Den röda ekorren

Den röda ekorren
(La ardilla roja, 1993)
**

Jag ska erkänna att jag har lite svårt för sydeuropeiska filmer, generellt sett. Oftast har de väldigt intressant handlingar, men de är alltid så mustiga och livsbejakande att man blir helt utmattad av att se dem. Den spanska regissören Julio Medem måste nog räknas till dessa filmare, trots att han har den utmärkta "De älskande vid polcirkeln" på sitt samvete, en film som inte känns så värst medelhavsk. Detsamma kan tyvärr inte sägas om hans tidigare alster, "Den röda ekorren", även om den, precis som jag nyss skrev, har en intressant intrig.

"Den röda ekorren" handlar om Jota, en mycket framgångsrik rocksångare, som står i kast med att hoppa från en bro när plötsligt en tjej på motorcykel kör över brokanten och kastas ner mot stranden nedanför. Jota inser snabbt att tjejen tappat sitt minne, och bestämmer sig för att utnyttja situationen. Han tutar i henne att han är hennes pojkvän, och att hon heter Lisa. Snart inser han dock att det hela kommer att sluta illa, så han rymmer med henne från sjukhuset, och tar med henne till en campingplats, där de bosätter sig. Men verkligheten hinner snart ikapp dem, och Jota börjar undra om Lisa egentligen säger allt som hon vet...

Att filmen är från det tidiga 90-talet syns ganska tydligt, både på bilden (den har den där lite dassiga känslan) och på kläderna och frisyrerna. Och videosekvenserna med Jotas gamla band är verkligen skrattretande. Varför är det alltid så att när någon i en film har spelat med i ett band, så är deras musik alltid väldigt... osannolik och klyschig på samma gång? Man får känslan av att regissören inte har någon som helst koll på populärmusik, utan bara gissar vad kidsen av idag gillar. Underbara "Angel" av Colin Nutley är ett bra exempel på det.

Filmen i övrigt känns ganska intetsägande, och trots att det bara är ett par veckor sedan jag såg den, så minns jag knappt någonting från den. Men att den var sydeuropeisk, det var det ingen som helst tvekan om!
Nej, se istället Medem-filmen jag nämnde i början här, och skippa det här. Du kan helt enkelt leva utan "Den röda ekorren".

De ofrivilliga

De ofrivilliga
(2008)
****

Ruben Östlunds första film, "Gitarrmongot", var en riktig snackis för några år sedan, men trots att den gick på SVT en gång i tiden så orkade jag aldrig ta itu med den, något som jag kanske ska ändra på inom en snar framtid. För efter att ta sett hans nya verk, "De ofrivilliga", blir jag onekligen sugen på att se vad han gjort tidigare, framförallt när de två filmerna ofta jämförs med varandra. Pirate Bay, here I come!

"De ofrivilliga" består egentligen av fem separata filmer, som flätats ihop, utan att för den sakens skull ha med varandra att göra. Den enda gemensamma nämnaren är egentligen grupptryckets makt över oss människor, även om det tar sig väldigt olika uttryck de i fem filmerna här.
Den första handlar om en man som på sin egen födelsedagsfest får en avfyrad fyrverkeripjäs i ansiktet, men vägrar att åka till sjukhuset. Film nummer två handlar om två blonderade tonårstjejer som gillar att posera framför webkameran och dricka sig redlösa. En kväll går det sistnämnda lite för långt, och en av tjejerna däckar i en park, där hon hittas av en förbipasserande man i en bil. I den tredje filmen träffar vi skådespelerskan Maria Lundqvist, som på sin långfärdsbussresa både hamnar i sällskap med ett fan och råkar ut för en minst sagt principfast chaufför, som vägrar att köra vidare förrän någon erkänner vem som rivit ned gardinstången på bussens toalett. Film nummer fyra handlar om lärarinnan Cecilia (alla karaktärer i filmen har samma namn som skådespelaren) som ser hur en manlig kollega slår en elev. Hon anmäler saken, och blir sedan utfryst av sina övriga kollegor. Den sista filmen, som också är den som synts mest i förhandsbilder, handlar om ett gäng grabbar som träffas i en stuga och festar hejdlöst under en helg. Drickandet leder till att alla hämningar släpper, och gränser överskrids, något som inte uppskattas av alla i gänget.

Som vanligt när en film är upplagd på det här viset så är inte alla fem episoderna lika bra. Min favorit är utan tvekan bussresan med Maria Lundqvist, en episod som också är den roligaste, medan resten av filmen mest är tragisk på olika sätt. De fulla tonårstjejerna är tragiska på sitt vis, och de extremt grabbiga grabbarna är minst lika tragiska, fast på ett helt annat sätt. Och det är det som är en av filmens styrkor, att man får väldigt olika syn på ungefär samma tema.
Sedan är även skådespelarna föredömliga, och fotot, som gör att jag får en del Roy Andersson-vibbar, är också väldigt bra och annorlunda (bilder beskärs lite underligt, och kameran är alltid statisk i alla scener).

Nyligen röstades filmen fram till en av årets bästa i ett flertal tidningar, och jag får nog hålla med, även om den inte nådde upp till "Låt den rätte komma in"-klassen. Fast det är ju en helt annan typ av film också...

Yes man

Yes man
(2008)
**

Jag har aldrig varit ett stort fan av Jim Carrey, och hans genombrottsfilmer om detektiven Ace Ventura har jag inte ens orkat se, eftersom de verkar vara oerhört påfrestande. Men så hände något, först med "The Truman show", som faktiskt var en helt okej film och där Carrey tonade ner sitt agerande lite, och sedan med "The eternal sunshine of the spotless mind", där hans seriösa sida som skådespelare kom fram i rampljuset. Men däremellan har han fallit tillbaka i sitt gamla fack med roller där han får agera med hela kroppen och ansiktet samtidigt. Och nya "Yes man" är någon blandning av de båda, där jag bitvis kan gilla Carreys sätt att spela, men så en sekund senare slår han till och börjar leva för mycket på sin mimik. Tyvärr.

"Yes man" handlar om Carl Allen, en kille som har ett tråkigt jobb på en bank, och som dessutom aldrig tackar ja till sina vänners erbjudanden om att hänga med dem ut på krogen eller andra aktiviteter. Istället hyr han ett gäng filmer och hittar på ursäkter om varför han inte kan hänga med polarna. Droppen blir när Carl missar sin bästa kompis förlovningsfest, och han inser att något måste göras. Han lockas med på ett massmöte där Terrence Bundley predikar om sitt program "Yes", där allt handlar om att man ska säga "ja" till alla erbjudanden man får. Carl nappar till slut på det hela, och blir en förändrad person. Dessutom träffar han, tack vare sitt nya jag, den spontana och impulsiva Allison (Zooey Deschanel, som vi tidigare bland annat sett som Trillian i den medelmåttiga filmatiseringen av "Liftarens guide till galaxen").

Egentligen är det en rolig filmidé, även om den känns väldigt lik Carreys gamla film "Liar, liar", där huvudpersonen skulle sluta ljuga, och vissa sekvenser är också riktigt roliga, framförallt när Carrey precis hoppat på "Yes"-tåget, plus en del scener med Carls bankchef Norman, som spelas av Rhys Darby, en kille som tydligen är med i hajpade TV-serien "Flight of the conchords". Själv tycker jag mest att han är lik Mike Myers (framförallt i hans roll som Austin Powers). Men efter ett tag blir det mer och mer en romantisk komedi uppbyggd efter standardmallen för den genren. Man kan lätt förutse varenda händelse, och slutet kan knappast komma som en överraskning för någon i salongen. Och som jag sa inledningsvis, så blir Carrey bitvis ganska påfrestande, även om hans gamla fans säkert kommer att jubla över hans agerande här. Trailern lovade gott, men samtidigt känns det som att det roligaste i filmen är det som är med i trailern.

Låt den rätte komma in

Låt den rätte komma in
(2008)
*****

Jag ska erkänna att jag var ganska sen med att upptäcka John Ajvide Lindqvist, och det var inte förrän jag läste om filmatiseringen av debutromanen "Låt den rätte komma in" i våras som jag tänkte att det kanske var dags att läsa boken i fråga. Att jag sedan läste hans andra bok, "Hanteringen av odöda" först berodde mest på biblioteksköerna...
Som vanligt när man läser en bok som filmatiserats börjar man göra sig bilder av hur filmen kommer att se ut, och hur de olika karaktärerna kommer att gestaltas. Det enda jag behöver säga är att Tomas Alfredson inte gjorde mig det minsta besviken...

"Låt den rätte komma in" handlar om 12-årige Oskar som bor i Blackeberg, där han är ensam och mobbad i skolan. Plötsligt får han nya grannar, en äldre man och en flicka (Eli) i hans egen ålder, och efter några kvällsträffar vid klätterställningen ute på gården blir de två vänner, även om Oskar anar att allt inte står rätt till med den nya bästisen. Och snart ser han hur läget ligger till: hon är vampyr.

Historien utspelar sig 1982, och regissör Alfredson har gjort ett fantastiskt jobb med att återskapa den tiden, utan att för den sakens skull bli nostalgisk, vilket är väldigt lätt när man ska göra filmer som utspelar sig under ens uppväxttid. Han var till och med så noga med att publiken inte skulle haka upp sig på att bli nostalgiska att han bad Per Gessle skriva och spela in en helt ny låt som låter exakt som Gyllene Tider lät vid den här tiden, en väldigt rolig detalj i filmen. Och visst ser man ett gammalt mjölkpaket eller två skymta förbi snabbt (och Oskar och hans mamma följer SVT:s gamla program "Notknäckarna", vilket inte riktigt framgår i filmen, förutom att man hör programmets vinjett en gång), men det är inget frosseri i 80-talsgrejer, vilket känns skönt, eftersom man då istället kan fokusera på filmen och dess handling.

Skådespelarna är även de fantastiska, framförallt de två huvudrollsinnehavarna Kåre Hedebrant (Oskar) och Lina Leandersson (Eli), även om den sistnämndas röst blivit dubbat av en äldre tjej, då Linas röst tydligen var lite för ung för rollen. Även Peter Carlberg och Ika Nord passar jättebra i sina roller som alkisar, och Per Ragnar gör som vanligt en bra tolkning av Håkan, som är en av de stora skillnaderna mellan boken och filmen. I boken ligger det mycket fokus på denna äldre man och hans sexuella läggning, och han försvinner också väldigt tidigt i filmen, trots att han nästan är med till sista sidan i boken. Underligt. Men samtidigt är det skönt att Alfredson skippat hela pedofiltemat i filmen, trots att det gör att vissa delar av filmen kan te sig lite oförklarliga av de som inte läst romanen.

"Låt den rätte komma in" är tveklöst årets svenska film, och förmodligen en av de bästa svenska filmerna som gjorts, skulle jag tro. Nyligen fick jag höra att "Hantering av odöda" också ska filmas, och jag räknar redan dagarna till premiären...