemensamma nämnaren är egentligen grupptryckets makt över oss människor, även om det tar sig väldigt olika uttryck de i fem filmerna här.
Den första handlar om en man som på sin egen födelsedagsfest får en avfyrad fyrverkeripjäs i ansiktet, men vägrar att åka till sjukhuset. Film nummer två handlar om två blonderade tonårstjejer som gillar att posera framför webkameran och dricka sig redlösa. En kväll går det sistnämnda lite för långt, och en av tjejerna däckar i en park, där hon hittas av en förbipasserande man i en bil. I den tredje filmen träffar vi skådespelerskan Maria Lundqvist, som på sin långfärdsbussresa både hamnar i sällskap med ett fan och råkar ut för en minst sagt principfast chaufför, som vägrar att köra vidare förrän någon erkänner vem som rivit ned gardinstången på bussens toalett. Film nummer fyra handlar om lärarinnan Cecilia (alla karaktärer i filmen har samma namn som skådespelaren) som ser hur en manlig kollega slår en elev. Hon anmäler saken, och blir sedan utfryst av sina övriga kollegor. Den sista filmen, som också är den som synts mest i förhandsbilder, handlar om ett gäng grabbar som träffas i en stuga och festar hejdlöst under en helg. Drickandet leder till att alla hämningar släpper, och gränser överskrids, något som inte uppskattas av alla i gänget.

Som vanligt när en film är upplagd på det här viset så är inte alla fem episoderna lika bra. Min favorit är utan tvekan bussresan med Maria Lundqvist, en episod som också är den roligaste, medan resten av filmen mest är tragisk på olika sätt. De fulla tonårstjejerna är tragiska på sitt vis, och de extremt grabbiga grabbarna är minst lika tragiska, fast på ett helt annat sätt. Och det är det som är en av filmens styrkor, att man får väldigt olika syn på ungefär samma tema.
Sedan är även skådespelarna föredömliga, och fotot, som gör att jag får en del Roy Andersson-vibbar, är också väldigt bra och annorlunda (bilder beskärs lite underligt, och kameran är alltid statisk i alla scener).

Nyligen röstades filmen fram till en av årets bästa i ett flertal tidningar, och jag får nog hålla med, även om den inte nådde upp till "Låt den rätte komma in"-klassen. Fast det är ju en helt annan typ av film också...