Kenny Begins

Kenny Begins
(2009)
****

Jag var nog lite för gammal för TV-serien om Kenny Starfighter när den gick på SVT för 12 år sedan, i alla fall tyckte jag det då. På trailern som man såg på TV verkade det vara en ungdomsserie, något som det ju också var egentligen, men när jag nu för några veckor sedan äntligen tog tag i saken och tittade igenom alla sex avsnitt så inser jag att den var så mycket mer än bara en ungdomsserie i mängden. "Flippad" är ett ord som används ganska frekvent när man läser som Kenny Starfighter, och jag kan förstå varför, eftersom serien är minst sagt skruvad och konstig. Men då många andra liknande TV-serier (och filmer också, för den delen) känns konstruerat flippade, det vill säga att upphovsmännen- eller kvinnorna under produktionen tycks ha tänkt att "nu ska vi göra en riktig kultserie/film!", så har inte "Kenny Starfighter" samma känsla över sig, även om Carl Åstrand och Mats Lindberg säkert fick de här tankarna då och då.

När nu Kenny hamnar på bioduken hoppar vi tillbaka i tiden, och får se hur han kämpar sig igenom sin tid på Galaxhjälteakademien, med föräldrarnas ständiga hot om att jobba i familjens frisersalong istället för att bli galaxhjälte. I jakt på viktiga examenspoäng hamnar Kenny ur kurs, och dimper ner på jorden, där han kraschar rakt in i ett hus där den mobbade killen Pontus bor. Dagen innan råkade Pontus hitta en grön kristall i ett bergrum, kunde inte hålla fingrarna borta, och vips så besatt han superkrafter. Samtidigt är Rutger Oversmart ute efter exakt samma kristall, då den äntligen skulle kunna så att han slapp sitta i rullstol. Jakten på Pontus kan börja!

Precis som i serien är Kenny oerhört barnslig och naiv, och även om det är roligt, så kan det i långfilmsformatet nästan bli lite tjatigt till slut med dessa ständiga lågstadiebråk. Humorn i filmen ligger istället mycket i referenser, och i de många underliga karaktärerna, där priset i den sistnämnda kategorin tas av superhjälten Mango Man, vars enda superhjältekraft är att han kan välta en mango utan att röra den. Dessutom är det ju väldigt roligt att de tre skurkarna i filmen heter Earth, Wind & Fire, i det här fallet uppkallade efter de tre elementen, men samtidigt också en rolig vinkning till discobandet med samma namn.

En annan rolig detalj är alla dräkterna och rekvisitan som skymtar förbi hela tiden. Till exempel är skurkan Fires dräkt gjord av en massa våffeljärn, och Kennys raketmotorer på ryggen ser misstänkt mycket ut som tvålbehållarna på offentliga toaletter. Att sedan stolarna på frisersalongen är gjorda av gamla radiobilar från något tivoli gör inte saken sämre...

Filmen har i media fått en del kritik för att vara könsrollscementerande, och visst kan jag förstå den kritiken, även om den i första hand gällde serien, där det inte var så dåligt ställt på den fronten. Där serien hade den tuffa tjejen Sofia, har filmen sin mesigare och "tjejigare" motsvarighet i Miranda, som mest får haka på Kennys och Pontus hasor hela tiden.

Jag hade en del farhågor innan jag såg filmen att det mest skulle bli en besvikelse, men en del av mig hoppades, och trodde, att det skulle bli något bra av det hela. Och som tur var hade den där lilla delen rätt.