Mamma, pappa, barn

Mamma, pappa, barn
(2003)
**

Så sent som i fredags såg jag senast Torkel Petersson i föräldrarollen, då i en liten annorlunda form i nya "Patrik 1,5". Igår var det dags igen, men då i den fem år gamla "Mamma, pappa, barn", där han iträder sig rollen som en mer heteronormativ pappa, och dessutom en betydligt lugnare sådan.

"Mamma, pappa, barn" kretsar kring paret Jonny (Torkel) och Sara (Åsa Persson), och deras barn Lukas. Jonny har precis börjat sin pappaledighet, och en dag går han motvilligt till barnrytmiken, där han lika motvilligt blir intresserad av mammalediga översättaren Rebecka (Maria Bonnevie). De två blir vänner, men inser ganska snart är det är något mer än vänskap på gång, och försöker båda motverka den utvecklingen, vilket visar sig lättare sagt än gjort.

Precis som i fallet med "Om jag vänder mig om", så känns det här som en svensk dussinproduktion, framförallt till handlingen. Otrohet verkar onekligen vara den stora grejen bland svenska manusförfattare, vilket jag förvisso kan förstå, eftersom det alltid skapar dramatik, och det är väl det de är ute efter i första hand. Men det vore kul med lite omväxling för en gångs skull.
I övrigt är skådespelarna nog den stora behållningen här, framförallt med Torkels oförmåga att konversera med Rebecka på ett vettigt sätt i början, men även Mona Malm och Ingvar Hirdwall är bra som Torkels föräldrar, som lever i ett väldigt kärlekslöst äktenskap. Deras scener känns för övrigt lite som inklippta sketcher, då det egentligen inte har så mycket med filmens övriga handling att göra, förutom att Jonny och Sara planerar att bygga ett hus på en tomt som de fått av föräldrarna.

Kort sagt: en förutsägbar film som man sett massor av gånger förut. Förnyelse, tack.

Kidnappargänget

Kidnappargänget
(Kidnapning, 1982)
**

Under 80-talet gjordes det en hel del bra danska barnfilmer, som exempelvis Bille Augusts "Buster" (som byggde på TV-serien med samma namn om trollkarlspojken) och filmatiseringarna av Ole Lund Kirkegaards underbara böcker om Gusten Glodslukare, Gummi Tarzan etc. "Kidnappargänget" är dock ingen film som jag kan minnas, men kände ändå att det kunde vara kul att se den, mest för den fina 80-talsstämningen. Eller snarare, den förmodade 80-talsstämningen. För det fanns tyvärr inte mycket av den varan att hämta här.

I "Kidnappargänget" får vi träffa syskonen Oscar, Anders och Bertram, som dras med av deras knasiga farbror Georg när han får en idé om hur de ska tjäna storkovan: de ska kidnappa sonen till en miljonär, och sedan begära en rejäl lösensumma för honom. Det är bara det att det inte alltid går som man vill när man blandar in barn i sina kupper.

Den enda skådespelaren jag känner igen i den här filmen är Otto Brandenburg (farbror Georg), som i Danmark var en av landets mest folkkära artister och skådisar, medan han i Sverige nog är mest känd för sin roll som vaktisen Hansen i "Riket". Fast å andra sidan är mina kunskaper om danska skådespelare under det tidiga 80-talet ganska begränsad, trots att jag vuxit upp med en rejäl dos dansk TV.
Vid ett flertal tillfällen under filmen undrar man om regissören och manusförfattaren Sven Methling egentligen tänkt på att han gör en barnfilm, men i det stora hela är det en fartfylld, om än tjatig, film som trots allt nog lämpar sig bäst för de små.
Enligt IMDB verkar det finnas en uppföljare som kom samma år, "Tre änglar och fem lejon". Du som gillar "Kidnappargänget" kan ju kolla upp den...

Vampyrer

Vampyrer
(2008)
*

Det är ju lite lustigt att det tidigare inte har funnits en enda svensk vampyrfilm (inte vad jag kommer ihåg i alla fall), och nu kommer det två stycken med någon månads mellanrum. Tomas Alfredsons "Låt den rätte komma in" skulle ju egentligen haft premiär redan i april, men så tyckte de plötsligt att det var mer en höstfilm, så premiären sköts upp till den 24:e oktober. Istället hann då Peter Pontikis före med sin första långfilm (om man nu kan kalla en 71 minuters-film för lång) "Vampyrer", en uttalad lågbudgetproduktion, som fått minst sagt svalt mottagande i pressen, i motsats till Alfredsons verk.

"Vampyrer" handlar om systrarna Vera och Vanja, som båda är vampyrer. Efter att ha fått sin dagliga blodsranson på en krogtoalett flyr de undan ett MC-gäng, som ska hämnas på sin medlem som fick ställa upp som ofrivillig blodgivare, och under flykten tycker Vanja att det är en bra idé att berätta för sin syster att hon inte vill vara vampyr längre. Men först av allt måste de klara sig undan knuttarnas hämnd.

Redan innan jag såg filmen fick jag veta att det mycket tydligt märktes att det var en lågbudgetfilm, på alla tänkbara sätt. Och det jag först och främst lägger märke till är en uppenbar svaghet i manuset, plus att skådespelarna går från dåliga till värdelösa. Den som mest sticker i ögonen är Ruth Vega Fernandez (Vanja), som inte har någon som helst inlevelse, och till och med den normalt sett utmärkta David Dencik misslyckas rejält i rollen som taxichaufför.

Tanken är nog att filmen ska vara rafflande och spännande, men jag kommer på mig själv med att inte bry mig det minsta om hur det ska gå för de båda systrarna, och är snarast lättat när eftertexterna kommer. Det enda positiva med filmen är egentligen den redan nämnda längden. Det gjorde pinan kortare. Skönt.

Wall-E

Wall-E
(2008)
****

Redan när vi i vintras fick den första reklamprylen för Pixars nya storverk "Wall-E" till bion, tyckte jag att Wall-E själv såg så sorgsen ut, och sedan dess har jag trott att filmen skulle följa i samma tecken. Kanske inte att den skulle vara en enda lång tragisk historia, för det handlar ju trots allt om en barnfilm, men att den kanske skulle ha en mer sorgsen ton än vad vi är vana vid från Pixar-folket. Nu vet jag bättre, och även om det som vanligt när det handlar om Disney (Pixar är ju en del av deras imperium) är en del sentimentalitet så ligger huvuddelen i den mer komiska sfären, och allt är som det ska.

"Wall-E" handlar om en skräpsamlar- och städrobot med samma namn, som 700 år efter jordens undergång fortfarande lallar runt i sin ensamhet och försöker städa upp efter vår överkonsumtion och ignorans för miljön. Just ensamhet är nyckelordet i den här filmen, och när det plötsligt en dag dyker upp en ny figur på banan, roboten Eve, ser Wall-E en möjlighet att äntligen finna en vän, och kanske, om han har tur, kärlek. Dock är Eve utsänd för att hitta liv i rymden, och när hon plötsligt gör det i form av en blomma, får Wall-E helt enkelt hänga med på en åktur ut i rymden om han ska ha en chans att få tillbringa mer tid med sin nya favorit.

Att det är ett mästerverk rent tekniskt är det inget att orda om, och precis som fallet med "Kung-fu panda" kommer jag ibland på att jag helt glömt att det handlar om en animerad film. Okej, det hade kanske varit konstigt om man i 100 minuter ska sitta och tänka "det här är en animerad film" oavbrutet, men ja... ni förstår nog vad jag menar. Den första dialogen dyker inte upp förrän efter ungefär 45 minuter, vilket nog är ganska unikt, och överhuvudtaget är det ganska lite dialog, om man bortser från det stora lyxrymdskeppet Axoims kapten och samma skepps huvuddator, som pratas av Sigourney Weaver.

"Wall-E" är en väldigt rolig film, och även om barn säkert kan uppskatta den fysiska humorn i det hela (Wall-E själv är sjukt charmig), så tror jag nog att de kan ha svårt att hänga med i svängarna till slut. Men å andra sidan ska man aldrig underskatta barn.

Underjordens hemlighet

Underjordens hemlighet
(1991)
***

Det är alltid roligt att hitta för mig okända svenska ungdomsfilmer från 80- och 90-talet, och ett bra ställe att börja på är Läsesalongen här i Stockholm, där jag bland annat hittade den här bortglömda (?) filmen med Gösta Ekman som sitt stora affischnamn, även om hans roll är ganska obetydlig för det stora hela.

"Underjordens hemlighet" handlar om Nisse, som efter ett allergianfall akut körs till sjukhus, där han läggs in. På sitt rum träffar han den svårt sjuka och ensamma pojken Lelle, som på grund av sin sjukdom blivit bitter och allmänt trött på livet. Dock har han en stor dröm, och det är att bygga ett jättestort luftskepp, lasta det med all mat som finns i sjukhusets krigsförråd, och sedan skicka det till Afrika för att hjälpa de svältande där. Efter ett tag blir Nisse vän med Lelle, och han invigs i den stora luftskeppsplanen. Dock går det inte riktigt alltid som de tänkt sig...

Det är något visst med svenska filmer i den här genren. Även om de kanske inte alltid är så jättebra egentligen, så fångas man av dem, och det är något visst med stämningen i dem, precis som i fallet med andra samtida svenska produktioner, som exempelvis "Enkel resa" och "Harry Lund...". Nisse spelas av en ung Oliver Loftéen, en kille som senare under 90-talet skulle bli känd i rollen som Berts polare Åke, men som också varit med i filmer som "Tic tac", "Vägen ut" och nyss nämnda "Harry Lund lägger näsan i blöt" (f.ö. samma år som "Underjordens hemlighet" spelades in). Hans motspelare, Max Vitali, har dock inte synts så mycket mer på film och är nu reklamfilmsregissör och klippare. I övriga roller syns, förutom Gösta Ekman som den sura gubben Carson, bland andra Robert Gustafsson (som fumlig hjälpreda på bårhuset), Gunnel Fred (som Nisses mamma) och Weiron Holmberg i en för honom klassisk roll som sur vaktmästare.

Så här i efterhand tänker jag att det inte hände så mycket i filmen, förutom de sista tio minuterna eller så, men ändå så känner jag att det blir en trea. Den var bra och fin, och med bra skådespelarinsatser. Det räcker alldeles utmärkt för mig.

Son of Rambow

Son of Rambow
(2007)
***

Det är lite underligt att man marknadsför Garth Jennings film "Son of Rambow" som en komedi, även om man helgarderar genom att lägga till drama, för jag ser den mest som ett drama, med en del komiska inslag. Innan jag såg den hade jag hört vissa jämförelser med fina gamla "Stand by me" från 1986, mycket beroende på att båda filmerna handlar om unga pojkar som växer upp och upptäcker världen. Men efter att ha sett den så kan jag till viss del instämma i den jämförelsen, även om "Son of Rambow" har betydligt fler komiska inslag än Ron Reiners film.

"Son of Rambow" handlar om den unga pojken Will Proudfoot, vars familj ingår i det kristna samfundet Plymouthbröderna, vilket gör att han inte får titta på TV, och knappt ens prata med någon utanför brödraskapet. Dock går han i en vanlig skola, och där råkar han träffa bråkstaken Lee Carter, och de två blir vänner. Hemma hos Lee får Will se en snutt av Rambo-filmen "First blood", något som vänder upp och ner på Wills värld. Han hade tidigare suttit och ritat och hittat på fantasifulla historier i hemlighet hemma på sitt rum, men nu fick hans fantasi en rejäl knuff, och när Lee berättar att han ska göra en film till tävlingen "Screen test" dras Will med i filmskapandet. Samtidigt anländer ett buss med franska utbytesstudenter till deras skola, och där återfinner vi den coola killen Didier Revol, som hela skolan plötsligt ser upp till. När han vill vara med i Wills och Lees film ställs deras vänskap på spel, och filmens framtid ser osäker ut.

Jag blev lite förvånad när jag märkte att filmen var brittisk, för av någon anledning hade jag tagit för givet att en film som handlade om två pojkar som diggar Rambo skulle vara amerikansk. Men när man ser filmen upptäcker man att den är väldigt brittisk, och som vanligt när det handlar om dramakomedier från England så är skådespelarinsatserna väldigt bra, framförallt de två pojkarna, som spelas av Bill Milner (Will) och Will Poulter (Lee).
Jag tänker under de första tre fjärdedelarna av filmen att den är väldigt bra, och man engagerar sig i de två pojkarnas öden. Men så kommer slutet, som är så genom-amerikanskt att man storknar, och jag blir faktiskt tvungen att sänka betyget ett snäpp bara p.g.a. det. Tyvärr. Men jag kan ändå rekommendera filmen, för nu har ni blivit varnade för slutet.

Syndare i sommarsol

Syndare i sommarsol
(2001)
***

Jag har alltid fascinerats av människor som kan sitta i timmar och diskutera filosofiska frågor, och det främst av två anledningar. Först och främst är det nog för att de pratar som saker jag inte förstår mig på, men som man ibland önskar att man förstod. Men samtidigt känns det mest som en uppvisning i hur väldigt intelligenta de är, och när jag ser vissa av samtalen i "Syndare i sommarsol" känns det mest löjligt.

"Syndare i sommarsol" utspelar sig 1925, och handlar om fyra män, som hyrt ett hus ute i den bohuslänska skärgården, och de bjuder också med fyra kvinnor. Tillsammans ska de diskutera, skriva och bara ha det skönt, men det visar sig efter ett tag att de inte riktigt kan kombinera sina ideal med verkligheten, och det hela utvecklar sig till en rad olika triangeldraman.

Ibland är det ganska skönt att sätta sig framför en film utan några som helst förväntningar, och så var fallet när jag såg "Syndare i sommarsol". Därför kan jag inte riktigt säga om den levde upp till mina obefintliga förväntningar, men mitt första intryck av filmen är att den är en klassisk tre-poängare, det vill säga att den absolut inte är dålig på något vis, men inte heller så att man längtar efter att se den igen. Ett bra tidsfördriv i drygt 90 minuter, helt enkelt, även om det känns lite elakt mot filmen att bara se den som ett tidsfördriv. För visst har den en del bra poänger, och man kan inte annat än reta sig på Anders Ekborgs karaktär Fernley Jensen, som dyker upp efter ungefär halva filmen.

Som vanligt när det gäller sådana här svenska filmer så är skådespeleriet bra, men jag hade klarat mig fint utan att se ännu en nakenscen med Ola Rapace (han visade lite för mycket även i "Allt om min buske", som jag skrev om nyligen). Underligt också att de två senaste filmerna jag sett har varit svenska filmer med en uttalat erotisk ton. Men nu känns det som att jag sett de som finns, eller har det gjorts fler? Tja, det vore visserligen konstigt om det inte hade det. Frågan är väl om man vill se dem...

Pledge this!

Pledge this!
(National Lampoon's Pledge This!, 2006)
-

Innan jag kastade mig in i denna underbara film, som av någon outgrundlig anledning aldrig gick på bio i Sverige, trodde jag i min enfald att det skulle vara en ordinär, amerikansk high-school-komedi. Men ack så fel jag hade! Jämfört med "Pledge this!" känns filmer som "American pie" som rena mästerverk.

"Pledge this!" handlar i första hand om Victoria English (Paris Hilton), som är ordförande i den coolaste studentföreningen på South Beach University. Hennes mål är att få hennes förening att hamna på omslaget till den coolaste av alla tidningar, FHM, men då måste hon leva upp till tidningens krav att föreningen ska inhysa alla typer av studenter, d.v.s. även nördar och annat löst pack. Som ett brev på posten blir en grupp studenter bestående av just dessa grupper hemlösa efter en incident på elevhemmet, och plötsligt ser Victoria lösningen på sina problem.

Alltså, när jag skriver om handlingen nu inser jag hur hjärndöd filmen verkar redan på pappret. Då kan du till detta lägga hemskt skådespeleri, hemskt manus och en massa helt omotiverade nakenscener, så får du summan av den kardemumman. Ingen god smak alls, kan jag meddela.

Enligt Wikipedia vägrade Paris Hilton ha något med filmen att göra när den hade premiär, då producenterna mot hennes vilja klippt in just dessa konstiga nakenscener, plus att de hyrt in en "sound-a-like" för att göra Victoria Englishs berättarröst som ligger hela filmen igenom. Som en konsekvens av detta stämde producenterna Paris för att hon brutit sitt kontrakt, då hon inte gjort tillräckligt mycket reklam för filmen. För en gångs skull står jag på Paris Hiltons sida.
Och jo, du ser rätt. Betyget är ett minustecken. Jag såg ingen annan lösning.

Vargens tid

Vargens tid
(1988)
**

Precis som i fallet med "Harry Lund lägger näsan i blöt" (se tidigare inlägg), så minns jag väl när Hans Alfredsons "Vargens tid" kom på bio för tjugo år sedan, men jag har inget minne alls av vad som sades om den. Och med facit i hand så kan jag nog förstå det, för även om jag är en stor diggare av Alfredsons gamla filmer (både med och utan Tage Danielsson), så är den här medeltidsfilmen ett mysterium för mig.

"Vargens tid" handlar om överklasskillen Inge (Benny Haag), som ger sig ut för att spana efter sin försvunne bror Arild. När han letat ett tag råkar han på ett zigenargäng (på medeltiden var zigenarna laglösa i Sverige, i alla fall enligt den här filmen) som tror att deras älskade Arild kommit tillbaka till dem. Inge blir först förvånad, och försöker berätta för dem att han är Arilds tvillingbror, men när han sedan får veta att Arild blivit bortlovad till zigenardottern Isis (Melinda Kinnaman) beslutar han sig för att anta sin brors identitet istället.

Skådespelarinsatserna är inte mycket att skylta med, framförallt inte Haags, och hela filmen lider av det stora problemet att den är väldigt ointressant. När jag tittar på den kommer jag hela tiden på mig själv med att pyssla med annat istället, som att läsa en tidning eller kolla mailen på datorn. Det är inget bra tecken! Samtidigt är det ju inte provocerande dåligt, så det ändå ingen etta i betyg, även om det ligger ganska nära till hands.

Det sägs att det dåliga mottagandet av filmen (den fick pris för årets kalkonfilm i Sverige 1988) gjorde att Hans Alfredson beslutade sig för att aldrig mer göra långfilm. Synd, kan jag tycka, då jag vet att han kan bättre än så här. Fast om den här filmen visade åt vilken håll han var på väg så var det kanske lika bra att det blev som det blev.

Allt om min buske

Allt om min buske
(2007)
***

På pappret verkade det här vara en riktig kalkon. Hör själva hur det låter: "en svensk sexkomedi i trädgårdsmiljö". Dessutom med Ola Rapace i huvudrollen, en kille som fortfarande inte gjort något vettigt i mina ögon (visst en del av Wallander-filmerna är bra, men det är ju knappast hans förtjänst). Döm om min förvåning när det sedan visar sig att den var... helt okej!

Filmen handlar om paret Nils (Ola Rapace) och Karin (Karin Lithman), vars förhållande är farligt nära sprickningsgränsen. För att göra en nystart köper de ett hus på landet, ett hus som är granne med en trädgårdsanläggning som drivs av systrarna Isabel (Beate Rostin) och Lily (Maria Kulle). Dessutom hamnar Nils i ordförandeposten i fonden som styr nyss nämda trädgårdsanläggning. Så när Karin börjar umgås lite för mycket med Isabel börjar Nils återgå till att bli den hemska människa han var innan flytten...

De senaste fem åren har det kommit fler och fler "skruvade" komedier i Sverige, som exempelvis "Tjockistjuven", en film som förvisso var en besvikelse, och "Allt om min buske" är inget undantag. Det är på inget vis en fantastisk film, men det duger som underhållning i drygt 90 minuter, och vissa scener blir lite småroliga emellanåt. Sidoberättelsen om Nils och Karins dotter Barbro och hennes relation till grannpojken Franz är mest underlig, och bidrar inte riktigt med något, förutom en del underliga hallucinationsscener (Franz har en vana att tugga på svampar). Men om de ägnat den delen mer tid, så hade det nog kunnat bli en bra sidohistoria.

Hela filmen igenom satt jag och hatade Ola Rapaces rollfigur, och hoppades innerligt att något riktigt hemskt skulle hända med honom. När man dessutom fått rapporter om att han i stort sett spelar sig själv när han gör sådana roller blir man bara rädd. Stackars Noomi...