Disco-daggarna

Disco-daggarna
(Discoormene, 2008)
**

Danmark är inget land man förknippar med animerad film i första hand, även om det när man funderar ett tag poppar upp en del titlar i huvudet, däribland "Hjälp, jag är en fisk!" och "Hugo", som alla vi som växte upp med dansk TV minns från eftermiddagarnas ungdomsprogram. Men från att göra animerad film så är klivet stort till att göra BRA animerad film, och det är väl där som skillnaden blir så väldigt uppenbar om man jämför "Disco-daggarna" med exempelvis "Kung fu panda". Visst, de amerikanska bolagen har mer pengar att röra sig med, så rent tekniskt ska de ju vara bättre, men när det gäller manuset så borde inte pengabrist vara ett problem.

"Disco-daggarna" handlar om daggmasken Harry (filmen hette "Harry och discodaggarna" när de första affischerna kom ut till biograferna i höstas), som mest känner sig nere och olycklig över att vara en mask. Hans framtid ser inte heller så ljus ut, eftersom han bara ser arbetet i komposthögen framför sig. Men så plötsligt en dag hittar han en gammal discoskiva i en låda som tillhört hans pappa, och i samma sekund som han lyssnar på den blir han som förbytt. Allt han vill är att dansa och sprida "the boogie", och snart får han en idé: han samlar ihop sina kompisar och bildar ett discoband! Och första spelningen ska bli i den stora TV-sända melodifestivalen...

Redan när jag såg de där första affischerna i höstas fick jag en känsla av en minst sagt medioker film, men samtidigt verkade den så absurd att jag kände mig tvungen att se den. Och lite absurd är den, men det är inte den enda känslan man får. Med tanke på att filmen riktar sig till barn känns en del av manuset minst sagt obehagligt, i synnerhet en scen där underjordens stora popstjärna Tony Dennis är på väg hem med en kvinnlig insekt och säger "du behöver någon som tar dig... eller... jag menar, tar hand om dig". Inte så lämpligt i en barnfilm, om du frågar mig.

Däremot känns skämten om företaget som är komposthögen ganska roliga, men alldeles för vuxna för barnpubliken (chefen pratar om att de har en ny "corporate business image" och att alla anställda drömmer om att bli mellanchefer). Fast det kanske bara är ett sätt för filmmakarna att få även föräldrarna att skratta lite ibland också. För i övrigt finns det inte så gott om roliga skämt här, och inte ens karaktärerna har någon vidare personlighet, återigen i jämförelse med de amerikanska motsvarigheterna.

Gillar man disco så är det ju i alla fall trevligt att få höra lite gamla hits, men i övrigt är detta en film som lätt skulle kunna hamna i "hoppa över"-högen.