Be kind rewind

Be kind rewind
(2008)
***

När jag läste om den här filmen i tidningen Empire i vintras så började jag längta efter dess svenska premiär. Visst, Jack Black hade huvudrollen, men handlingen lät helt fantastisk, och i händerna på regissören Michel Gondry så kunde det väl inte bli annat än ett mästerverk? Eller?

"Be kind rewind" handlar om videobutiken med samma namn, som drivs av den äldre Elroy Fletcher (Danny Glover). Eftersom han envisas med att bara hyra ut VHS-filmer så sviker kunderna honom, och i ett sista desperat försök att rädda butiken åker han iväg på en studieresa, och lämnar under tiden den anställde Mike (Mos Def) att ta hand om affärerna. Det skulle ju ha kunnat funka hur bra som helst, om inte en av Mikes kompisar var Jerry (Jack Black), en kille som arbetar och bor på ett skrotupplag mittemot videobutiken. Intill skrotupplaget ligger ett av stadens kraftverk, och Jerry är övertygad om att han håller på att dödas av kraftverkets strålning, så för att rädda sig själv bryter han sig in på natten och gör ett sabotageförsök mot elcentralen. Det går dock sådär, och istället blir Jerrys hjärna magnetiserad, en åkomma som i sin tur gör att han vid nästa besök i videobutiken raderar alla videoband som står på hyllorna. När detta missöde uppdagas får Mike snilleblixten att de ska spela in filmerna igen, med sin egna kamera och sig själv som skådespelare och en minimal budget, allt för att rädda mr Fletchers butik.

Så länge filmen kretsar kring Mike och Jerrys försök att återskapa gamla klassiska filmer är det riktigt roligt, och man blir fascinerad över hur de lyckas återskapa "Ghostbusters" och "Robocop", men så fort handlingen istället går över till butikens vara eller inte vara, eller Fletchers överdrivna intresse för den gamle jazzlegenden Fats Waller (som påstods ha blivit född i samma hus som hans videobutik ligger), blir det ganska tråkigt. Och jag, som inte direkt är något stort fan av Jack Black, tycker mest att det blir gapigt och jobbigt tillslut. För ja, han spelar över. Igen. Och gapar. Jag trodde i min enfald att Gondry skulle kunna få bort Blacks dåliga sidor, men icke sa Nicke. Tyvärr. Men det är ändå en helt okej film, och om man inte har lika skyhöga förväntningar som jag hade, så blir man kanske bara positivt överraskad.