Mamma, pappa, barn

Mamma, pappa, barn
(2003)
**

Så sent som i fredags såg jag senast Torkel Petersson i föräldrarollen, då i en liten annorlunda form i nya "Patrik 1,5". Igår var det dags igen, men då i den fem år gamla "Mamma, pappa, barn", där han iträder sig rollen som en mer heteronormativ pappa, och dessutom en betydligt lugnare sådan.

"Mamma, pappa, barn" kretsar kring paret Jonny (Torkel) och Sara (Åsa Persson), och deras barn Lukas. Jonny har precis börjat sin pappaledighet, och en dag går han motvilligt till barnrytmiken, där han lika motvilligt blir intresserad av mammalediga översättaren Rebecka (Maria Bonnevie). De två blir vänner, men inser ganska snart är det är något mer än vänskap på gång, och försöker båda motverka den utvecklingen, vilket visar sig lättare sagt än gjort.

Precis som i fallet med "Om jag vänder mig om", så känns det här som en svensk dussinproduktion, framförallt till handlingen. Otrohet verkar onekligen vara den stora grejen bland svenska manusförfattare, vilket jag förvisso kan förstå, eftersom det alltid skapar dramatik, och det är väl det de är ute efter i första hand. Men det vore kul med lite omväxling för en gångs skull.
I övrigt är skådespelarna nog den stora behållningen här, framförallt med Torkels oförmåga att konversera med Rebecka på ett vettigt sätt i början, men även Mona Malm och Ingvar Hirdwall är bra som Torkels föräldrar, som lever i ett väldigt kärlekslöst äktenskap. Deras scener känns för övrigt lite som inklippta sketcher, då det egentligen inte har så mycket med filmens övriga handling att göra, förutom att Jonny och Sara planerar att bygga ett hus på en tomt som de fått av föräldrarna.

Kort sagt: en förutsägbar film som man sett massor av gånger förut. Förnyelse, tack.