Metropia

Metropia
(2009)
**

Animerad film från Sverige har ju egentligen aldrig varit någon stor business. Vi minns med fasa "Tomtar och troll"-filmen som kom förra året, och utöver det har vi mest fått nöja oss med tecknad film som exempelvis Bamse. Det enda undantaget egentligen är den mästerliga Per Åhlin, som har gjort några av de bästa filmerna, alla kategorier, i Sverige, däribland "Dunderklumpen" och "Resan till Melonia". Så när dokumentärfilmaren och samhällsdebattören Tarik Saleh ger sig på att skapa den första riktigt stora animerade långfilmen i Sverige är ny mark han bryter, men samtidigt har han höga förväntningar på sig.

I framtidsvisionen "Metropia" hamnar vi i ett väldigt mörkt och dystert Stockholm år 2024. Alla Europas tunnelbanor har knutits samman i ett enda stort nät, ett stort företag äger i stort sett hela Europa och världen ser på det hela taget väldigt sliten och hemsk ut. Roger (som pratas av Vincent Gallo) är en kille som arbetar i Kista, men bor i Farsta, och varje dag cyklar han hela vägen till jobbet, eftersom han tror att det pågår något skumt nere i tunnelbanan. Plötsligt en dag är cykeln stulen, och han har inget annat val än att ta sig ner i underjorden. Väl där börjar konspirationsteorierna surra i huvudet på honom, och det visar sig att allt kanske inte bara är hjärnspöken.

Rent tekniskt är "Metropia" en fröjd att se. Visst, det ser inte lika mjukt och fint ut som i många andra datoranimerade filmer, utan det är snarare mer likt "South Park", men bilderna är ändå otroligt snygga, och det känns som att det finns ett stort hjärta i filmen. Det är också lite kul att se Kista Science Tower i bakgrunden, förfallet och eländigt...
Rösterna är också väldigt bra, med nyss nämnda Gallo och Juliette Lewis, som ger röst åt Nina, en kvinna som Roger träffar nere i tunnelbanan, och som drar med honom in i en rejäl härva.

Men så var det då det här med manuset. Som i så många andra fall där det estetiska är väldigt framträdande, så har man valt att lägga mindre krut på manuset, vilket i det här fallet är extra sorgligt, eftersom filmen har en väldigt bra budskap, men som inte riktigt når ända fram. Man vill liksom bara veta mer om hur allt hänger ihop, och om hur det här stora onda företaget har lyckats ta över hela Europa!

En estetisk triumf, helt klart. Men det räcker bara till en tvåa.

Pojken i trädet

Pojken i trädet
(1961)
***

På 1940- och 50-talet gjorde sig Arne Sucksdorff känd som en mycket duktig dokumentärfilmare, och är framförallt känd för sina naturfilmer som visades flitigt i skolorna på den tiden. Han fick också den allra första Oscars-statyetten för bästa kortfilm 1947 ("Människor i stad"), och blev samtidigt den första svenska filmaren att få en Oscar överhuvudtaget. Lite senare i livet fick han även en Guldbagge här hemma i Sverige för "Mitt hem är Copacabana" (1965), som han filmade i sitt nya hemland Brasilien. Men innan dess, 1961 för att vara mer exakt, gjorde han sin allra första spelfilm i långformat, "Pojken i trädet".

Här får vi träffa 16-åriga Göte (Tomas Bolme, i en av sina första filmroller) som hamnat på kant med sina föräldrar, och istället börjar hänga med två stökiga killar, Max (Heinz Hopf, för oss lite yngre mest känd som obehagliga Erik Eriksson i "Varuhuset") och Manne (Björn Gustafson), som fördriver tiden med att köra runt i sin bil och tjuvskjuta rådjur. En dag känner Göte att han inte riktigt kan stå för det han gör med sina två "vänner", och bestämmer sig för att ge sig av på egen hand, med ett stulet gevär.

Man märker tydligt att Sucksdorff arbetat som naturfilmare tidigare, för fotot i "Pojken i trädet" är verkligen väldigt fint. Men utöver det kan man väl säga att filmen är av skiftande kvalitet. Handlingen går ganska långsamt framåt, och egentligen är det inte förrän under de sista tio minuterna som det händer något spännande, då man också får förklaringen till filmens titel.

Trots detta gillar jag filmen, och det är kul att se hur de tre unga huvudrollsinnehavarna redan vid den här tiden cementerat sina framtida rolltyper. Heinz Hopfs karaktär Max är den självklara ledaren för gänget, och verkar totalt känslokall, Björn Gustafsons Manne är inte olik Dynamit-Harry, om man räknar bort den sistnämndes förkärlek för alkohol, och Tomas Bolmes Göte är en eftertänksam och osäker kille.

En underlig sak med filmen är att musiken är gjord av Quincy Jones, en av vår tids mest framgångsrika producenter (alla de klassiska Michael Jackson-albumen, "We are the world"-singeln, med mera), men en förklaring till hur Sucksdorff lyckades få med honom i projektet är kanske att Jones under en tid var gift med en svenska, och på så sätt träffade regissören. Någon annan som vet, kanske?

The men who stare at goats

The men who stare at goats
(2009)
***

Jag vet inte om det bara är jag, men spelar inte Jeff Bridges alltid samma typ av roller nu för tiden? Det känns som att han verkligen hittade hem, rent skådespelarmässigt, när han spelade titelrollen, även kallad "the Dude" i den tämligen överskattade "The big Lebowski", och sedan dess har han mest spelat... tja... "dudes". Och är det något som jag verkligen inte behöver se mer av på film så är det sköna killar som kallar sina kompisar för "dude", eller kanske ännu värre: att de kallar sig själva för en "dude". Om ni sitter på helspänn nu och undrar: ja, herr Bridges spelar en "dude" även i den här filmen. Tyvärr.

"The men who stare at goats" kretsar kring journalisten Bob Wilton (Ewan McGregor), som sitter fast på en liten strunttidning i en liten amerikansk håla. När hans fru lämnar honom för hans redaktör på tidningen försöker Bob trycka bort ilskan och sorgen genom att börja gräva i kriget i Irak. Under sin tid i Kuwait stöter han ihop med Lyn Cassady (George Clooney), som en gång i tiden varit med i den amerikanska armén, och framförallt i den specialstyrka som tränades i parapsykologisk krigsföring, det vill säga förmågan att bli osynlig, att kunna gå genom väggar, tankeläsning med mera. Bob känner att han är något stort på spåren, och lyckas övertala Lyn att ta med honom på sin resa in i Irak, där Lyn har ett uppdrag att utföra.

Redan innan jag masade mig iväg för att se den här filmen hade jag mina farhågor. Jag hade sett någon trailer på bion, och tyckte att den verkade lite jobbig, men samtidigt lät handlingen originell och rolig, så jag tänkte att jag ändå skulle ge den en chans. Och visst var den värd en chans, det ska jag inte förneka. Vissa bitar är riktigt roliga, och jag kan inte annat än gilla när Lyn berättar att de i specialstyrkan kallade sig för Jedi-riddare, något som Bob inte alls fattar vad det är (Ewan McGregor spelade alltså Obi-Wan Kenobi i de nyare "Star Wars"-filmerna, för er som inte visste det). Men så har vi då det här med dude-igheten, och det drar tyvärr ner betygen en smula. Saken blev inte heller bättre av att det bakom mig i salongen satt två bredbenta sportkillar och gapflabbade så fort Jeff Bridges (som spelar hippien Bill Django) sa eller gjorde något "klockrent".

Uppenbarligen ska den här filmen bygga på en bok, och jag har dessutom hört att man får ut mer av filmen och man läst boken först. Som i de flesta fall då en bok filmatiserats, alltså. Fast jag vet i tusan om det hade givit mig mer. "The men who stare at goats" är en helt okej komedi, och en stunds underhållning. Inte mycket mer.