Flickan som lekte med elden

Flickan som lekte med elden
(2009)
**

Egentligen är det lite konstigt att SF (och SVT) trodde så lite på "Män som hatar kvinnor" att de gjorde de två efterföljande filmerna som TV-filmer direkt. Sedan verkade de chockade över mottagandet, och ändrade sig snabbt som attan, och gjorde så att även "Flickan som lekte med elden" och "Luftslottet som sprängdes" nu även ska visas på bio, ett beslut som SF tackar och bockar för, eftersom deras höst nu är räddad, i alla fall rent publikmässigt. Men märks det då att filmerna är gjorda för att endast visas på TV? Jo, det tycker jag nog, även om det inte är lika tydligt som jag trodde att det skulle vara.

"Flickan som lekte med elden" fokuserar mer på karaktären Lisbeth Salander (Noomi Rapace), och kring hennes förflutna, och då främst barndomen, som till viss del tillbringades på barnpsyk i Uppsala. Tre mord begås, på personer som på ett eller annat vis kan knytas till Salander, och hon blir helt sonika efterlyst för morden. Men hennes gamla polare från första filmen, Mikael Blomkvist (Michael Nyquist), tror hela tiden att hon är oskyldig...

Där "Män som hatar kvinnor" mest var en ganska ordinär, svensk deckarhistoria, är "Flickan som lekte med elden" mer en ordinär, svensk thriller. Det förekommer inga gåtor alls, även om det kretsar kring några mord som man ska försöka få reda på vem som har begått. Men det är liksom aldrig något detektivarbete inblandat, och det känns som att man som åskådare redan i ett tidigt stadium vet hur det sluta.

En annan akilleshäl för filmen är skådespeleriet, som i de flesta scener är riktigt tafatt. Även skådisar som man normalt sett tycker är bra gör här ganska mediokra insatser, däribland Ralph Carlsson och Lena Endre. Och då har jag inte ens nämnt Paolo Roberto, som jag först undrade varför han var med överhuvudtaget. Men tydligen har han en stor roll i boken (som jag inte har läst), så visst, det är väl lika bra att han får spela sig själv i filmen då. Men alltså... han är ju verkligen ingen skådespelare. En del av hans scener är något av det roligaste som jag har sett på bio i år, däribland ett underbart slagsmål mellan Paolo, Lisbeths kompis Mimmi och en stor man som inte känner någon smärta. Ja, ni hör ju själva hur det låter. Men det roligaste ligger nog i det faktum att Paolo under slagsmålet har valt att göra egna ljudeffekter när han blir träffad av slag, vilket får det hela att bli en hysteriskt komisk scen istället för en rafflande actionscen.

För min del var det nog Paolo som gjorde filmen sevärd, även om det inte riktigt var meningen från regissören Daniel Alfredsons sida, skulle jag tro. Slutet lämnar mest en massa frågor, som jag gissar kommer att besvaras i den tredje och avslutande delen i trilogin. Frågan är väl snarast om man kommer att orka se den.