Metropia

Metropia
(2009)
**

Animerad film från Sverige har ju egentligen aldrig varit någon stor business. Vi minns med fasa "Tomtar och troll"-filmen som kom förra året, och utöver det har vi mest fått nöja oss med tecknad film som exempelvis Bamse. Det enda undantaget egentligen är den mästerliga Per Åhlin, som har gjort några av de bästa filmerna, alla kategorier, i Sverige, däribland "Dunderklumpen" och "Resan till Melonia". Så när dokumentärfilmaren och samhällsdebattören Tarik Saleh ger sig på att skapa den första riktigt stora animerade långfilmen i Sverige är ny mark han bryter, men samtidigt har han höga förväntningar på sig.

I framtidsvisionen "Metropia" hamnar vi i ett väldigt mörkt och dystert Stockholm år 2024. Alla Europas tunnelbanor har knutits samman i ett enda stort nät, ett stort företag äger i stort sett hela Europa och världen ser på det hela taget väldigt sliten och hemsk ut. Roger (som pratas av Vincent Gallo) är en kille som arbetar i Kista, men bor i Farsta, och varje dag cyklar han hela vägen till jobbet, eftersom han tror att det pågår något skumt nere i tunnelbanan. Plötsligt en dag är cykeln stulen, och han har inget annat val än att ta sig ner i underjorden. Väl där börjar konspirationsteorierna surra i huvudet på honom, och det visar sig att allt kanske inte bara är hjärnspöken.

Rent tekniskt är "Metropia" en fröjd att se. Visst, det ser inte lika mjukt och fint ut som i många andra datoranimerade filmer, utan det är snarare mer likt "South Park", men bilderna är ändå otroligt snygga, och det känns som att det finns ett stort hjärta i filmen. Det är också lite kul att se Kista Science Tower i bakgrunden, förfallet och eländigt...
Rösterna är också väldigt bra, med nyss nämnda Gallo och Juliette Lewis, som ger röst åt Nina, en kvinna som Roger träffar nere i tunnelbanan, och som drar med honom in i en rejäl härva.

Men så var det då det här med manuset. Som i så många andra fall där det estetiska är väldigt framträdande, så har man valt att lägga mindre krut på manuset, vilket i det här fallet är extra sorgligt, eftersom filmen har en väldigt bra budskap, men som inte riktigt når ända fram. Man vill liksom bara veta mer om hur allt hänger ihop, och om hur det här stora onda företaget har lyckats ta över hela Europa!

En estetisk triumf, helt klart. Men det räcker bara till en tvåa.

Pojken i trädet

Pojken i trädet
(1961)
***

På 1940- och 50-talet gjorde sig Arne Sucksdorff känd som en mycket duktig dokumentärfilmare, och är framförallt känd för sina naturfilmer som visades flitigt i skolorna på den tiden. Han fick också den allra första Oscars-statyetten för bästa kortfilm 1947 ("Människor i stad"), och blev samtidigt den första svenska filmaren att få en Oscar överhuvudtaget. Lite senare i livet fick han även en Guldbagge här hemma i Sverige för "Mitt hem är Copacabana" (1965), som han filmade i sitt nya hemland Brasilien. Men innan dess, 1961 för att vara mer exakt, gjorde han sin allra första spelfilm i långformat, "Pojken i trädet".

Här får vi träffa 16-åriga Göte (Tomas Bolme, i en av sina första filmroller) som hamnat på kant med sina föräldrar, och istället börjar hänga med två stökiga killar, Max (Heinz Hopf, för oss lite yngre mest känd som obehagliga Erik Eriksson i "Varuhuset") och Manne (Björn Gustafson), som fördriver tiden med att köra runt i sin bil och tjuvskjuta rådjur. En dag känner Göte att han inte riktigt kan stå för det han gör med sina två "vänner", och bestämmer sig för att ge sig av på egen hand, med ett stulet gevär.

Man märker tydligt att Sucksdorff arbetat som naturfilmare tidigare, för fotot i "Pojken i trädet" är verkligen väldigt fint. Men utöver det kan man väl säga att filmen är av skiftande kvalitet. Handlingen går ganska långsamt framåt, och egentligen är det inte förrän under de sista tio minuterna som det händer något spännande, då man också får förklaringen till filmens titel.

Trots detta gillar jag filmen, och det är kul att se hur de tre unga huvudrollsinnehavarna redan vid den här tiden cementerat sina framtida rolltyper. Heinz Hopfs karaktär Max är den självklara ledaren för gänget, och verkar totalt känslokall, Björn Gustafsons Manne är inte olik Dynamit-Harry, om man räknar bort den sistnämndes förkärlek för alkohol, och Tomas Bolmes Göte är en eftertänksam och osäker kille.

En underlig sak med filmen är att musiken är gjord av Quincy Jones, en av vår tids mest framgångsrika producenter (alla de klassiska Michael Jackson-albumen, "We are the world"-singeln, med mera), men en förklaring till hur Sucksdorff lyckades få med honom i projektet är kanske att Jones under en tid var gift med en svenska, och på så sätt träffade regissören. Någon annan som vet, kanske?

The men who stare at goats

The men who stare at goats
(2009)
***

Jag vet inte om det bara är jag, men spelar inte Jeff Bridges alltid samma typ av roller nu för tiden? Det känns som att han verkligen hittade hem, rent skådespelarmässigt, när han spelade titelrollen, även kallad "the Dude" i den tämligen överskattade "The big Lebowski", och sedan dess har han mest spelat... tja... "dudes". Och är det något som jag verkligen inte behöver se mer av på film så är det sköna killar som kallar sina kompisar för "dude", eller kanske ännu värre: att de kallar sig själva för en "dude". Om ni sitter på helspänn nu och undrar: ja, herr Bridges spelar en "dude" även i den här filmen. Tyvärr.

"The men who stare at goats" kretsar kring journalisten Bob Wilton (Ewan McGregor), som sitter fast på en liten strunttidning i en liten amerikansk håla. När hans fru lämnar honom för hans redaktör på tidningen försöker Bob trycka bort ilskan och sorgen genom att börja gräva i kriget i Irak. Under sin tid i Kuwait stöter han ihop med Lyn Cassady (George Clooney), som en gång i tiden varit med i den amerikanska armén, och framförallt i den specialstyrka som tränades i parapsykologisk krigsföring, det vill säga förmågan att bli osynlig, att kunna gå genom väggar, tankeläsning med mera. Bob känner att han är något stort på spåren, och lyckas övertala Lyn att ta med honom på sin resa in i Irak, där Lyn har ett uppdrag att utföra.

Redan innan jag masade mig iväg för att se den här filmen hade jag mina farhågor. Jag hade sett någon trailer på bion, och tyckte att den verkade lite jobbig, men samtidigt lät handlingen originell och rolig, så jag tänkte att jag ändå skulle ge den en chans. Och visst var den värd en chans, det ska jag inte förneka. Vissa bitar är riktigt roliga, och jag kan inte annat än gilla när Lyn berättar att de i specialstyrkan kallade sig för Jedi-riddare, något som Bob inte alls fattar vad det är (Ewan McGregor spelade alltså Obi-Wan Kenobi i de nyare "Star Wars"-filmerna, för er som inte visste det). Men så har vi då det här med dude-igheten, och det drar tyvärr ner betygen en smula. Saken blev inte heller bättre av att det bakom mig i salongen satt två bredbenta sportkillar och gapflabbade så fort Jeff Bridges (som spelar hippien Bill Django) sa eller gjorde något "klockrent".

Uppenbarligen ska den här filmen bygga på en bok, och jag har dessutom hört att man får ut mer av filmen och man läst boken först. Som i de flesta fall då en bok filmatiserats, alltså. Fast jag vet i tusan om det hade givit mig mer. "The men who stare at goats" är en helt okej komedi, och en stunds underhållning. Inte mycket mer.

Flickan

Flickan
(2009)
****

Jag blir alltid lite orolig när jag får höra om när en reklambyrå ska göra en långfilm, mest på grund av det i nio fall av tio säkert kommer att bli skitnödigt hippt och coolt (om det nu finns tio fall av reklambyråer som gjort långfilm... tveksamt). Så, när jag läste att Acne, som en gång i tiden gjorde fantastiska "pausinslag" i det sorgligt bortglömda och förbisedda TV-programmet "Pentagon" (förmodligen det enda riktigt bra program som någonsin visats i TV4), skulle göra en långfilm tändes det stora varningsskyltar inne i huvudet. Nu visade det sig dock att det inte blev så hemskt, faktiskt raka motsatsen, men det krävdes att jag var tvungen att be mina inre röster att hålla käften både en och en annan gång under filmen.

"Flickan" handlar om... tja, en flicka (Blanca Engström), som knappt 10 år gammal blir lämnad ensam hemma tillsammans med sin lite struliga faster (Tova Magnusson-Norling) över sommaren, medan resten av familjen åker ner på biståndsuppdrag i Afrika. Fastern inser snart att hon istället borde ta till vara på en segelinvit från en tjusig kille, så flickan (hon nämns faktiskt aldrig vid namn) lämnas hastigt och, kanske mindre lustigt, helt på solokvist i det stora huset, mitt ute på landsbygden. Den sommaren får hon, vare sig hon vill eller inte, lära sig hur det är att växa upp i förtid.

Låt mig börja med att säga att jag gillar den här filmen. Mycket. Anledningen till att jag vill påpeka det är att resten av det här inlägget nog kan verka ganska negativt. Men jag vill väl.
För under hela filmens gång har jag en underlig magkänsla, en känsla som jag först inte kan sätta fingret på. Men så på hemväg från biografen kommer jag på en av många anledningar: "Flickan" känns helt enkelt lite för stockholmssmart. Visst, den utspelar sig inte i huvudstaden (den har tydligen filmats utanför Trollhättan), men framförallt de unga skådespelarna känns väldigt mycket Stockholm. Huvudrollsinnehaverskan Blanca spelar jättebra, likaså killen som spelar hennes kompis Ola, men är lite där problemet ligger för mig. De är liksom för bra. Jag ser framför mig hur de vuxit i Vasastan eller Södermalm, och är en av alla de där brådmogna och sociala barnen som man ser och hör i nyss nämnda stadsdelar, ett fenomen som jag tycker är ganska obehagligt. Barn ska få vara barn, för tusan. Nåväl, nog om detta nu.

En annan anledning till magkänslan är nog Leif Andrée (som här spelar flickans bästis pappa). I nästan alla roller som jag sett honom spelar han en obehaglig man, och när han återigen (som i "Kaninmannen") kommer i närkontakt med unga tjejer så fruktar jag värsta. Och ännu värre blev situationen för mig när det visar sig att det i sätet framför sitter en cirka 5-årig tjej tillsammans med sin mamma och tittar på filmen. "Herregud, hon ska inte behöva se något sådant", tänker jag, och håller hela tiden ena handen beredd framför ögonen. Jag får nog sluta att ha sådana fördomar.

Filmens stora begivenhet är nog trots allt fotot, signerat Hoyte van Hoytema, som också låg bakom det magnifika fotot i "Låt den rätte komma in" för ett år sedan. Det är mycket lek med skärpedjup, men också fina naturbilder och bra kompositioner i största allmänhet. Jag såg alldeles nyss att han tydligen ska regissera en TV-filmatisering av Hjalmar Söderbergs klassiker "Doktor Glas", något som onekligen kan bli intressant. Är det kanske årets juldagsserie? Hmm.

Åter till "Flickan". På det hela taget är det en väldigt bra film, och den förtjänar allt beröm som den fått i media. Men i mitt stilla sinne undrar jag om inte "Farväl Falkenberg" skapade ett monster (förvisso ett väldigt fint sådant) när den kom för några år sedan...

1984

1984
(Nineteen eighty-four, 1984)
***

För ett tag sedan publicerades en studie i England, där man redovisade de böcker som flest påstår sig ha läst, men i själva verket inte har gjort det. Etta på listan kom George Orwells klassiker "1984", en dyster framtidsvision som skrevs 1948, och som givit upphov till flera uttryck som nu är en del av det engelska, och svenska, språket, där det mest kända är "storebror ser dig". Jag läste boken tidigare i år, och även om det gick segt i början, så måste jag säga att den fängslade mig, och även om många av de saker som Orwell tillfogade framtiden är ganska osannolika i dagens samhälle (som att det bara finns tre stora länder i världen, som är i ständigt krig med varandra), så finns det samtidigt saker som redan är här för att stanna, som till exempel televisionen, även om Orwell kallade det teleskärmar.

För er som inte läst boken ännu, kan jag berätta att den handlar om Winston Smith (John Hurt), som arbetar på sanningsministeriet i Oceanien, en stat som till största delen består av f.d. Storbritannien och delar av Europa. I Oceanien är det mesta förbjudet, men ändå vågar Smith trotsa lagen och inleda ett förhållande med Julia (Suzanne Hamilton). Dock är svårt att bevara en hemlighet när man är ständigt övervakad av teleskärmar och tankepoliser.

Det är alltid vanskligt att se en filmatisering av en bok som man har läst och gillat, mest på grund av att man gärna målar upp bilder i huvudet av hur personer och miljöer ser ut. Men jag måste säga att regissören Michael Radford (och inte minst filmens scenograf) har gjort ett väldigt bra jobb med att tolka Orwells beskrivningar på samma sätt som jag gjorde. Winston och Julia ser ut ungefär som jag tänkt mig, och kontorslandskapet på sanningsministeriet och Winston och Julias gömställe likaså.

På det hela taget är det en bra filmatisering av en väldigt bra roman. Som vanligt saknar man vissa saker, men det är inget att hänga upp sig på. Och ni som hör till den där skaran som jag nämnde i början... man kan ju alltid se filmen och låtsas att man därmed också har läst boken.

Scener ur ett kändisskap

Scener ur ett kändisskap
(2009)
**

Att gnälla på familjen Wahlgren känns lite som att sparka in öppna dörrar. De flesta har någon åsikt om dem, och det lutar nog att de flestas åsikter är negativa, vilket jag absolut kan förstå. De är verkligen överallt, och verkar dessutom njuta av det, något som inte alls är okej i Sverige. Att de sedan tar varje tillfälle att måla upp en bild av att tillhöra den mest idylliska familjen i landet gör inte saker bättre. Inte alls. Jag gissar att det var därför som yngsta brorsan Linus fick idén om att skaffa sig självdistans. I alla fall utåt sett.

"Scener ur ett kändisskap" har formen av en dokumentär, där förmodas få följa med nyss nämnda Wahlgrenare under en period av upp- och nergångar (även om det mest känns som en massa nergångar). Hans idoga stretande efter att accepteras i kultureliten för sina skådespelartalanger gör att han till slut tar till drastiska metoder för att lyckas.

Jag har alldeles nyligen skrivit om "mockumentary"-formen i samband med "District 9", och här har man gått halvvägs på den stigen, eftersom filmen trots att handlar om verkliga personer, men det som händer är påhittat. Och jag gillar idén som sådan, men tyvärr blir filmen mest bara pinsam. Förmodligen har skaparna Christopher Panow och Christian Eklöw tittat en gång för mycket på den engelska, i och för sig geniala, TV-serien "The office", och har velat skapa någon form av svensk version av det hela, för det är mycket sneglingar in i kameran och scener som förmodligen är tänkta att framkalla samma obehag som David Brent gör i den engelska serien. Men om man håller händerna för ansiktet när man ser "Scener ur ett kändissskap" så är det av helt fel anledningar. Med detta sagt så finns det några enstaka scener som faktiskt är ganska roliga, även om det tillhör ovanligheterna.

Linus vill säkert dela ut en och annan skrevspark till den nyss nämnda kultureliten, och jag kan på ett sätt förstå honom, eftersom det verkar vara en ganska tragisk elit att tillhöra. Men sättet som den framställs på i filmen känns bara konstig, och mestadels känns det som att han missar skrevet och istället träffar på låret, vilket inte alls gör lika ont.

Dödlig skörd

Dödlig skörd
(The wicker man, 1973)
****

Det finns få ord som är så missbrukade i filmvärlden som "kultfilm", och oftast får det mig genast ganska ointresserad av filmen i fråga, mycket beroende på att det i åtta fall av tio handlar om filmer med extremt mycket våld. Och att sedan Quentin Tarantinos filmer så gott som vid biopremiären blir "kultfilmer" gör inte saker bättre i min värld. Jag behöver väl inte säga att jag tycker att herr Tarantino är gravt överskattad, eller?
Tydligen är Robin Hardys gamla skräckis "Dödlig skörd", mer känd under sin originaltitel "The wicker man", en av den brittiska filmhistoriens största kultfilmer, något som jag inte hade en aning om när jag såg den för första gången för någon månad sedan. Men så här i efterhand kan jag förstå att den har blivit det.

Filmen handlar om konstapel Howie (Edward Woodward), som får i uppdrag att ta sig ut till en liten ö utanför den skotska kusten för att utreda 12-åriga Rowan Morrisons försvinnande. Han märker att öns befolkning är lite underlig, och snart upptäcker Howie att alla är involverade i en sekt som fortfarande tillber gamla tiders gudar. Och det börjar luta åt att Rowan har offrats till dessa gudar...

En av anledningarna till att filmen blivit en klassiker är nog dess underliga kast mellan olika genrer. Det som i grunden är en skräckfilm blir hux flux en musikal, för att sedan lika hux flux återgå till skräckgenren. Rent skräckfilmsmässigt erbjuder den också en hel del rysningar, framförallt i filmens senare del, när befolkningen plötsligt knallar runt med djurmasker på sig. Underligt och obehagligt.

"Dödlig skörd" är en lågbudgetproduktion, och det ska väl erkännas att det syns på sina ställen, men de flesta skådespelare gör bra insatser, framförallt huvudrollsinnehavaren Woodward och den lite mer kända Christopher Lee (för de äldre mest känd som Dracula i en mängd filmer, men för oss lite yngre är han nog mest känd för rollen som Saruman i "Sagan om ringen"-trilogin) i rollen som öns överhuvud Lord Summerisle. Vi ser även svenskan Britt Ekland i rollen som Willow, men hennes skotska var tydligen så dålig att man var tvungen att dubba hennes röst innan filmen hade premiär. Detsamma gäller för sången som Willow sjunger ("Willow's song", en fantastisk låt, för övrigt), som också dubbades. Lite taskigt mot Britt, men hon är å andra sidan inte direkt berömd för sina strålande skådespelartalanger.

Filmen finns i två versioner, en bioversion (d.v.s. den som visades på bio vid premiären) och en "director's cut", som hittades under 90-talet. De flesta DVD-utgåvor av filmen inkluderar båda versionerna, men då jag bara sett bioversionen så är det den som avhandlas i det här inlägget. Men jag ska dock ta tag i den långa versionen snart, då den tydligen ska innehålla en del bra scener som av någon outgrundlig anledning klipptes bort.
Slutligen kan jag rekommendera filmens soundtrack, som finns utgivet på CD, även det i två versioner, en i mono med alla sånger plus en massa prat och ljud från filmen, och en andra i stereo med bara sångerna. Vilken som är att föredra där beror nog på vad man är ute efter...

PS. Håll er borta från re-maken från 2006 med Nicolas Cage. Jag har själv inte sett den, förutom lite klipp på YouTube, men den verkar fruktansvärd. Ganska väntat med Cage i huvudrollen...