Vargens tid

Vargens tid
(1988)
**

Precis som i fallet med "Harry Lund lägger näsan i blöt" (se tidigare inlägg), så minns jag väl när Hans Alfredsons "Vargens tid" kom på bio för tjugo år sedan, men jag har inget minne alls av vad som sades om den. Och med facit i hand så kan jag nog förstå det, för även om jag är en stor diggare av Alfredsons gamla filmer (både med och utan Tage Danielsson), så är den här medeltidsfilmen ett mysterium för mig.

"Vargens tid" handlar om överklasskillen Inge (Benny Haag), som ger sig ut för att spana efter sin försvunne bror Arild. När han letat ett tag råkar han på ett zigenargäng (på medeltiden var zigenarna laglösa i Sverige, i alla fall enligt den här filmen) som tror att deras älskade Arild kommit tillbaka till dem. Inge blir först förvånad, och försöker berätta för dem att han är Arilds tvillingbror, men när han sedan får veta att Arild blivit bortlovad till zigenardottern Isis (Melinda Kinnaman) beslutar han sig för att anta sin brors identitet istället.

Skådespelarinsatserna är inte mycket att skylta med, framförallt inte Haags, och hela filmen lider av det stora problemet att den är väldigt ointressant. När jag tittar på den kommer jag hela tiden på mig själv med att pyssla med annat istället, som att läsa en tidning eller kolla mailen på datorn. Det är inget bra tecken! Samtidigt är det ju inte provocerande dåligt, så det ändå ingen etta i betyg, även om det ligger ganska nära till hands.

Det sägs att det dåliga mottagandet av filmen (den fick pris för årets kalkonfilm i Sverige 1988) gjorde att Hans Alfredson beslutade sig för att aldrig mer göra långfilm. Synd, kan jag tycka, då jag vet att han kan bättre än så här. Fast om den här filmen visade åt vilken håll han var på väg så var det kanske lika bra att det blev som det blev.