Allt flyter

Allt flyter
(2008)
**

Flera av radarparet Hannes Holm/Måns Herngrens filmer tillhör de bättre komedierna som gjorts i det här landet, däribland mina personliga favoriter "En på miljonen" och "Det blir aldrig som man tänkt sig". Deras senaste verk, "Varannan vecka", blev aldrig mer än en hygglig film med ett klassiskt svenskt komeditema: frånskiljda pappan startar ett nytt liv och vill få vardagspusslet att gå ihop, och när nu Måns Herngren väljer att gå solo blir det... ännu en hygglig film.

Huvudpersonerna i "Allt flyter" är åtta killar som efter en svensexa förlagd till en simhall får för sig att de ska börja konstsimma, med målet att kvala in till det stundande världsmästerskapet för herrar. Av en ren händelse råkar Fredriks (Jonas Inde) dotter Sara (Amanda Davin) pyssla med just konstsim, och efter en väldigt trög start dem emellan vad gäller simmandet, så blir Sara tillslut lagets tränare, och VM:et kommer allt närmare.

Upplägget för filmen känns ganska okej, och det är skönt med en svensk komedi som inte trillar ner i nyss nämnda vardagspussel-fack, även om Jonas Indes karaktär är frånskiljd, och en del scener inledningsvis i filmen kretsar ganska mycket kring det faktumet. Undrar vad det är med Herngren och skiljsmässor? Kanske för att han själv har en bakom sig? Förmodligen.
Men i det stora hela blir det aldrig särskilt roligt, och även om det finns en del scener som är småroliga så känns det aldrig riktigt som att man får någon kemi med karaktärerna. Detta tror jag dock främst beror på skådespelarna, som tyvärr allt som oftast gör ett ganska mediokert jobb här, framförallt Paula McManus som Fredriks ex-fru, tillika Saras mamma, en roll som hon gör som om hon läste innantill ur manuset.

Med bättre skådespelare och ett vassare manus hade det här kunnat bli en riktigt originell svensk komedi. Nu blir det mest som en i mängden, trots allt.

Disco-daggarna

Disco-daggarna
(Discoormene, 2008)
**

Danmark är inget land man förknippar med animerad film i första hand, även om det när man funderar ett tag poppar upp en del titlar i huvudet, däribland "Hjälp, jag är en fisk!" och "Hugo", som alla vi som växte upp med dansk TV minns från eftermiddagarnas ungdomsprogram. Men från att göra animerad film så är klivet stort till att göra BRA animerad film, och det är väl där som skillnaden blir så väldigt uppenbar om man jämför "Disco-daggarna" med exempelvis "Kung fu panda". Visst, de amerikanska bolagen har mer pengar att röra sig med, så rent tekniskt ska de ju vara bättre, men när det gäller manuset så borde inte pengabrist vara ett problem.

"Disco-daggarna" handlar om daggmasken Harry (filmen hette "Harry och discodaggarna" när de första affischerna kom ut till biograferna i höstas), som mest känner sig nere och olycklig över att vara en mask. Hans framtid ser inte heller så ljus ut, eftersom han bara ser arbetet i komposthögen framför sig. Men så plötsligt en dag hittar han en gammal discoskiva i en låda som tillhört hans pappa, och i samma sekund som han lyssnar på den blir han som förbytt. Allt han vill är att dansa och sprida "the boogie", och snart får han en idé: han samlar ihop sina kompisar och bildar ett discoband! Och första spelningen ska bli i den stora TV-sända melodifestivalen...

Redan när jag såg de där första affischerna i höstas fick jag en känsla av en minst sagt medioker film, men samtidigt verkade den så absurd att jag kände mig tvungen att se den. Och lite absurd är den, men det är inte den enda känslan man får. Med tanke på att filmen riktar sig till barn känns en del av manuset minst sagt obehagligt, i synnerhet en scen där underjordens stora popstjärna Tony Dennis är på väg hem med en kvinnlig insekt och säger "du behöver någon som tar dig... eller... jag menar, tar hand om dig". Inte så lämpligt i en barnfilm, om du frågar mig.

Däremot känns skämten om företaget som är komposthögen ganska roliga, men alldeles för vuxna för barnpubliken (chefen pratar om att de har en ny "corporate business image" och att alla anställda drömmer om att bli mellanchefer). Fast det kanske bara är ett sätt för filmmakarna att få även föräldrarna att skratta lite ibland också. För i övrigt finns det inte så gott om roliga skämt här, och inte ens karaktärerna har någon vidare personlighet, återigen i jämförelse med de amerikanska motsvarigheterna.

Gillar man disco så är det ju i alla fall trevligt att få höra lite gamla hits, men i övrigt är detta en film som lätt skulle kunna hamna i "hoppa över"-högen.

Eden Lake

Eden Lake
(2008)
*

Att skräckfilmer i stort bygger på uttjatade klyschor är väl ingen hemlighet för någon, så när jag i Fredrik Strages recension av brittiska "Eden Lake" tyckte mig urskilja att filmen lyckades avvika något från den allmänt utstakade vägen fick jag på något vis en förhoppning om en bra och riktigt obehaglig rysare. Och obehaglig är den, riktigt rejält obehaglig, men tyvärr på helt fel sätt.

I filmen träffar vi paret Jenny och Steve, som åker iväg från London för att tillbringa en mysig helg tillsammans vid en sjö mitt ute i ingenstans, en sjö som snart ska komma att kantas av lyxiga bostäder. Väl på sjöstranden stöter de snart på ett stökigt ungdomsgäng, och när Steve tappar tålamodet och ber dem sänka volymen på bandspelaren blir det startskottet på en helg som blir allt annat än mysig.

En tät skog är egentligen en väldigt bra plats att förlägga en film på, eftersom det går att gömma sig överallt, och dessutom gör det rika djurlivet att det blir lätt att slänga in några obligatoriska skrämselscener där det hoppar fram en kanin istället för en psykopat. Men "Eden Lake" misslyckas helt och hållet med skräckbiten, och egentligen blir det aldrig spännande, utan man sitter mest och håller för ögonen för att slippa se allt det hysteriskt brutala våldet. Filmbolaget själva marknadsför filmen som "intelligent, tät och oerhört brutal", och jag kan lätt skriva under på de två sistnämnda egenskaperna, men intelligent? I sådana fall har vi nog olika syn på intelligens, filmbolagets marknadsavdelning och jag.

Att dessutom marknadsföra den som en skräckfilm känns också fel. Visst, "Saw"-filmerna ska också vara hysteriskt våldsamma (jag har ännu inte orkat se någon av dem), men där jag har förstått att det i alla fall finns ett visst rysarmoment inbyggt någonstans. I "Eden Lake" lyser det som sagt med sin frånvaro. Tyvärr. Här får vi mest en massa klyschiga, brittiska gangsterpojkar, sådana som vi tidigare fått se i alla de där gråa arbetarfilmerna, med den skillnaden att de här gör verklighet av sina hot. Mest av allt vill man bara ge dem en stor smäll på käften allihop.

Så här i efterhand undrar jag om herr Strage verkligen gick in i rätt salong när han skulle recensera filmen för DN. För inte kan väl en normal vettig människa tycka att det här skräpet är värt en fyra?

Livet från den andra sidan

Livet från den andra sidan
(Ghost town, 2008)
***

Man har ju väntat ett tag på att Ricky Gervais, mest känd för att ha skapat och spelat rollen som David Brent i underbara serien "The office", skulle ta steget från TV-världen in i filmvärlden. Och lite överraskande är det, att när det väl sker så är det i en film som han inte själv har varken skrivit eller regisserat. Istället är det David Koepp, en man som tidigare skrivit exempelvis "Panic room" och den senaste filmen om Indiana Jones, som lyckats locka Gervais till USA för hans första huvudroll i en långfilm.

Gervais spelar tandläkaren och människohataren Bertram Pincus, som efter ett ganska enkelt kirurgingrepp får reda på att han varit död under sju minuter under operationen, en händelse som gjort att han begåvats med den ganska irriterande förmågan att se de döda. New York är, som Bertram snart får erfara, fullt av döda som söker ro för att kunna ta sig vidare till sin sista vila, och eftersom Pincus blir som en länk mellan de levande och de döda, blir han ett ovärderligt verktyg för dem. En av de första som vill ha hjälp är Frank Herlihy (Greg Kinnear), som behöver Bertrams hjälp med att avstyra bröllopet mellan hans änka Gwen (Téa Leoni) och människorättsadvokaten Richard. Plötsligt är Pincus, något ofrivilligt, mitt i ett triangeldrama...

Egentligen är det här verkligen en romantisk komedi efter standardreceptet, precis som "Yes man" som jag skrev om nyligen, och det enda som räddar den från att sorteras in tillsammans med sina hundratals själsfränder är Ricky Gervais. Jag är, som ni kanske redan anat, en beundrare av mannens tidigare insatser både i "The office" och den lite underskattade efterföljaren "Extras", och jag måste säga att Gervais är som klippt och skuren för den här rollen. Min gissning är att den skrevs med honom i åtanke. Och visst, manuset är i sina bästa stunder roligt, med en del riktigt bra repliker från Gervais, men bitvis är det väldigt förutsägbart och klyschigt.

Istället ser jag med spänning fram emot Gervais första egna långfilm. Jag har inte hört om några sådana planer, men jag antar att det kommer att ske, förr eller senare...