Dödlig skörd

Dödlig skörd
(The wicker man, 1973)
****

Det finns få ord som är så missbrukade i filmvärlden som "kultfilm", och oftast får det mig genast ganska ointresserad av filmen i fråga, mycket beroende på att det i åtta fall av tio handlar om filmer med extremt mycket våld. Och att sedan Quentin Tarantinos filmer så gott som vid biopremiären blir "kultfilmer" gör inte saker bättre i min värld. Jag behöver väl inte säga att jag tycker att herr Tarantino är gravt överskattad, eller?
Tydligen är Robin Hardys gamla skräckis "Dödlig skörd", mer känd under sin originaltitel "The wicker man", en av den brittiska filmhistoriens största kultfilmer, något som jag inte hade en aning om när jag såg den för första gången för någon månad sedan. Men så här i efterhand kan jag förstå att den har blivit det.

Filmen handlar om konstapel Howie (Edward Woodward), som får i uppdrag att ta sig ut till en liten ö utanför den skotska kusten för att utreda 12-åriga Rowan Morrisons försvinnande. Han märker att öns befolkning är lite underlig, och snart upptäcker Howie att alla är involverade i en sekt som fortfarande tillber gamla tiders gudar. Och det börjar luta åt att Rowan har offrats till dessa gudar...

En av anledningarna till att filmen blivit en klassiker är nog dess underliga kast mellan olika genrer. Det som i grunden är en skräckfilm blir hux flux en musikal, för att sedan lika hux flux återgå till skräckgenren. Rent skräckfilmsmässigt erbjuder den också en hel del rysningar, framförallt i filmens senare del, när befolkningen plötsligt knallar runt med djurmasker på sig. Underligt och obehagligt.

"Dödlig skörd" är en lågbudgetproduktion, och det ska väl erkännas att det syns på sina ställen, men de flesta skådespelare gör bra insatser, framförallt huvudrollsinnehavaren Woodward och den lite mer kända Christopher Lee (för de äldre mest känd som Dracula i en mängd filmer, men för oss lite yngre är han nog mest känd för rollen som Saruman i "Sagan om ringen"-trilogin) i rollen som öns överhuvud Lord Summerisle. Vi ser även svenskan Britt Ekland i rollen som Willow, men hennes skotska var tydligen så dålig att man var tvungen att dubba hennes röst innan filmen hade premiär. Detsamma gäller för sången som Willow sjunger ("Willow's song", en fantastisk låt, för övrigt), som också dubbades. Lite taskigt mot Britt, men hon är å andra sidan inte direkt berömd för sina strålande skådespelartalanger.

Filmen finns i två versioner, en bioversion (d.v.s. den som visades på bio vid premiären) och en "director's cut", som hittades under 90-talet. De flesta DVD-utgåvor av filmen inkluderar båda versionerna, men då jag bara sett bioversionen så är det den som avhandlas i det här inlägget. Men jag ska dock ta tag i den långa versionen snart, då den tydligen ska innehålla en del bra scener som av någon outgrundlig anledning klipptes bort.
Slutligen kan jag rekommendera filmens soundtrack, som finns utgivet på CD, även det i två versioner, en i mono med alla sånger plus en massa prat och ljud från filmen, och en andra i stereo med bara sångerna. Vilken som är att föredra där beror nog på vad man är ute efter...

PS. Håll er borta från re-maken från 2006 med Nicolas Cage. Jag har själv inte sett den, förutom lite klipp på YouTube, men den verkar fruktansvärd. Ganska väntat med Cage i huvudrollen...