1984

1984
(Nineteen eighty-four, 1984)
***

För ett tag sedan publicerades en studie i England, där man redovisade de böcker som flest påstår sig ha läst, men i själva verket inte har gjort det. Etta på listan kom George Orwells klassiker "1984", en dyster framtidsvision som skrevs 1948, och som givit upphov till flera uttryck som nu är en del av det engelska, och svenska, språket, där det mest kända är "storebror ser dig". Jag läste boken tidigare i år, och även om det gick segt i början, så måste jag säga att den fängslade mig, och även om många av de saker som Orwell tillfogade framtiden är ganska osannolika i dagens samhälle (som att det bara finns tre stora länder i världen, som är i ständigt krig med varandra), så finns det samtidigt saker som redan är här för att stanna, som till exempel televisionen, även om Orwell kallade det teleskärmar.

För er som inte läst boken ännu, kan jag berätta att den handlar om Winston Smith (John Hurt), som arbetar på sanningsministeriet i Oceanien, en stat som till största delen består av f.d. Storbritannien och delar av Europa. I Oceanien är det mesta förbjudet, men ändå vågar Smith trotsa lagen och inleda ett förhållande med Julia (Suzanne Hamilton). Dock är svårt att bevara en hemlighet när man är ständigt övervakad av teleskärmar och tankepoliser.

Det är alltid vanskligt att se en filmatisering av en bok som man har läst och gillat, mest på grund av att man gärna målar upp bilder i huvudet av hur personer och miljöer ser ut. Men jag måste säga att regissören Michael Radford (och inte minst filmens scenograf) har gjort ett väldigt bra jobb med att tolka Orwells beskrivningar på samma sätt som jag gjorde. Winston och Julia ser ut ungefär som jag tänkt mig, och kontorslandskapet på sanningsministeriet och Winston och Julias gömställe likaså.

På det hela taget är det en bra filmatisering av en väldigt bra roman. Som vanligt saknar man vissa saker, men det är inget att hänga upp sig på. Och ni som hör till den där skaran som jag nämnde i början... man kan ju alltid se filmen och låtsas att man därmed också har läst boken.

Scener ur ett kändisskap

Scener ur ett kändisskap
(2009)
**

Att gnälla på familjen Wahlgren känns lite som att sparka in öppna dörrar. De flesta har någon åsikt om dem, och det lutar nog att de flestas åsikter är negativa, vilket jag absolut kan förstå. De är verkligen överallt, och verkar dessutom njuta av det, något som inte alls är okej i Sverige. Att de sedan tar varje tillfälle att måla upp en bild av att tillhöra den mest idylliska familjen i landet gör inte saker bättre. Inte alls. Jag gissar att det var därför som yngsta brorsan Linus fick idén om att skaffa sig självdistans. I alla fall utåt sett.

"Scener ur ett kändisskap" har formen av en dokumentär, där förmodas få följa med nyss nämnda Wahlgrenare under en period av upp- och nergångar (även om det mest känns som en massa nergångar). Hans idoga stretande efter att accepteras i kultureliten för sina skådespelartalanger gör att han till slut tar till drastiska metoder för att lyckas.

Jag har alldeles nyligen skrivit om "mockumentary"-formen i samband med "District 9", och här har man gått halvvägs på den stigen, eftersom filmen trots att handlar om verkliga personer, men det som händer är påhittat. Och jag gillar idén som sådan, men tyvärr blir filmen mest bara pinsam. Förmodligen har skaparna Christopher Panow och Christian Eklöw tittat en gång för mycket på den engelska, i och för sig geniala, TV-serien "The office", och har velat skapa någon form av svensk version av det hela, för det är mycket sneglingar in i kameran och scener som förmodligen är tänkta att framkalla samma obehag som David Brent gör i den engelska serien. Men om man håller händerna för ansiktet när man ser "Scener ur ett kändissskap" så är det av helt fel anledningar. Med detta sagt så finns det några enstaka scener som faktiskt är ganska roliga, även om det tillhör ovanligheterna.

Linus vill säkert dela ut en och annan skrevspark till den nyss nämnda kultureliten, och jag kan på ett sätt förstå honom, eftersom det verkar vara en ganska tragisk elit att tillhöra. Men sättet som den framställs på i filmen känns bara konstig, och mestadels känns det som att han missar skrevet och istället träffar på låret, vilket inte alls gör lika ont.

Dödlig skörd

Dödlig skörd
(The wicker man, 1973)
****

Det finns få ord som är så missbrukade i filmvärlden som "kultfilm", och oftast får det mig genast ganska ointresserad av filmen i fråga, mycket beroende på att det i åtta fall av tio handlar om filmer med extremt mycket våld. Och att sedan Quentin Tarantinos filmer så gott som vid biopremiären blir "kultfilmer" gör inte saker bättre i min värld. Jag behöver väl inte säga att jag tycker att herr Tarantino är gravt överskattad, eller?
Tydligen är Robin Hardys gamla skräckis "Dödlig skörd", mer känd under sin originaltitel "The wicker man", en av den brittiska filmhistoriens största kultfilmer, något som jag inte hade en aning om när jag såg den för första gången för någon månad sedan. Men så här i efterhand kan jag förstå att den har blivit det.

Filmen handlar om konstapel Howie (Edward Woodward), som får i uppdrag att ta sig ut till en liten ö utanför den skotska kusten för att utreda 12-åriga Rowan Morrisons försvinnande. Han märker att öns befolkning är lite underlig, och snart upptäcker Howie att alla är involverade i en sekt som fortfarande tillber gamla tiders gudar. Och det börjar luta åt att Rowan har offrats till dessa gudar...

En av anledningarna till att filmen blivit en klassiker är nog dess underliga kast mellan olika genrer. Det som i grunden är en skräckfilm blir hux flux en musikal, för att sedan lika hux flux återgå till skräckgenren. Rent skräckfilmsmässigt erbjuder den också en hel del rysningar, framförallt i filmens senare del, när befolkningen plötsligt knallar runt med djurmasker på sig. Underligt och obehagligt.

"Dödlig skörd" är en lågbudgetproduktion, och det ska väl erkännas att det syns på sina ställen, men de flesta skådespelare gör bra insatser, framförallt huvudrollsinnehavaren Woodward och den lite mer kända Christopher Lee (för de äldre mest känd som Dracula i en mängd filmer, men för oss lite yngre är han nog mest känd för rollen som Saruman i "Sagan om ringen"-trilogin) i rollen som öns överhuvud Lord Summerisle. Vi ser även svenskan Britt Ekland i rollen som Willow, men hennes skotska var tydligen så dålig att man var tvungen att dubba hennes röst innan filmen hade premiär. Detsamma gäller för sången som Willow sjunger ("Willow's song", en fantastisk låt, för övrigt), som också dubbades. Lite taskigt mot Britt, men hon är å andra sidan inte direkt berömd för sina strålande skådespelartalanger.

Filmen finns i två versioner, en bioversion (d.v.s. den som visades på bio vid premiären) och en "director's cut", som hittades under 90-talet. De flesta DVD-utgåvor av filmen inkluderar båda versionerna, men då jag bara sett bioversionen så är det den som avhandlas i det här inlägget. Men jag ska dock ta tag i den långa versionen snart, då den tydligen ska innehålla en del bra scener som av någon outgrundlig anledning klipptes bort.
Slutligen kan jag rekommendera filmens soundtrack, som finns utgivet på CD, även det i två versioner, en i mono med alla sånger plus en massa prat och ljud från filmen, och en andra i stereo med bara sångerna. Vilken som är att föredra där beror nog på vad man är ute efter...

PS. Håll er borta från re-maken från 2006 med Nicolas Cage. Jag har själv inte sett den, förutom lite klipp på YouTube, men den verkar fruktansvärd. Ganska väntat med Cage i huvudrollen...

District 9

District 9
(2009)
**

De senaste åren har vi sett flera filmer som fått rejäl draghjälp av en namnkunnig producent, som till exempel den spanska skräckisen "Barnhemmet", där Guillermo del Toros namn stod i stora, feta bokstäver högst upp på affischen, trots att han egentligen inte hade så mycket med filmen att göra (som de flesta vet är producentens roll tämligen liten). Men efter succéer som "Pans labyrint" och "Hellboy"-filmerna, tyckte filmbolaget att man gott kunde dra lite nytta av hans namn. Lite fult, får man nog säga, men uppenbarligen fungerar det. Senaste exemplet är den sydafrikanska filmen "District 9", där Peter Jacksons namn är nästan lika stort som filmtiteln på affischen.

"District 9" handlar om ett enormt antal utomjordingar som kommer till jorden, och som tvingas leva i slumliknande förhållanden i Johannesburg, i ett avspärrat område kallat District 9. Men myndigheterna i staden inser snart att de måste flytta lägret utanför stan, då utomjordingarna har börjat terrorisera människorna som bor i stan. Myndighetskillen Wikus van de Merwe (Sharlto Copley) får i uppdrag att leda operationen, och det blir inte alls som han har tänkt sig.

Filmen börjar som en så kallad "mockumentary", det vill säga en fejkad dokumentär, ett format som jag för det mesta gillar (tänk på mästerverk som "This is Spinal Tap" och "The Rutles"), och så länge vi håller oss där är det en riktigt lyckad film. Huvudrollsinnehavaren Copley passar väldigt bra som den lite mesiga och insmickrande van de Merwe, och det pendlar mellan att vara obehagligt till att vara ganska roligt. Men efter halva filmen händer något. "Mockumentary"-formatet är som bortblåst, och istället får vi se att det sakta men säkert glider över till att bli någon form av blandning av "Transformers" och "Terminator", och jag fattar ingenting. Vad hände? Från att ha varit riktigt lovande, så slutar det hela med att jag lämnar salongen med en besvikelse som den mest dominerande känslan.

Vad gäller Peter Jacksons inblandning, så får jag nog erkänna att det syns lite under en del massavrättningsscener bland utomjordingarna, där det skvätter mycket blod och gränsar till det absurda. Men samtidigt känns det som att det inte är hans förtjänst (eller vad man nu ska kalla det), och tyvärr verkar det som att han fått en massa nya fans i och med den här filmen, vilket känns lite konstigt. Visst, de kanske skulle gilla "Bad taste" (förvisso en väldigt rolig film), men jag föredrar att se Jackson på "Heavenly creatures"-humör, och enligt ryktena ska hans nästa egna film gå år det hållet. Jag längtar redan.

G-Force 3D

G-Force 3D
(2009)
**

Jag har så sakteliga börjat inse att det inom den animerade filmens värld finns bra producenter och mindre bra producenter. Bland de förstnämnda hittar vi Pixar och Dreamworks (och givetvis Miyasaki, men just nu tänker jag mest på västerländsk animerad film), som nästan alltid lyckas perfekt både estetiskt och manusmässigt, och bland de sistnämnda hittar vi de flesta andra filmbolag som försöker sko sig på nyss nämnda mästares verk, en trend som tyvärr också kommit hit till Norden (med nutida hemska försök som danska "Discodaggarna" och svenska "Tomtar och troll"). Disney har, när de inte samarbetar med Pixar, gjort en del bottennapp också, och nu har slagit sina påsar ihop med producenten Jerry Bruckheimer (annars mest känd för en massa storproduktioner, som exempelvis "Pirates of the Caribbean"-filmerna och TV-serien "CSI"), för att göra en ny, häftig 3D-upplevelse för kidsen.

"G-Force" handlar om tre marsvin och en mullvad som alla lärts upp av forskaren Ben (Zach Galifianakis) för att bli superagenter åt FBI. Men så får de beskedet om att projektet ska läggas ner, och de måste bevisa att de har blivit grymma agenter. Uppdraget blir att hindra hemelektronikmagnaten Leonard Saber (Bill Nighy) från att förinta världen...

Till skillnad från de flesta andra av de filmer som gått upp i 3D här i Sverige hittills, så är "G-Force" en blandning av vanlig spelfilm och animation, något som vi också fick en smak av när "Resan till jordens medelpunkt" gick här i våras (se tidigare inlägg). Och visst, rent tekniskt är filmen imponerande, och vi får här se ett rejält uppsving i antal 3D-effekter jämfört med exempelvis "Monsters vs Aliens" och "Ice age 3". Men som i så många andra fall där tekniken är det stora dragplåstret så faller det hela på manuset. Bitvis glimrar det till, men allt som oftast är det bara en ganska medioker film, med en oväntat komplicerad handling om man tänker att den är riktad lite de lite yngre biobesökarna. Okej, nu såg jag filmen med engelskt tal utan text, där det mumliga och snabba pratet gjorde att man inte alltid hängde med i svängarna, men jag tror att den är ganska rörig även med svenskt tal, faktiskt.

Nästa stora 3D-film i Sverige är Pixars omtalade "Upp", som jag tror är betydligt bättre än "G-Force". Om en månad vet vi.

Flickan som lekte med elden

Flickan som lekte med elden
(2009)
**

Egentligen är det lite konstigt att SF (och SVT) trodde så lite på "Män som hatar kvinnor" att de gjorde de två efterföljande filmerna som TV-filmer direkt. Sedan verkade de chockade över mottagandet, och ändrade sig snabbt som attan, och gjorde så att även "Flickan som lekte med elden" och "Luftslottet som sprängdes" nu även ska visas på bio, ett beslut som SF tackar och bockar för, eftersom deras höst nu är räddad, i alla fall rent publikmässigt. Men märks det då att filmerna är gjorda för att endast visas på TV? Jo, det tycker jag nog, även om det inte är lika tydligt som jag trodde att det skulle vara.

"Flickan som lekte med elden" fokuserar mer på karaktären Lisbeth Salander (Noomi Rapace), och kring hennes förflutna, och då främst barndomen, som till viss del tillbringades på barnpsyk i Uppsala. Tre mord begås, på personer som på ett eller annat vis kan knytas till Salander, och hon blir helt sonika efterlyst för morden. Men hennes gamla polare från första filmen, Mikael Blomkvist (Michael Nyquist), tror hela tiden att hon är oskyldig...

Där "Män som hatar kvinnor" mest var en ganska ordinär, svensk deckarhistoria, är "Flickan som lekte med elden" mer en ordinär, svensk thriller. Det förekommer inga gåtor alls, även om det kretsar kring några mord som man ska försöka få reda på vem som har begått. Men det är liksom aldrig något detektivarbete inblandat, och det känns som att man som åskådare redan i ett tidigt stadium vet hur det sluta.

En annan akilleshäl för filmen är skådespeleriet, som i de flesta scener är riktigt tafatt. Även skådisar som man normalt sett tycker är bra gör här ganska mediokra insatser, däribland Ralph Carlsson och Lena Endre. Och då har jag inte ens nämnt Paolo Roberto, som jag först undrade varför han var med överhuvudtaget. Men tydligen har han en stor roll i boken (som jag inte har läst), så visst, det är väl lika bra att han får spela sig själv i filmen då. Men alltså... han är ju verkligen ingen skådespelare. En del av hans scener är något av det roligaste som jag har sett på bio i år, däribland ett underbart slagsmål mellan Paolo, Lisbeths kompis Mimmi och en stor man som inte känner någon smärta. Ja, ni hör ju själva hur det låter. Men det roligaste ligger nog i det faktum att Paolo under slagsmålet har valt att göra egna ljudeffekter när han blir träffad av slag, vilket får det hela att bli en hysteriskt komisk scen istället för en rafflande actionscen.

För min del var det nog Paolo som gjorde filmen sevärd, även om det inte riktigt var meningen från regissören Daniel Alfredsons sida, skulle jag tro. Slutet lämnar mest en massa frågor, som jag gissar kommer att besvaras i den tredje och avslutande delen i trilogin. Frågan är väl snarast om man kommer att orka se den.