Indiana Jones och Kristalldödskallens rike

Indiana Jones och Kristalldödskallens rike
(Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull, 2008)
****

Som ni kanske sett i ett tidigare inlägg i den här bloggen (det första, för att vara helt korrekt), så gillar jag de tre gamla filmerna om Indiana Jones, i alla fall film nummer ett och tre. Tvåan är ju egentligen helt okej, men så flippar det ut framåt slutet, och man undrar hur det kunde bli så? Tyvärr är det lite samma sak med denna nya, fjärde film om Indiana. Fram till den sista kvarten är det riktigt bra film, i bästa Indiana Jones-klass, men så blir det alldeles för mycket och alldeles för flippat för min smak. Men innan vi går för långt ska jag ge er en kort beskrivning av handlingen.

Filmen tar avstamp 1957, alltså 20 år efter "Indiana Jones och det sista korståget" (vilket är väldigt smart, eftersom Harrison Ford också hunnit bli 20 år äldre, så att han slipper sminkas äldre eller yngre), och vi möter Indiana och hans vän Mac när de precis blivit tillfångatagna av ryska banditer som behöver Indianas hjälp med att hitta en specifik träkista i ett stort amerikanskt militärlager. Som vanligt lyckas han klara sig ur den kniviga sitsen, även om han utan att veta om det kastar sig själv rakt in i en ännu knivigare sits. Hur som helst, eftersom Indiana nu plötsligt haft med de otäcka ryssarna att göra, och således blir anklagad för att vara kommunist (det var ju en hygglig kommunistjakt i USA på den här tiden, med Joseph McCarthy i spetsen), vilket hans universitet inte alls gillar. Han blir sparkad, och får istället nys om att en av de mytomspunna kristalldödskallarna har hittats av hans gamle kollega Ox, och tillsammans med en yngre och piggare pojkvasker drar han iväg till Sydamerika för att luska reda på saker och ting.

Som vanligt när det gäller filmerna om Indiana så ligger tyngdpunkten inte på digitala specialeffekter, utan det som syns på skärmen är sådant som har gjorts "på riktigt". Dock ser man i den här filmen en del undantag från den regeln, eller det är i alla fall min uppfattning. Men det kvittar egentligen, för den här typen av actionäventyr görs inte längre (jag har inte sett någon av "National treasure"-filmerna, som tydligen ska vara lite i samma skola), och de två timmarna som jag sitter i biosalongen känns inte alls så långa.

Men så var det då det här med slutet. Jag ska inte skriva "spoiler-varning" här, för jag kommer inte att avslöja något, men jag tror nog att du kommer att hålla med mig när du har sett filmen. Spielberg och Lucas lät nog helt enkelt sin fantasi flöda lite FÖR fritt den här gången...
Slutbetyget ligger och pendlar mellan en trea och en fyra, men det dåliga slutet får helt enkelt inte förstöra för mycket, så det blir det sistnämnda, trots allt.