En rövarhistoria

En rövarhistoria
(Bande a Part, 1964)
***

Jag har länge tänkt att jag skulle ta tag i saken och se någon fransk film från det som ofta brukar kallas "franska nya vågen", och då framförallt någon av Jean-Luc Godard, som jag hört mycket positivt om. Så när jag vid ett besök på Läsesalongen i Stockholm såg att de hade "En rövarhistoria" inne på DVD slog jag till. Mina förväntningar var väl egentligen inte så värst höga, eftersom jag inte hade hört så mycket om just denna film, även om jag visste att den tillhör Godards "mästerverk".

Filmen handlar om Odile, som träffar Frantz på en språkkurs i engelska. Hon berättar att hon är au pair hos en överklassdam utanför Paris, och att hon har råkat se att en väldans massa pengar förvaras i ett av husets rum. Olyckligt nog nämner Frantz detta för sin kompis Arthur, och de båda börjar planera ett väpnat rån mot huset, planer som Odile ofrivilligt dras in i.

På pappret låter det knappast som en komedi, och efter att ha sett filmen skulle jag nog inte heller klassificera den som det, även om SFI har gjort det på DVD-omslaget. Men visst, vissa scener känns nästan lite åt slapstick-hållet, kanske främst på grund av musiken, men jag tror nog att Godards idé har varit att göra en kriminalkomedi, eller kanske thrillerkomedi om man så vill.

Jag tror att det är lite svårt att se den "franska vågens" filmer med dagens ögon, eftersom deras sätt att filma, klippa, musiksätta och så vidare, var något helt nytt. De lämnade ateljéerna, där man hittills spelat in den största delen av alla långfilmer, och tog istället med sig kamerorna ut på gatorna, och struntade i att använda stativ om det inte behövdes. Idag görs sådana här filmer hela tiden, och då är det lätt att 50- och 60-talets pionjärfilmer framstår som lätt mossiga. Men om man försöker se det med dåtidens ögon så förstår man varför Godard och hans kollegor hyllas, även om jag nog kan tycka, efter att ha sett en film, att det inte riktigt lever upp till förväntningarna.

Som extramaterial på DVD:n finns en tidig kortfilm av Godard, "Charlotte et son Jules", där Jean-Paul Belmondo spelar Jules, som får besök av sin f.d. flickvän. Han tror att hon kommit för att bli tillsammans med honom igen, och efter att ha fört en monolog, där Charlotte inte får en syl i vädret, i drygt tio minuter står det klart för honom att Charlotte kom dit av en helt annan anledning. En kort, men ganska rolig, novellfilm.

Jag vill ju inte döma ut de franska pionjärerna i förtid, så jag ska definitivt ge dem en chans till. Eller kanske flera...

Harry Lund lägger näsan i blöt

Harry Lund lägger näsan i blöt
(1991)
**

Jag minns när den här filmen kom ut, för sjutton år sedan. Vad jag däremot inte minns är vad som sades om den, och efter att nu "äntligen" ha sett den, så börjar jag kanske förstå varför. För Mats Arehns ("Fiendens fiende", "Kocken", "Från och med herr Gunnar Papphammare") film "Harry Lund lägger näsan i blöt" är varken en kalkon eller ett mästerverk. Den ligger i en gråzon, en zon där man oftast kan placera filmer som man knappt minns något av några dagar efter att man sett dem. Hur det blir med den saken när det gäller "Harry Lund..." är för tidigt att säga än så länge, men jag tror nog att det blir svårt att få bort bilden av Peter Haber som den något excentriske pensionatsinnehavaren Rune Ek.

Filmen handlar om Harry Lund, en kille som haft bättre dagar än den som vi får träffa honom under. Han får sparken från sitt jobb, och beger sig sedan till en illegal spelklubb där han spelar bort allt vad han har i pengatillgångar. På väg därifrån blir han överfallen av två okända män, och nästa gång han öppnar ögonen sitter han i en bil på en parkeringsplats i centrala Göteborg. I framsätet sitter en mördad man, som har Harrys brevkniv (som bär hans initialer) i magen. Nu börjar en jakt, där Harry försöker jaga reda på sanningen, och polisen försöker få tag på Harry...

På något vis är det en stämning över de här gamla svenska filmerna som får mig att må bra. Ta till exempel "Enkel resa", en film som kanske inte är ihågkommen som en av de stora svenska mästerverken, men där finns något som får en att vilja sitta kvar och titta klart på den. Kanske är det miljöerna, som ger i alla fall mig en härligt nostalgisk känsla?

En sak som slår mig när jag tittar på "Harry Lund..." är att det kryllar av dåtida svenska standardskådisar, men att de flesta fått väldigt udda roller. Jag har redan nämnt Peter Habers roll, men det finns fler. Sten Ljunggrens disträa, lite knarkslitna torped Kent är en fröjd att se varje gång han visas i bild, för att inte tala om Peter Dalles väldigt korta, men minnesvärda inhopp som en präst i damunderkläder, som Harry ska dela kupé med på tåget. Johan Ulveson, som spelar huvudrollen, är dock mest som han brukar vara, även om han i filmens inledning är ovanligt allvarlig.

Det här är helt klart en film som man både kan ha och mista, men om man vill ha dryga 100 minuters lättsam underhållning kan den varmt rekommenderas.

The Simpsons - Filmen

The Simpsons - Filmen
(The Simpsons Movie, 2007)
***

Det är ganska lustigt egentligen... Som det stora "Simpsons"-fan jag är gick jag och väntade på den efterlängtade långfilmen i flera år, och sedan när den äntligen hade premiär på bio så gick jag aldrig och såg den. OK, det finns en förklaring till det. Jag misstänkte att den skulle locka "fel" typ av publik, d.v.s. grabbgäng som sitter längst bak i salongen, bredbent och låter ett "hö-hö" ljuda från munnen varje gång Bart säger "eat my shorts" eller när Homer gör något under påverkan av öl (som ju är det minst roliga i "Simpsons"). Nej, då ser jag hellre den hemma på TV:n i lugn och ro. Men inte ens när filmen släpptes på DVD kom jag till skott, och det hela slutade med att jag för några veckor sedan tittade på en otextad version som jag laddade hem innan filmen ens hade kommit på bio här.

Innan filmen hade haft premiär här så trodde jag att den skulle vara... sådär. Det finns ju en del exempel på TV-serier som blivit filmer, och där man med facit i hand kanske skulle stannat kvar vid TV-mediet. Men så fick filmen, ganska oväntat, väldigt positiva recensioner, och förväntningarna stegrades lite igen, även om de hann lägga sig lagom tills jag tog tag i saken och tittade. Och det var nog tur det, för trots mina tämligen låga förväntningar så blev jag en aningen besviken, faktiskt.

Handlingen är kanske inte den allra vassaste, till att börja med. Huvudstoryn är att Homers tama gris i kombination med pappa Simpsons vaga verklighetsuppfattning lyckas orsaka en miljökatastrof som hotar att ödelägga hela världen. Därför svarar världen med att isolera hela Springfield med hjälp av en gigantisk glaskupol, och till slut är det bara Homer själv som kan ställa allt till rätta igen.

När teamet bakom serien nu äntligen får ta ut svängarna på bioduken gör man det på två olika sätt. Det mest uppenbara är att de kan använda ord som inte tillåts på amerikansk TV, och att de kan visa saker som inte heller hade tillåtits där (även om det bara är tecknat), men jag tycker även att de har släppt på sin kvalitetskontroll, och har anpassat manuset och handlingen efter det faktum att filmen skulle visas på bio. Vad jag vill komma till är att de blivit mer breda i sin humor, och även om samhällskritiken givetvis finns här, så är det väldigt mycket slapstickhumor också, vilket kanske inte är den del av "Simpsons" som jag gillar allra mest.

Samtidigt är det ju ganska härligt att få se ett tre gånger så långt avsnitt än vanligt, och det finns många skämt som håller hög klass. Men jag hade egentligen önskat att de hade gjort som Matt Groenings andra TV-serie, fantastiska "Futurama", gör nu: släpper långfilmer direkt på DVD. Då lockas bara de som verkligen gillar serien, och filmerna kan skrivas därefter.

Thumbsucker

Thumbsucker
(Thumbsucker, 2005)
***

"Thumbsucker" handlar om 17-åriga Justin Cobb, spelad av Lou Taylor Pucci, och hans ovana att suga på tummen, trots att han vid den åldern borde lagt det bakom sig. Ovanan gör dessutom att både hans föräldrar och tilltänkta flickvän Rebecka börjar undra vad han pysslar med. Men ett besök hos Justins tandläkare, som även extraknäcker som psykolog åt sina patienter, slutar med att han hypnotiseras, och ersätter tummen med piller och andra narkotikum istället. Så, ännu ett beroende att ta sig ur, alltså.

I grunden är "Thumbsucker" en sympatisk film, och alla skådespelare presterar bra (även om Keanu Reeves känns lite konstig som Justins tandläkare/psykolog), men samtidigt är det något som gör att den inte riktigt når hela vägen. En anledning kan vara att den börjar bra, men att det sedan blir lite för mycket moralkakor, men också att man har sett den här typen av film förr, med en disillusionerad tonårskille som inte riktigt passar in i samhället.

Jag måste dock passa på att berömma musikvalet, med mästerliga Elliott Smith (bland annat underbara "Let's get lost") och det utmärkta kanadensiska storbandet The Polyphonic Spree (vars konsert på Emmaboda 2005 fortfarande är något av det underligaste jag sett på en scen de senaste åren).

Kort sagt så är "Thumbsucker" sevärd, men kanske inte så mycket mer.
Och nej, det är inte R.E.M.s basist, Mike Mills, som har regisserat filmen...

Juno

Juno
(Juno, 2007)
**

Första gången jag såg "Juno" i december förra året tyckte jag först att den var en helt OK amerikansk indiefilm, men störde mig samtidigt väldigt mycket på att den så gärna ville vara som "Ghost world" (f.ö. en fantastisk film), men lyckades inte alls. Visst, det är samma ordbajsande manus, och tillhörande "cool" musik, men på något vis lyckas Jason Reitman inte alls få samma kemi med mig som Terry Zwigoff fick för sex-sju år sedan.
Sedan såg jag filmen igen nu för några veckor sedan, och nu blev jag ännu mer trött på Ellen Pages huvudperson (Juno, alltså), och hennes extremt verbala uttryck. Finns det verkligen ungdomar i USA som pratar så? Visst, serier som "Gilmore girls" vill ju gärna få oss att tro det, men jag har svårt att svälja det.

Hur som helst, "Juno" handlar om den 16-åriga tjejen med samma namn, som blir gravid, men som istället för att göra abort beslutar sig för att försöka hitta de perfekta föräldarna att adoptera bort barnet till när det föds. Det blir dock ingen smärtfri process, även om hon hittar ett villigt par.

Jag börjar bli trött på alla de där amerikanska filmerna som så förtvivlat försöka vara så mycket indie det bara går, och förmodligen tänker de "vilken kultrulle vi gör nu!" redan när de filmar... Ett av de bästa exemplen på en sådan film är "Napoleon Dynamite", som enligt mig inte hade något att komma med alls. "Juno" hamnar nog i det facket också, och för att ytterligare spä på indiegrejen toppar de med ett soundtrack fyllt till bredden med coola indielåtar, varvat med lite coola gamla kultlåtar, som "I'm sticking with you" (Velvet Underground) och "Well-respected man" (The Kinks), förvisso bra låtar, men man märker att den enda anledningen till att de är med här är för att ge filmen lite extra indiecred. Synd, eftersom de flesta är väldigt bra låtar egentligen.

Men om det inte vore för Juno själv och musikvalet, så skulle jag nog gilla filmen. Det skulle i alla fall bli en trea istället för den svaga tvåan som delas ut nu. Och nu hoppas jag att vi får se ett slut på den här typen av filmer, även om man inser att "Juno"s framgångar förmodligen kommer att resultera i raka motsatsen.

Sweeney Todd

Sweeney Todd
(Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street, 2008) ****

Jag ska erkänna att jag inte var så värst bekant med legenden om Sweeney Todd innan jag hörde talas om att Tim Burton skulle göra en film av den. Det enda jag kom att tänka på var Bryan Adams gamla band med samma namn. Men tydligen har det gjorts en mängd filmatiseringar och teateruppsättningar på ämnet, och så sent som 2006 gjorde Dave Moore en av dem på film.
Men när jag fick höra att detta skulle bli Tim Burtons nästa stora projekt blev jag nyfiken, då han brukar ha väldigt bra smak, den gode Tim.

I februari var det premiär för filmen här i Sverige, och genast fick man höra två olika åsikter: de som älskade filmen och dess musikala inslag, och de som inte fattade varför alla skulle sjunga hela tiden. Normalt sett är jag inget fan av musikaler, och håller oftast med de sistnämnda, det vill säga att sången för det mesta känns krystad och onaturlig, men efter att ha sett "Sweeney Todd" har jag fått ändra min uppfattning lite.

Handlingen i korta drag: Sweeney Todd, en barberare som kommer tillbaka till London efter en tids frånvaro, hyr in sig hos mrs Lovett, som gör "stans äckligaste pajer", och öppnar en frisersalong på ovanvåningen i hennes hus på Fleet Street. Sviken av samhället beslutar han sig för att ta revansch genom att använda sina rakknivar på ett lite mer brutalt sätt än brukligt, och slår dessutom två flugor i en smäll när han samtidigt förser mrs Lovett med råvaror till hennes pajer...

Tim Burtons vana trogen är scenografin fantastisk, även om det inte är lika fantasifullt som tidigare. Nu så här i efterhand känns det som att filmen var i svartvitt, men det har nog sin förklaring i att filmen är väldigt mörk och att färgskalorna till stor del gick från just svart till vitt, med en hel del röda undantag.
Att de sedan kommer undan med hedern i behåll när det gäller musikalscenerna tror jag beror på att det inte riktigt känns som en "normal" musikalfilm, där alla plötsligt blir involverade i sången och dansen och snart dansar hela staden tillsammans. Nej, i "Sweeney Todd" är det oftast bara en människa som sjunger, och det för dessutom handlingen framåt istället för att bara vara sång för sångens egen skull. Johnny Depp imponerar med sin sångröst, och allra bäst blir det när han sjunger duett med Helena Bonham-Carter, som spelar mrs Lovett.

Samtidigt som det här inte kändes som en regelrätt Burton-film, så måste jag ändå tillstå att det bara är han som kan göra en film som denna på ett sådant här sätt. Just nu håller han för fullt på med "Alice i underlandet" (en historia som verkligen känns passande för hans stil), och en nyinspelning av hans första kortfilm, "Frankenweenie". Resultaten kommer inom ett par år...

Indiana Jones-trilogin

Jakten på den försvunna skatten
(Raiders of the lost ark, 1981)
****
Indiana Jones och de fördömdas tempel
(Indiana Jones and the Temple of Doom, 1984)
***
Indiana Jones och det sista korståget
(Indiana Jones and the Last Crusade, 1989)
****

Eftersom allas vår Indiana är tillbaka i film nummer fyra nu i maj (den 22:e har den svensk premiär) så tyckte jag att det var på sin plats att se de tre första filmerna på nytt, då det var rejält många år sedan det senast begav sig för min del. Innan jag satte mig ner för att se "Jakten på den försvunna skatten" började jag undra om den egentligen skulle ha stått emot tidens tand, för jag, som normalt sett avskyr allt vad actionfilm heter, minns den som en fantastisk äventyrsfilm med många jaktsekvenser, men som samtidigt gjorts med en finess som sällan ses i modern action.
Ganska snart stod det dock klart att den första filmen om Indiana Jones är lika bra som jag minns den, och man fascineras av George Lucas och Steven Spielbergs sätt att hantera
storyn och hur man lyckats göra ösiga actionsekvenser utan en tillstymelse till datoranimeringar och liknande otyg. Här är det riktiga stuntmän och stuntkvinnor som gör jobbet, och det känns väldigt befriande i en tid då man inte kan lita på filmen för fem öre. Vad är verkligt och vad är datoranimerat? Skillnaden är redan svår att se, och svårare blir det.

För er som ännu inte sett "Jakten på den försvunna skatten" kan jag dra en snabbgenomgång av handlingen. Indiana, som till vardags är arkeolog och undervisar i just arkeologi på ett amerikanskt universitet, får i uppdrag att hitta arken, en mytomspunnen guldöverdragen kista, som sägs innehålla resterna av stenarna som de tio budorden skrevs på. Men han är inte ensam om att leta efter arken - Hitler och nazi-Tyskland vill också åt den, eftersom kistan sägs bringa stor makt åt ägaren, något som Hitler som bekant eftersträvade.
Redan i denna första film, som ju inte har namnet Indiana Jones i titeln (varken på engelska eller svenska) eftersom det inte var känt ännu, får vi en rejäl dos av vad som komma skulle i de efterföljande filmerna: de klassiska "glimten-i-ögat"-replikerna i de lite klämda situationerna, Indianas kvinnotjuseri och de stereotypa skurkarna (denna gång väldigt clichéaktiga nazister). Just tjuseribiten är väl egentligen det enda som känns tveksamt när man ser filmen idag, även om det skulle bli ännu värre i uppföljaren, "Indiana Jones och de fördömdas tempel".

I denna andra film av hittills tre är Indiana i Indien, där han först får fly undan ett gäng skurkar som är efter honom, och efter diverse missöden hamnar han tillslut mitt ute i ingenstans, där han plötsligt får ett uppdrag av en byhövding att hämta hem en helig sten som stulits från dem av en mystisk sekt i en annan del av Indien. Sagt och gjort, tillsammans med sin kvinnliga följeslagare och en ganska påfrestande ung kille rider de iväg på varsin elefant för att återta den heliga klenoden, och snart är de mitt uppe i en djävulsdyrkande sekt och underjordiska gruvgångar.
Den kvinnliga karaktären här, spelad av Kate Capshaw, framställs som en "typisk tjej", som bryr sig mer om hur sina naglar och klänning ser ut än vad som sker runt omkring henne, en väldigt klyschig och förnedrande roll, och lite underlig om man jämför med de två andra filmerna, där de båda kvinnliga huvudrollerna är raka motsatsen.
Och även om man bortser från denna solfläck så är den andra filmen inte alls av samma kaliber som den första. Storyn känns tunnare, och det blir aldrig riktigt samma stämning och spänning. Kanske tyckte filmskaparna själva det också, eftersom det skulle ta fem år innan Harrison Ford tog på sig hatten igen.

1989 kom så "Indiana Jones och det sista korståget", där Indiana ger sig ut på jakt efter den heliga Graalen, som ju bland andra Monty Python framgångsrikt gjort film om tidigare (för övrigt en av de bästa komedierna någonsin, om du frågar mig). Återigen är det nazister som är i farten, och som om det inte vore nog med Graal-jakten så måste Indiana också leta upp och frita sin kidnappade pappa (spelad av Sean Connery), som ägnat en stor del av sitt liv åt att kartlägga och försöka hitta just den där heliga dryckesbägaren.
Här är vi tillbaka i samma stil som i "Jakten på den försvunna skatten", och frågan är om inte denna tredje film egentligen är den bästa i trilogin. Samspelet mellan Ford och Connery är väldigt bra, även om dialogen dem emellan ibland blir lite väl putslustig.

Det ska onekligen bli spännande att se hur det ser ut i den fjärde filmen, med namnet "Indiana Jones och kristalldödskallens rike". Enligt förhandsinformation handlar det denna gång om ryssar istället för nazister, och Karen Allen, som spelade Marion Ravenwood i den första filmen återvänder tydligen i samma roll, plus att deras son ska ha en plats i handligen också. Det låter onekligen spännande, men samtidigt vågar jag inte hoppas alltför mycket på den. Det har ju trots allt gått nästan tjugo år sedan senast. Och jag har svårt att tänka mig att den kommer att hitta hem till den yngre biopubliken, fast man har ju blivit förvånad förr.