Yes man

Yes man
(2008)
**

Jag har aldrig varit ett stort fan av Jim Carrey, och hans genombrottsfilmer om detektiven Ace Ventura har jag inte ens orkat se, eftersom de verkar vara oerhört påfrestande. Men så hände något, först med "The Truman show", som faktiskt var en helt okej film och där Carrey tonade ner sitt agerande lite, och sedan med "The eternal sunshine of the spotless mind", där hans seriösa sida som skådespelare kom fram i rampljuset. Men däremellan har han fallit tillbaka i sitt gamla fack med roller där han får agera med hela kroppen och ansiktet samtidigt. Och nya "Yes man" är någon blandning av de båda, där jag bitvis kan gilla Carreys sätt att spela, men så en sekund senare slår han till och börjar leva för mycket på sin mimik. Tyvärr.

"Yes man" handlar om Carl Allen, en kille som har ett tråkigt jobb på en bank, och som dessutom aldrig tackar ja till sina vänners erbjudanden om att hänga med dem ut på krogen eller andra aktiviteter. Istället hyr han ett gäng filmer och hittar på ursäkter om varför han inte kan hänga med polarna. Droppen blir när Carl missar sin bästa kompis förlovningsfest, och han inser att något måste göras. Han lockas med på ett massmöte där Terrence Bundley predikar om sitt program "Yes", där allt handlar om att man ska säga "ja" till alla erbjudanden man får. Carl nappar till slut på det hela, och blir en förändrad person. Dessutom träffar han, tack vare sitt nya jag, den spontana och impulsiva Allison (Zooey Deschanel, som vi tidigare bland annat sett som Trillian i den medelmåttiga filmatiseringen av "Liftarens guide till galaxen").

Egentligen är det en rolig filmidé, även om den känns väldigt lik Carreys gamla film "Liar, liar", där huvudpersonen skulle sluta ljuga, och vissa sekvenser är också riktigt roliga, framförallt när Carrey precis hoppat på "Yes"-tåget, plus en del scener med Carls bankchef Norman, som spelas av Rhys Darby, en kille som tydligen är med i hajpade TV-serien "Flight of the conchords". Själv tycker jag mest att han är lik Mike Myers (framförallt i hans roll som Austin Powers). Men efter ett tag blir det mer och mer en romantisk komedi uppbyggd efter standardmallen för den genren. Man kan lätt förutse varenda händelse, och slutet kan knappast komma som en överraskning för någon i salongen. Och som jag sa inledningsvis, så blir Carrey bitvis ganska påfrestande, även om hans gamla fans säkert kommer att jubla över hans agerande här. Trailern lovade gott, men samtidigt känns det som att det roligaste i filmen är det som är med i trailern.