Flickan

Flickan
(2009)
****

Jag blir alltid lite orolig när jag får höra om när en reklambyrå ska göra en långfilm, mest på grund av det i nio fall av tio säkert kommer att bli skitnödigt hippt och coolt (om det nu finns tio fall av reklambyråer som gjort långfilm... tveksamt). Så, när jag läste att Acne, som en gång i tiden gjorde fantastiska "pausinslag" i det sorgligt bortglömda och förbisedda TV-programmet "Pentagon" (förmodligen det enda riktigt bra program som någonsin visats i TV4), skulle göra en långfilm tändes det stora varningsskyltar inne i huvudet. Nu visade det sig dock att det inte blev så hemskt, faktiskt raka motsatsen, men det krävdes att jag var tvungen att be mina inre röster att hålla käften både en och en annan gång under filmen.

"Flickan" handlar om... tja, en flicka (Blanca Engström), som knappt 10 år gammal blir lämnad ensam hemma tillsammans med sin lite struliga faster (Tova Magnusson-Norling) över sommaren, medan resten av familjen åker ner på biståndsuppdrag i Afrika. Fastern inser snart att hon istället borde ta till vara på en segelinvit från en tjusig kille, så flickan (hon nämns faktiskt aldrig vid namn) lämnas hastigt och, kanske mindre lustigt, helt på solokvist i det stora huset, mitt ute på landsbygden. Den sommaren får hon, vare sig hon vill eller inte, lära sig hur det är att växa upp i förtid.

Låt mig börja med att säga att jag gillar den här filmen. Mycket. Anledningen till att jag vill påpeka det är att resten av det här inlägget nog kan verka ganska negativt. Men jag vill väl.
För under hela filmens gång har jag en underlig magkänsla, en känsla som jag först inte kan sätta fingret på. Men så på hemväg från biografen kommer jag på en av många anledningar: "Flickan" känns helt enkelt lite för stockholmssmart. Visst, den utspelar sig inte i huvudstaden (den har tydligen filmats utanför Trollhättan), men framförallt de unga skådespelarna känns väldigt mycket Stockholm. Huvudrollsinnehaverskan Blanca spelar jättebra, likaså killen som spelar hennes kompis Ola, men är lite där problemet ligger för mig. De är liksom för bra. Jag ser framför mig hur de vuxit i Vasastan eller Södermalm, och är en av alla de där brådmogna och sociala barnen som man ser och hör i nyss nämnda stadsdelar, ett fenomen som jag tycker är ganska obehagligt. Barn ska få vara barn, för tusan. Nåväl, nog om detta nu.

En annan anledning till magkänslan är nog Leif Andrée (som här spelar flickans bästis pappa). I nästan alla roller som jag sett honom spelar han en obehaglig man, och när han återigen (som i "Kaninmannen") kommer i närkontakt med unga tjejer så fruktar jag värsta. Och ännu värre blev situationen för mig när det visar sig att det i sätet framför sitter en cirka 5-årig tjej tillsammans med sin mamma och tittar på filmen. "Herregud, hon ska inte behöva se något sådant", tänker jag, och håller hela tiden ena handen beredd framför ögonen. Jag får nog sluta att ha sådana fördomar.

Filmens stora begivenhet är nog trots allt fotot, signerat Hoyte van Hoytema, som också låg bakom det magnifika fotot i "Låt den rätte komma in" för ett år sedan. Det är mycket lek med skärpedjup, men också fina naturbilder och bra kompositioner i största allmänhet. Jag såg alldeles nyss att han tydligen ska regissera en TV-filmatisering av Hjalmar Söderbergs klassiker "Doktor Glas", något som onekligen kan bli intressant. Är det kanske årets juldagsserie? Hmm.

Åter till "Flickan". På det hela taget är det en väldigt bra film, och den förtjänar allt beröm som den fått i media. Men i mitt stilla sinne undrar jag om inte "Farväl Falkenberg" skapade ett monster (förvisso ett väldigt fint sådant) när den kom för några år sedan...

1984

1984
(Nineteen eighty-four, 1984)
***

För ett tag sedan publicerades en studie i England, där man redovisade de böcker som flest påstår sig ha läst, men i själva verket inte har gjort det. Etta på listan kom George Orwells klassiker "1984", en dyster framtidsvision som skrevs 1948, och som givit upphov till flera uttryck som nu är en del av det engelska, och svenska, språket, där det mest kända är "storebror ser dig". Jag läste boken tidigare i år, och även om det gick segt i början, så måste jag säga att den fängslade mig, och även om många av de saker som Orwell tillfogade framtiden är ganska osannolika i dagens samhälle (som att det bara finns tre stora länder i världen, som är i ständigt krig med varandra), så finns det samtidigt saker som redan är här för att stanna, som till exempel televisionen, även om Orwell kallade det teleskärmar.

För er som inte läst boken ännu, kan jag berätta att den handlar om Winston Smith (John Hurt), som arbetar på sanningsministeriet i Oceanien, en stat som till största delen består av f.d. Storbritannien och delar av Europa. I Oceanien är det mesta förbjudet, men ändå vågar Smith trotsa lagen och inleda ett förhållande med Julia (Suzanne Hamilton). Dock är svårt att bevara en hemlighet när man är ständigt övervakad av teleskärmar och tankepoliser.

Det är alltid vanskligt att se en filmatisering av en bok som man har läst och gillat, mest på grund av att man gärna målar upp bilder i huvudet av hur personer och miljöer ser ut. Men jag måste säga att regissören Michael Radford (och inte minst filmens scenograf) har gjort ett väldigt bra jobb med att tolka Orwells beskrivningar på samma sätt som jag gjorde. Winston och Julia ser ut ungefär som jag tänkt mig, och kontorslandskapet på sanningsministeriet och Winston och Julias gömställe likaså.

På det hela taget är det en bra filmatisering av en väldigt bra roman. Som vanligt saknar man vissa saker, men det är inget att hänga upp sig på. Och ni som hör till den där skaran som jag nämnde i början... man kan ju alltid se filmen och låtsas att man därmed också har läst boken.

Scener ur ett kändisskap

Scener ur ett kändisskap
(2009)
**

Att gnälla på familjen Wahlgren känns lite som att sparka in öppna dörrar. De flesta har någon åsikt om dem, och det lutar nog att de flestas åsikter är negativa, vilket jag absolut kan förstå. De är verkligen överallt, och verkar dessutom njuta av det, något som inte alls är okej i Sverige. Att de sedan tar varje tillfälle att måla upp en bild av att tillhöra den mest idylliska familjen i landet gör inte saker bättre. Inte alls. Jag gissar att det var därför som yngsta brorsan Linus fick idén om att skaffa sig självdistans. I alla fall utåt sett.

"Scener ur ett kändisskap" har formen av en dokumentär, där förmodas få följa med nyss nämnda Wahlgrenare under en period av upp- och nergångar (även om det mest känns som en massa nergångar). Hans idoga stretande efter att accepteras i kultureliten för sina skådespelartalanger gör att han till slut tar till drastiska metoder för att lyckas.

Jag har alldeles nyligen skrivit om "mockumentary"-formen i samband med "District 9", och här har man gått halvvägs på den stigen, eftersom filmen trots att handlar om verkliga personer, men det som händer är påhittat. Och jag gillar idén som sådan, men tyvärr blir filmen mest bara pinsam. Förmodligen har skaparna Christopher Panow och Christian Eklöw tittat en gång för mycket på den engelska, i och för sig geniala, TV-serien "The office", och har velat skapa någon form av svensk version av det hela, för det är mycket sneglingar in i kameran och scener som förmodligen är tänkta att framkalla samma obehag som David Brent gör i den engelska serien. Men om man håller händerna för ansiktet när man ser "Scener ur ett kändissskap" så är det av helt fel anledningar. Med detta sagt så finns det några enstaka scener som faktiskt är ganska roliga, även om det tillhör ovanligheterna.

Linus vill säkert dela ut en och annan skrevspark till den nyss nämnda kultureliten, och jag kan på ett sätt förstå honom, eftersom det verkar vara en ganska tragisk elit att tillhöra. Men sättet som den framställs på i filmen känns bara konstig, och mestadels känns det som att han missar skrevet och istället träffar på låret, vilket inte alls gör lika ont.

Dödlig skörd

Dödlig skörd
(The wicker man, 1973)
****

Det finns få ord som är så missbrukade i filmvärlden som "kultfilm", och oftast får det mig genast ganska ointresserad av filmen i fråga, mycket beroende på att det i åtta fall av tio handlar om filmer med extremt mycket våld. Och att sedan Quentin Tarantinos filmer så gott som vid biopremiären blir "kultfilmer" gör inte saker bättre i min värld. Jag behöver väl inte säga att jag tycker att herr Tarantino är gravt överskattad, eller?
Tydligen är Robin Hardys gamla skräckis "Dödlig skörd", mer känd under sin originaltitel "The wicker man", en av den brittiska filmhistoriens största kultfilmer, något som jag inte hade en aning om när jag såg den för första gången för någon månad sedan. Men så här i efterhand kan jag förstå att den har blivit det.

Filmen handlar om konstapel Howie (Edward Woodward), som får i uppdrag att ta sig ut till en liten ö utanför den skotska kusten för att utreda 12-åriga Rowan Morrisons försvinnande. Han märker att öns befolkning är lite underlig, och snart upptäcker Howie att alla är involverade i en sekt som fortfarande tillber gamla tiders gudar. Och det börjar luta åt att Rowan har offrats till dessa gudar...

En av anledningarna till att filmen blivit en klassiker är nog dess underliga kast mellan olika genrer. Det som i grunden är en skräckfilm blir hux flux en musikal, för att sedan lika hux flux återgå till skräckgenren. Rent skräckfilmsmässigt erbjuder den också en hel del rysningar, framförallt i filmens senare del, när befolkningen plötsligt knallar runt med djurmasker på sig. Underligt och obehagligt.

"Dödlig skörd" är en lågbudgetproduktion, och det ska väl erkännas att det syns på sina ställen, men de flesta skådespelare gör bra insatser, framförallt huvudrollsinnehavaren Woodward och den lite mer kända Christopher Lee (för de äldre mest känd som Dracula i en mängd filmer, men för oss lite yngre är han nog mest känd för rollen som Saruman i "Sagan om ringen"-trilogin) i rollen som öns överhuvud Lord Summerisle. Vi ser även svenskan Britt Ekland i rollen som Willow, men hennes skotska var tydligen så dålig att man var tvungen att dubba hennes röst innan filmen hade premiär. Detsamma gäller för sången som Willow sjunger ("Willow's song", en fantastisk låt, för övrigt), som också dubbades. Lite taskigt mot Britt, men hon är å andra sidan inte direkt berömd för sina strålande skådespelartalanger.

Filmen finns i två versioner, en bioversion (d.v.s. den som visades på bio vid premiären) och en "director's cut", som hittades under 90-talet. De flesta DVD-utgåvor av filmen inkluderar båda versionerna, men då jag bara sett bioversionen så är det den som avhandlas i det här inlägget. Men jag ska dock ta tag i den långa versionen snart, då den tydligen ska innehålla en del bra scener som av någon outgrundlig anledning klipptes bort.
Slutligen kan jag rekommendera filmens soundtrack, som finns utgivet på CD, även det i två versioner, en i mono med alla sånger plus en massa prat och ljud från filmen, och en andra i stereo med bara sångerna. Vilken som är att föredra där beror nog på vad man är ute efter...

PS. Håll er borta från re-maken från 2006 med Nicolas Cage. Jag har själv inte sett den, förutom lite klipp på YouTube, men den verkar fruktansvärd. Ganska väntat med Cage i huvudrollen...

District 9

District 9
(2009)
**

De senaste åren har vi sett flera filmer som fått rejäl draghjälp av en namnkunnig producent, som till exempel den spanska skräckisen "Barnhemmet", där Guillermo del Toros namn stod i stora, feta bokstäver högst upp på affischen, trots att han egentligen inte hade så mycket med filmen att göra (som de flesta vet är producentens roll tämligen liten). Men efter succéer som "Pans labyrint" och "Hellboy"-filmerna, tyckte filmbolaget att man gott kunde dra lite nytta av hans namn. Lite fult, får man nog säga, men uppenbarligen fungerar det. Senaste exemplet är den sydafrikanska filmen "District 9", där Peter Jacksons namn är nästan lika stort som filmtiteln på affischen.

"District 9" handlar om ett enormt antal utomjordingar som kommer till jorden, och som tvingas leva i slumliknande förhållanden i Johannesburg, i ett avspärrat område kallat District 9. Men myndigheterna i staden inser snart att de måste flytta lägret utanför stan, då utomjordingarna har börjat terrorisera människorna som bor i stan. Myndighetskillen Wikus van de Merwe (Sharlto Copley) får i uppdrag att leda operationen, och det blir inte alls som han har tänkt sig.

Filmen börjar som en så kallad "mockumentary", det vill säga en fejkad dokumentär, ett format som jag för det mesta gillar (tänk på mästerverk som "This is Spinal Tap" och "The Rutles"), och så länge vi håller oss där är det en riktigt lyckad film. Huvudrollsinnehavaren Copley passar väldigt bra som den lite mesiga och insmickrande van de Merwe, och det pendlar mellan att vara obehagligt till att vara ganska roligt. Men efter halva filmen händer något. "Mockumentary"-formatet är som bortblåst, och istället får vi se att det sakta men säkert glider över till att bli någon form av blandning av "Transformers" och "Terminator", och jag fattar ingenting. Vad hände? Från att ha varit riktigt lovande, så slutar det hela med att jag lämnar salongen med en besvikelse som den mest dominerande känslan.

Vad gäller Peter Jacksons inblandning, så får jag nog erkänna att det syns lite under en del massavrättningsscener bland utomjordingarna, där det skvätter mycket blod och gränsar till det absurda. Men samtidigt känns det som att det inte är hans förtjänst (eller vad man nu ska kalla det), och tyvärr verkar det som att han fått en massa nya fans i och med den här filmen, vilket känns lite konstigt. Visst, de kanske skulle gilla "Bad taste" (förvisso en väldigt rolig film), men jag föredrar att se Jackson på "Heavenly creatures"-humör, och enligt ryktena ska hans nästa egna film gå år det hållet. Jag längtar redan.

G-Force 3D

G-Force 3D
(2009)
**

Jag har så sakteliga börjat inse att det inom den animerade filmens värld finns bra producenter och mindre bra producenter. Bland de förstnämnda hittar vi Pixar och Dreamworks (och givetvis Miyasaki, men just nu tänker jag mest på västerländsk animerad film), som nästan alltid lyckas perfekt både estetiskt och manusmässigt, och bland de sistnämnda hittar vi de flesta andra filmbolag som försöker sko sig på nyss nämnda mästares verk, en trend som tyvärr också kommit hit till Norden (med nutida hemska försök som danska "Discodaggarna" och svenska "Tomtar och troll"). Disney har, när de inte samarbetar med Pixar, gjort en del bottennapp också, och nu har slagit sina påsar ihop med producenten Jerry Bruckheimer (annars mest känd för en massa storproduktioner, som exempelvis "Pirates of the Caribbean"-filmerna och TV-serien "CSI"), för att göra en ny, häftig 3D-upplevelse för kidsen.

"G-Force" handlar om tre marsvin och en mullvad som alla lärts upp av forskaren Ben (Zach Galifianakis) för att bli superagenter åt FBI. Men så får de beskedet om att projektet ska läggas ner, och de måste bevisa att de har blivit grymma agenter. Uppdraget blir att hindra hemelektronikmagnaten Leonard Saber (Bill Nighy) från att förinta världen...

Till skillnad från de flesta andra av de filmer som gått upp i 3D här i Sverige hittills, så är "G-Force" en blandning av vanlig spelfilm och animation, något som vi också fick en smak av när "Resan till jordens medelpunkt" gick här i våras (se tidigare inlägg). Och visst, rent tekniskt är filmen imponerande, och vi får här se ett rejält uppsving i antal 3D-effekter jämfört med exempelvis "Monsters vs Aliens" och "Ice age 3". Men som i så många andra fall där tekniken är det stora dragplåstret så faller det hela på manuset. Bitvis glimrar det till, men allt som oftast är det bara en ganska medioker film, med en oväntat komplicerad handling om man tänker att den är riktad lite de lite yngre biobesökarna. Okej, nu såg jag filmen med engelskt tal utan text, där det mumliga och snabba pratet gjorde att man inte alltid hängde med i svängarna, men jag tror att den är ganska rörig även med svenskt tal, faktiskt.

Nästa stora 3D-film i Sverige är Pixars omtalade "Upp", som jag tror är betydligt bättre än "G-Force". Om en månad vet vi.

Flickan som lekte med elden

Flickan som lekte med elden
(2009)
**

Egentligen är det lite konstigt att SF (och SVT) trodde så lite på "Män som hatar kvinnor" att de gjorde de två efterföljande filmerna som TV-filmer direkt. Sedan verkade de chockade över mottagandet, och ändrade sig snabbt som attan, och gjorde så att även "Flickan som lekte med elden" och "Luftslottet som sprängdes" nu även ska visas på bio, ett beslut som SF tackar och bockar för, eftersom deras höst nu är räddad, i alla fall rent publikmässigt. Men märks det då att filmerna är gjorda för att endast visas på TV? Jo, det tycker jag nog, även om det inte är lika tydligt som jag trodde att det skulle vara.

"Flickan som lekte med elden" fokuserar mer på karaktären Lisbeth Salander (Noomi Rapace), och kring hennes förflutna, och då främst barndomen, som till viss del tillbringades på barnpsyk i Uppsala. Tre mord begås, på personer som på ett eller annat vis kan knytas till Salander, och hon blir helt sonika efterlyst för morden. Men hennes gamla polare från första filmen, Mikael Blomkvist (Michael Nyquist), tror hela tiden att hon är oskyldig...

Där "Män som hatar kvinnor" mest var en ganska ordinär, svensk deckarhistoria, är "Flickan som lekte med elden" mer en ordinär, svensk thriller. Det förekommer inga gåtor alls, även om det kretsar kring några mord som man ska försöka få reda på vem som har begått. Men det är liksom aldrig något detektivarbete inblandat, och det känns som att man som åskådare redan i ett tidigt stadium vet hur det sluta.

En annan akilleshäl för filmen är skådespeleriet, som i de flesta scener är riktigt tafatt. Även skådisar som man normalt sett tycker är bra gör här ganska mediokra insatser, däribland Ralph Carlsson och Lena Endre. Och då har jag inte ens nämnt Paolo Roberto, som jag först undrade varför han var med överhuvudtaget. Men tydligen har han en stor roll i boken (som jag inte har läst), så visst, det är väl lika bra att han får spela sig själv i filmen då. Men alltså... han är ju verkligen ingen skådespelare. En del av hans scener är något av det roligaste som jag har sett på bio i år, däribland ett underbart slagsmål mellan Paolo, Lisbeths kompis Mimmi och en stor man som inte känner någon smärta. Ja, ni hör ju själva hur det låter. Men det roligaste ligger nog i det faktum att Paolo under slagsmålet har valt att göra egna ljudeffekter när han blir träffad av slag, vilket får det hela att bli en hysteriskt komisk scen istället för en rafflande actionscen.

För min del var det nog Paolo som gjorde filmen sevärd, även om det inte riktigt var meningen från regissören Daniel Alfredsons sida, skulle jag tro. Slutet lämnar mest en massa frågor, som jag gissar kommer att besvaras i den tredje och avslutande delen i trilogin. Frågan är väl snarast om man kommer att orka se den.

Drag me to hell

Drag me to hell
(2009)
****

Innan Sam Raimi tog sig an filmatiseringarna om Spindelmannan var han mest känd för sina hysteriska skräckfilmer, allra mest kanske för "Evil dead"-trilogin, där den första kom ut 1981, och även om jag bara minns den fragmentariskt, så har jag för mig att den var ett enda stort frosseri i skrämseleffekter och slem.
Många är de skräckentusiaster som väntat på att Raimi ska gå tillbaka till sitt ursprung, och med nya "Drag me to hell" får man nog säga att han gör det, om än med en rejält mycket större budget än när för snart 30 år sedan...

"Drag me to hell" handlar om Christine Brown (Alison Lohman), som har ett bra jobb på en bank, en snäll pojkvän (Clay, spelad av Justin Long, som för övrigt lånade sin röst till Alvin i "Alvin och gänget") och allt är helt enkelt bara underbart. Men man vill ju som bekant alltid ha mer, och när en befordran på jobbet blir aktuell vill Christine ha den mer än något annat, och i denna jakt tar hon ett beslut att neka en gammal zigenarkvinna ett nytt lån på banken, ett beslut som hon ganska snart ångrar. Det visar sig att kvinnan gav Christine en släng av demonen Lamia, en högst otrevlig figur. Först plågar han/hon sitt offer i tre dagar, innan offret släpas hem till helvetet. För Christine börjar nu ännu en jakt: att bli fri från demonen.

Som jag skrev inledningsvis kan man med rätta säga att Sam Raimi gått tillbaka till sina rötter, och det är mycket som känns igen från "Evil dead". Vi får en rejäl dos skrämseleffekter, mycket slem och gegga och, framförallt, en rejäl portion humor. Allt som oftast slutar de obehagligaste scenerna med att man istället för titta bort sitter och skrattar då Raimi dragit det hela ett varv extra, sin vana trogen. Det är onda andar som plötsligt börjar dansa, det är ögon som flyger ut ur sina hålor á la "Mask" (inte Cher-filmen, utan den med Jim Carrey) och det är getter som plötsligt börjar prata. Man kan inte annat än gilla det! I det stora hela blir det en perfekt blandning av läskigt och roligt, och med en ganska oväntad avslutning blir det snudd på fantastiskt.

Enligt imdb.com är Sam Raimis nästa projekt en remake av just "Evil dead", så man anar ju att han fick blodad tand av "Drag me to hell". Fast samtidigt håller han också på att planerar inför "Spiderman 4", så han verkar stå med en fot i varje läger...

State Of Play

State Of Play
(2009)
***

Politiska thrillers är verkligen inte min grej alls. Oftast är det bara en massa konspirationsteorier hit och dit, och de är dessutom till största delen väldigt amerikanska, på ett dåligt sätt. Ta bara filmen "The International", som gick på bio i Sverige tidigare i vintras. En global storbank som kontrollerar den kriminella undre världen? Herregud, jag somnar bara jag tänker på det. Ointressant är bara förnamnet. "State Of Play" tycktes mig först vara ännu en i mängden, men så fick jag höra att den "faktiskt var helt okej" av personer som annars har bra filmsmak. Kanske var läge att ge den en chans?

"State Of Play" handlar om journalisten Cal McAffrey (Russell Crowe) på Washington Globe, som skickas ut för att skriva om ett mord som ägt rum, till synes en drogrelaterad uppgörelse. Men det visar sig sedan när ännu ett mord, som först rubriceras som självmord, äger rum i tunnelbanan, att det kanske är mer organiserat än så. Och Cals gamla rumskompis från college, Stephen Collins, numera kongressledamot, är inblandad i allra högsta grad...

Egentligen vet jag inte vad som gör att den här filmen får godkänt av mig, men på något sätt så dras man in i den, och den är faktiskt ganska spännande bitvis, trots att den också kan upplevas som något rörig emellanåt, framförallt i inledningen när hela storyn ska nystas ut. Det är mycket namn hit och dit, och mycket politiska termer och titlar.
Skådespelarna, med Crowe, Helen Mirren, Ben Affleck och Rachel McAdams i huvudrollerna, gör också bra ifrån sig, även om Affleck gör precis samma roll som han alltid gör, känns det som. Jag gillade honom i Kevin Smiths gamla filmer, men sedan dess har han väl inte imponerad jättemycket på dig, direkt...

Jag undrar om det kanske är dags för mig att inte vara så fördomsfull mot den här genren, det vill säga thrillers med politiska förgrunder? Tja... En film kanske inte är något att döma en hel genre på, så jag tror inte att jag kommer att rusa iväg och hyra "The International" direkt. Men man vet aldrig.

Sunshine Cleaning

Sunshine Cleaning
(2009)
**

Jag har sagt det förr, och säger det igen: jag börjar bli rejält trött på amerikanska "indie"-filmer. Alla har i stort sett samma grundintrig och persongalleri, med den dysfunktionella familjen i centrum, givetvis. För några år sedan gick hela den svenska filmkritikerkåren upp i en kollektiv brygga när "Little miss sunshine" kom på bio här, en film som de hade avskytt om den inte hade sorterats in i indiefacket, och nu är det dags för producenterna till just den filmen att återigen drabba oss, och återigen med ordet "sunshine" i titeln...

Den här gången handlar det om Rose (Amy Adams), som trots att hon var skolans populäraste tjej en gång i tiden får finna sig i att harva runt på olika städjobb, och att träffa den gifta Mac (Steve Zahn) nån gång i veckan på ett skabbigt motellrum. I familjen finns också sonen Oscar (Jason Spevack), systern Norah (Emily Blunt) och syskonens pappa Joe (Alan Arkin). När Oscar än en gång blir utkastad från skolan beslutar sig Rose för att skriva in honom på en privatskola, men då krävs det pengar. Efter en idé från Mac startar hon upp en egen städfirma tillsammans med systern, en firma som nischar sig på att städa upp på brottsplatser, ett jobb som det tar ett tag att vänja sig vid...

Jag har sett det här så många gånger nu, och det känns som att jag redan har sett filmen medan jag ser den för första gången. Allt är ohyggligt förutsägbart, och alla karaktärer är otroligt typiska för de amerikanska indiefilmerna: ett barn som är lillgammalt och störigt på samma gång (han har säkert någon form av bokstavskombination), en åldrig pappa som är virrig och excentrisk, en syster som är opålitlig och gothig... Min första tanke när eftertexterna rullar är att jag vill se en film som överraskar mig, och det nu!

Men samtidigt som jag provoceras av filmens klyschighet och följande av standardformuläret för en indiefilm, så är den inte genomusel, och vissa scener är både fina och roliga, och bortsett från att de fått lika klyschiga roller så är skådespelarna överlag väl godkända.

Jag undrar hur jag skulle reagera under ett besök på Sundance-festivalen i USA. Förmodligen hade jag fått nog efter en halv film...

Resan till jordens medelpunkt

Resan till jordens medelpunkt 3D
(Journey to the centre of the Earth 3D, 2008)
***

Att SF satsar stort på den nya versionen av 3D-tekniken har ju knappast undgått någon som bor i Stockholm, och för någon månad sedan hade den första tredimensionella spelfilmen premiär här i Sverige, en nyinspelning av Jules Vernes gamla klassiker "Resan till jordens medelpunkt". Eller, man kan väl snarare säga att man gör om boken, i och med att man stjäl handlingen, men samtidigt innehar själva boken en framträdande roll i filmen. Man kanske skulle kunna kalla det någon form av meta...

Nåväl, filmen handlar om seismologforskaren Trevor (Brendan Fraser), vars bror Max försvunnit tio år tidigare när han med hjälp av Jules Vernes gamla roman försökte hitta till... ja, jordens medelpunkt, helt enkelt. Nu får Trevor plötsligt besök av Maxs son Sean (Josh Hutcherson), som också har med sig en låda med sin pappas gamla prylar, däribland hans ex av nyss nämnda bok. Där hittar Trevor en massa anteckningar, och efter att ha lagt ihop två och två inser han att brorsan var något stort på spåren. Hux flux lämnar han hemmet, med Sean i släptåg, för att dra till Island och kolla upp om Maxs teorier hade någon sanning i sig. Där stöter man ihop med bergsguiden Hannah(Anita Breim), vars pappa också var uppslukad av Vernes bok. Tillsammans ger de sig ut på jakt efter tunneln som ska leda dem till vår planets absoluta centrum.

Det här är en film som främst riktar sig till den lite yngre biopubliken, framförallt kanske de mellan 10 och 15 år eller så, och för att de inte ska få för mycket att tänka på när de ser filmen, så har manuset gjorts ganska simpelt, och krutet har istället lagts på det visuella, och det får man ju säga att de har gjort med den äran! Redan i första sekvensen får man två trilobitantenner rakt i nyllet, och strax därpå får vi plats på första parkett (nere i vasken) när Trevor spottar ut morgonens munskölj. Sedan kommer 3D-effekterna efter varandra i ett rasande tempo, och det är verkligen en helt annat grej än "Bolt", som var den första 3D-filmen jag såg på bio tidigare i vintras. Där hade man bara kryddat det hela lite, men här har man hällt i hela saltkaret och rört om ordentligt. Och visst kan man efterfråga lite mer substans i filmen, och visst vore det skönt om den inte vore så förbaskat förutsägbar (man kan nästan på millisekunden förutse vad som kommer att ske eller sägas härnäst), men samtidigt är det hygglig underhållning för stunden, och man blir återigen varse om att 3D:n är här för att stanna den här gången. I alla fall tror jag det nu. Det är kanske annat ljud i skällan om några år...

Bolt

Bolt
(Bolt, 2009)
****

Jag har, sent omsider, börjat inse storheten med alla animerade långfilmer som de amerikanska filmbolagen pepprar oss med hela tiden. Förra sommaren "Kung fu panda" var riktigt bra och supersnygg, och Walt Disneys nya "Bolt" följer i samma fotspår. Den här gången får man draghjälp av den nya, förbättrade 3D-tekniken, och eftersom man gjort filmen för just 3D-visning så har man kunnat utnyttja det till fullo.

I "Bolt" får vi stifta bekantskap med hunden Bolt, som spelar huvudrollen i en populär barn-TV-serie med samma namn. Problemet är att han själv inte är medveten om att han är med i en påhittad serie, så när hans kompis Penny blir kidnappad i serien flyr han från studion och ger sig ut på jakt efter henne. Snart inser han nästa problem: att han inte besitter samma superkrafter i verkligheten som han gör i serien...

Som vanligt när det handlar om den här genren så ligger humorn lika mycket, om inte mer, i karaktärernas ansiktsuttryck och röster som i manuset. Visst finns det roliga repliker, men de blir egentligen bara roliga i kombination med en bra röst och bra karaktärsanimation. Ett bra exempel på det i "Bolt" är Bolts familjs agent, vars röst görs av Greg Germann (förmodligen mest känd från TV-serien "Ally McBeal"). Germanns sätt att gestalta agenten är fantastiskt roligt, och han framstår som en av filmens höjdpunkter. Även John Travolta gör att bra jobb i rollen som Bolt, och likaså Mark Walton som hamstern Rhino.

Jag var lite skeptisk till hela den här 3D-grejen till att börja med, och trodde att det mest skulle vara kul den första halvtimmen, för att sedan istället bli påfrestande och distraherande. Men efter att ha sett "Bolt", som håller på i 100 minuter, så kan jag utan tvekan säga att det är väldigt bra. I just "Bolt" har man hållit igen mycket på de extrema 3D-effekterna, d.v.s. de där saker och ting kommer flygande ut mot publiken, och istället har man skapat ett väldigt fint djup i filmen, och gjort så att alla föremål i bild hamnar i korrekt perspektiv till varandra.
Det ska onekligen bli spännande att se hur det kommer att utvecklas, och alldeles nyligen kom ju även den första "vanliga" spelfilmen filmad med den nya tekniken, "Resan till jordens mitt". Får nog ta och kolla in den någon dag snart...

7 miljonärer

7 miljonärer
(2006)
***

Det enda minnet jag har av att "7 miljonärer" överhuvudtaget existerar är en trailer som jag såg innan "Den enskilde medborgaren", Claes Erikssons bottennapp för snart tre år sedan. Då tyckte jag att filmen verkade vedervärdig, och hade inga som helst tankar på att se den. Men ibland händer det konstiga saker, och plötsligt satt jag där med filmen som avi-fil i datorn, och med väldigt låga förväntningar klickade jag igång den. Det skulle visa sig vara ännu ett bevis på att låga förväntningar ibland kan vara väldigt bra att ha.

"7 miljonärer" handlar om arvtagaren Måns Lundin (Peter Andersson), som nyss ärvt familjens rikedom och herrgård. Hans bröllop med hotellägerskan Judith Fahlén (Suzanne Reuter) stundar, och på herrgården samlas bröllopsgästerna, som alla har sina egna skäl att försöka komma åt Lundins miljoner: brodern Julius (Loa Falkman) som tycker att han borde fått ärva efter pappan, Judiths dotter Bella som har en enorm spelskuld som måste betalas, och Måns advokat André (Reine Brynolfsson), som smidit luriga planer tillsammans med Måns.

Filmen börjar som en ganska ordinär svensk fars, med mycket spring ut och in i dörrar, förväxlingar och slapstickhumor. Men efter en stund kastas vi in i en flippad och hysterisk story, där alla lurar alla, och det hela toppas av den finska torpeden Jerry (Jouko Ahola), som ska försöka vara en cool mördarmaskin, men som mest känns väldigt töntig och konstig.

Jag kan inte annat än gilla Loa Falkman, som har en förmåga att gestalta misslyckade män på ett väldigt bra sätt (jag tänker närmast på rollen som Rune i "Pensionat Oskar"). Och Reuter spelar sin vanliga roll som småbitchig, självständig kvinna, vilket hon gör bra, men det vore kul att se henne i någon annan roll någon gång.

Det är roligt när svenska komedier vågar ta ut svängarna lite, och skruva till sig rejält. Okej, "7 miljonärer" är inget mästerverk, långt ifrån, men det är film som man mår bra av att se, vilket är mer än man kan säga om mycket annat som produceras nuförtiden.

Kenny Begins

Kenny Begins
(2009)
****

Jag var nog lite för gammal för TV-serien om Kenny Starfighter när den gick på SVT för 12 år sedan, i alla fall tyckte jag det då. På trailern som man såg på TV verkade det vara en ungdomsserie, något som det ju också var egentligen, men när jag nu för några veckor sedan äntligen tog tag i saken och tittade igenom alla sex avsnitt så inser jag att den var så mycket mer än bara en ungdomsserie i mängden. "Flippad" är ett ord som används ganska frekvent när man läser som Kenny Starfighter, och jag kan förstå varför, eftersom serien är minst sagt skruvad och konstig. Men då många andra liknande TV-serier (och filmer också, för den delen) känns konstruerat flippade, det vill säga att upphovsmännen- eller kvinnorna under produktionen tycks ha tänkt att "nu ska vi göra en riktig kultserie/film!", så har inte "Kenny Starfighter" samma känsla över sig, även om Carl Åstrand och Mats Lindberg säkert fick de här tankarna då och då.

När nu Kenny hamnar på bioduken hoppar vi tillbaka i tiden, och får se hur han kämpar sig igenom sin tid på Galaxhjälteakademien, med föräldrarnas ständiga hot om att jobba i familjens frisersalong istället för att bli galaxhjälte. I jakt på viktiga examenspoäng hamnar Kenny ur kurs, och dimper ner på jorden, där han kraschar rakt in i ett hus där den mobbade killen Pontus bor. Dagen innan råkade Pontus hitta en grön kristall i ett bergrum, kunde inte hålla fingrarna borta, och vips så besatt han superkrafter. Samtidigt är Rutger Oversmart ute efter exakt samma kristall, då den äntligen skulle kunna så att han slapp sitta i rullstol. Jakten på Pontus kan börja!

Precis som i serien är Kenny oerhört barnslig och naiv, och även om det är roligt, så kan det i långfilmsformatet nästan bli lite tjatigt till slut med dessa ständiga lågstadiebråk. Humorn i filmen ligger istället mycket i referenser, och i de många underliga karaktärerna, där priset i den sistnämnda kategorin tas av superhjälten Mango Man, vars enda superhjältekraft är att han kan välta en mango utan att röra den. Dessutom är det ju väldigt roligt att de tre skurkarna i filmen heter Earth, Wind & Fire, i det här fallet uppkallade efter de tre elementen, men samtidigt också en rolig vinkning till discobandet med samma namn.

En annan rolig detalj är alla dräkterna och rekvisitan som skymtar förbi hela tiden. Till exempel är skurkan Fires dräkt gjord av en massa våffeljärn, och Kennys raketmotorer på ryggen ser misstänkt mycket ut som tvålbehållarna på offentliga toaletter. Att sedan stolarna på frisersalongen är gjorda av gamla radiobilar från något tivoli gör inte saken sämre...

Filmen har i media fått en del kritik för att vara könsrollscementerande, och visst kan jag förstå den kritiken, även om den i första hand gällde serien, där det inte var så dåligt ställt på den fronten. Där serien hade den tuffa tjejen Sofia, har filmen sin mesigare och "tjejigare" motsvarighet i Miranda, som mest får haka på Kennys och Pontus hasor hela tiden.

Jag hade en del farhågor innan jag såg filmen att det mest skulle bli en besvikelse, men en del av mig hoppades, och trodde, att det skulle bli något bra av det hela. Och som tur var hade den där lilla delen rätt.

Lars and the real girl

Lars and the real girl
(2007)
***

De senaste åren har vi fullkomligt överösts av amerikanska feel-good-filmer som med lite fantasi kan placeras i "indie"-facket, exempelvis "Little miss sunshine", en film som säkert inte många hade gillat om den inte hade marknadsförts som just indiefilm. För egentligen är den ju som vilken amerikansk komedi som helst, med det undantaget att den ena av karaktärerna har en måttligt alternativ musiksmak. Nåväl, "Lars and the real girl" verkade vid första anblicken vara ännu en sådan film, och frågan som jag ställde till mig själv var "behöver jag se ännu en sådan här film?". Egentligen var svaret nej, men likförbaskat kryper jag ner i biografen Victorias källarsalong för att se den.

Lars är en typisk indiefilmskille, det vill säga asocial, kvinnofobiker och allmänt kufisk. Han bor i garaget som hör till hans föräldrahem, där hans bror Gus bor tillsammans med gravida hustrun Karin (ja, många i filmen har svenska namn, vilket får en att tro att den kanske utspelar sig i Minnesota, men inget sägs om saken), och paret gör allt för att få Lars att bli mer social och utåtriktad, men ingenting fungerar. Men en dag får han av en kollega (på kontoret där han arbetar) reda på att man kan beställa en "real doll", tillverkad enligt ens egna önskemål. Plötsligt har Lars sällskap ute i sitt garage, till Gus och Karins stora förtjusning, men det blir inte riktigt som de har tänkt sig. Snart är hela samhället med i skådespelet runt omkring Lars och hans "flickvän" Bianca...

Egentligen är "Lars and the real girl" ganska förutsägbar, eftersom hela filmen bygger på tanken att Lars bara behöver någonting för att väcka hans intresse för tjejer. Men ändå kan jag inte låta bli att charmas av den, mycket beroende på det finfina skådespeleriet från i första hand Ryan Gosling (Lars), Paul Schneider (Gus) och Emily Mortimer (Karin).

Att filmen hör hemma i det redan omnämnda feel-good-facket råder det nog ingen som helst tvekan om, men det är ändå en av de bättre filmerna i den genren som jag har sett. I alla fall de senaste åren. Fast, det säger kanske inte så mycket...

Allt flyter

Allt flyter
(2008)
**

Flera av radarparet Hannes Holm/Måns Herngrens filmer tillhör de bättre komedierna som gjorts i det här landet, däribland mina personliga favoriter "En på miljonen" och "Det blir aldrig som man tänkt sig". Deras senaste verk, "Varannan vecka", blev aldrig mer än en hygglig film med ett klassiskt svenskt komeditema: frånskiljda pappan startar ett nytt liv och vill få vardagspusslet att gå ihop, och när nu Måns Herngren väljer att gå solo blir det... ännu en hygglig film.

Huvudpersonerna i "Allt flyter" är åtta killar som efter en svensexa förlagd till en simhall får för sig att de ska börja konstsimma, med målet att kvala in till det stundande världsmästerskapet för herrar. Av en ren händelse råkar Fredriks (Jonas Inde) dotter Sara (Amanda Davin) pyssla med just konstsim, och efter en väldigt trög start dem emellan vad gäller simmandet, så blir Sara tillslut lagets tränare, och VM:et kommer allt närmare.

Upplägget för filmen känns ganska okej, och det är skönt med en svensk komedi som inte trillar ner i nyss nämnda vardagspussel-fack, även om Jonas Indes karaktär är frånskiljd, och en del scener inledningsvis i filmen kretsar ganska mycket kring det faktumet. Undrar vad det är med Herngren och skiljsmässor? Kanske för att han själv har en bakom sig? Förmodligen.
Men i det stora hela blir det aldrig särskilt roligt, och även om det finns en del scener som är småroliga så känns det aldrig riktigt som att man får någon kemi med karaktärerna. Detta tror jag dock främst beror på skådespelarna, som tyvärr allt som oftast gör ett ganska mediokert jobb här, framförallt Paula McManus som Fredriks ex-fru, tillika Saras mamma, en roll som hon gör som om hon läste innantill ur manuset.

Med bättre skådespelare och ett vassare manus hade det här kunnat bli en riktigt originell svensk komedi. Nu blir det mest som en i mängden, trots allt.

Disco-daggarna

Disco-daggarna
(Discoormene, 2008)
**

Danmark är inget land man förknippar med animerad film i första hand, även om det när man funderar ett tag poppar upp en del titlar i huvudet, däribland "Hjälp, jag är en fisk!" och "Hugo", som alla vi som växte upp med dansk TV minns från eftermiddagarnas ungdomsprogram. Men från att göra animerad film så är klivet stort till att göra BRA animerad film, och det är väl där som skillnaden blir så väldigt uppenbar om man jämför "Disco-daggarna" med exempelvis "Kung fu panda". Visst, de amerikanska bolagen har mer pengar att röra sig med, så rent tekniskt ska de ju vara bättre, men när det gäller manuset så borde inte pengabrist vara ett problem.

"Disco-daggarna" handlar om daggmasken Harry (filmen hette "Harry och discodaggarna" när de första affischerna kom ut till biograferna i höstas), som mest känner sig nere och olycklig över att vara en mask. Hans framtid ser inte heller så ljus ut, eftersom han bara ser arbetet i komposthögen framför sig. Men så plötsligt en dag hittar han en gammal discoskiva i en låda som tillhört hans pappa, och i samma sekund som han lyssnar på den blir han som förbytt. Allt han vill är att dansa och sprida "the boogie", och snart får han en idé: han samlar ihop sina kompisar och bildar ett discoband! Och första spelningen ska bli i den stora TV-sända melodifestivalen...

Redan när jag såg de där första affischerna i höstas fick jag en känsla av en minst sagt medioker film, men samtidigt verkade den så absurd att jag kände mig tvungen att se den. Och lite absurd är den, men det är inte den enda känslan man får. Med tanke på att filmen riktar sig till barn känns en del av manuset minst sagt obehagligt, i synnerhet en scen där underjordens stora popstjärna Tony Dennis är på väg hem med en kvinnlig insekt och säger "du behöver någon som tar dig... eller... jag menar, tar hand om dig". Inte så lämpligt i en barnfilm, om du frågar mig.

Däremot känns skämten om företaget som är komposthögen ganska roliga, men alldeles för vuxna för barnpubliken (chefen pratar om att de har en ny "corporate business image" och att alla anställda drömmer om att bli mellanchefer). Fast det kanske bara är ett sätt för filmmakarna att få även föräldrarna att skratta lite ibland också. För i övrigt finns det inte så gott om roliga skämt här, och inte ens karaktärerna har någon vidare personlighet, återigen i jämförelse med de amerikanska motsvarigheterna.

Gillar man disco så är det ju i alla fall trevligt att få höra lite gamla hits, men i övrigt är detta en film som lätt skulle kunna hamna i "hoppa över"-högen.

Eden Lake

Eden Lake
(2008)
*

Att skräckfilmer i stort bygger på uttjatade klyschor är väl ingen hemlighet för någon, så när jag i Fredrik Strages recension av brittiska "Eden Lake" tyckte mig urskilja att filmen lyckades avvika något från den allmänt utstakade vägen fick jag på något vis en förhoppning om en bra och riktigt obehaglig rysare. Och obehaglig är den, riktigt rejält obehaglig, men tyvärr på helt fel sätt.

I filmen träffar vi paret Jenny och Steve, som åker iväg från London för att tillbringa en mysig helg tillsammans vid en sjö mitt ute i ingenstans, en sjö som snart ska komma att kantas av lyxiga bostäder. Väl på sjöstranden stöter de snart på ett stökigt ungdomsgäng, och när Steve tappar tålamodet och ber dem sänka volymen på bandspelaren blir det startskottet på en helg som blir allt annat än mysig.

En tät skog är egentligen en väldigt bra plats att förlägga en film på, eftersom det går att gömma sig överallt, och dessutom gör det rika djurlivet att det blir lätt att slänga in några obligatoriska skrämselscener där det hoppar fram en kanin istället för en psykopat. Men "Eden Lake" misslyckas helt och hållet med skräckbiten, och egentligen blir det aldrig spännande, utan man sitter mest och håller för ögonen för att slippa se allt det hysteriskt brutala våldet. Filmbolaget själva marknadsför filmen som "intelligent, tät och oerhört brutal", och jag kan lätt skriva under på de två sistnämnda egenskaperna, men intelligent? I sådana fall har vi nog olika syn på intelligens, filmbolagets marknadsavdelning och jag.

Att dessutom marknadsföra den som en skräckfilm känns också fel. Visst, "Saw"-filmerna ska också vara hysteriskt våldsamma (jag har ännu inte orkat se någon av dem), men där jag har förstått att det i alla fall finns ett visst rysarmoment inbyggt någonstans. I "Eden Lake" lyser det som sagt med sin frånvaro. Tyvärr. Här får vi mest en massa klyschiga, brittiska gangsterpojkar, sådana som vi tidigare fått se i alla de där gråa arbetarfilmerna, med den skillnaden att de här gör verklighet av sina hot. Mest av allt vill man bara ge dem en stor smäll på käften allihop.

Så här i efterhand undrar jag om herr Strage verkligen gick in i rätt salong när han skulle recensera filmen för DN. För inte kan väl en normal vettig människa tycka att det här skräpet är värt en fyra?

Livet från den andra sidan

Livet från den andra sidan
(Ghost town, 2008)
***

Man har ju väntat ett tag på att Ricky Gervais, mest känd för att ha skapat och spelat rollen som David Brent i underbara serien "The office", skulle ta steget från TV-världen in i filmvärlden. Och lite överraskande är det, att när det väl sker så är det i en film som han inte själv har varken skrivit eller regisserat. Istället är det David Koepp, en man som tidigare skrivit exempelvis "Panic room" och den senaste filmen om Indiana Jones, som lyckats locka Gervais till USA för hans första huvudroll i en långfilm.

Gervais spelar tandläkaren och människohataren Bertram Pincus, som efter ett ganska enkelt kirurgingrepp får reda på att han varit död under sju minuter under operationen, en händelse som gjort att han begåvats med den ganska irriterande förmågan att se de döda. New York är, som Bertram snart får erfara, fullt av döda som söker ro för att kunna ta sig vidare till sin sista vila, och eftersom Pincus blir som en länk mellan de levande och de döda, blir han ett ovärderligt verktyg för dem. En av de första som vill ha hjälp är Frank Herlihy (Greg Kinnear), som behöver Bertrams hjälp med att avstyra bröllopet mellan hans änka Gwen (Téa Leoni) och människorättsadvokaten Richard. Plötsligt är Pincus, något ofrivilligt, mitt i ett triangeldrama...

Egentligen är det här verkligen en romantisk komedi efter standardreceptet, precis som "Yes man" som jag skrev om nyligen, och det enda som räddar den från att sorteras in tillsammans med sina hundratals själsfränder är Ricky Gervais. Jag är, som ni kanske redan anat, en beundrare av mannens tidigare insatser både i "The office" och den lite underskattade efterföljaren "Extras", och jag måste säga att Gervais är som klippt och skuren för den här rollen. Min gissning är att den skrevs med honom i åtanke. Och visst, manuset är i sina bästa stunder roligt, med en del riktigt bra repliker från Gervais, men bitvis är det väldigt förutsägbart och klyschigt.

Istället ser jag med spänning fram emot Gervais första egna långfilm. Jag har inte hört om några sådana planer, men jag antar att det kommer att ske, förr eller senare...