Varg

Varg
(2008)
*

Det enda positiva jag hörde om "Varg" innan jag såg den själv var att den var snyggt filmad, och att miljöerna var fantastiska. Inte mycket att hänga upp en film på, om du frågar mig, även om fint foto och fina omgivningar givetvis kan göra en bra film snäppet bättre. Men om det är allt som "Varg" har att komma med, så är det upplagt för ett lågt betyg. Och jo, så blev det.

Handlingen i "Varg" kretsar kring vildmarksmannen Clemens (Peter Stormare) och hans unga brorson Nejla (Robin Lundberg), vars största intresse är att ta hand om en renflock som Clemens äger. Men så kommer en varg på renarnas territorium, och de båda måste ta saken i egna händer. När Nejla dödar vargen med en yxa, en olaglig handling, blir frågan vem av dem som ska ta på sig skulden?

Handlingen är ju tunn som en is om våren, och även om man sitter och väntar hela filmen igenom på att något intressant ska hända så får man vänta förgäves. Stormares insats är mest skrattretande, mycket beroende på hans underliga, stereotypa norrländska, vilket är underligt, eftersom han är från Norrland från början. Borde han inte kunna göra en bättre dialekttolkning än att låta överdriven som Sven Melanders gamla karaktär Steve med Lloyden? Sedan har jag sedan tidigare svårt att ta till mig sådana här filmer om medelålders män som ska hitta sig själva i vildmarken. Det säger mig liksom ingenting...

Om ni vill uppleva naturen i fjällen så är det nog roligare att åka dit själv, eller eventuellt kolla på något naturprogram på TV. Det skulle i alla fall ge mig mycket mer.

Sommarmord

Sommarmord
(1994)
**

Antalet Lars Molin-filmer som jag har sett är ganska begränsade, men jag vill minnas att t.ex. "Kunglig toilette" och "Saxofonhallicken" båda hade sina ljusa stunder och var i det stora hela helt okej TV-filmer. Och "Sommarmord", en deckarthriller (eller vad man ska kalla det) som bygger på hans egna roman, verkade på pappret, eller snarare på baksidan av videoomslaget, inte vara något undantag. Massor av kända skådespelare i tidiga roller, en bra handling... tja, det mesta som man kan begära av den här genren. Men något gick snett.

"Sommarmord" handlar om Eva, en tjej som blir mördad på midsommaraftons natt, och plötsligt blir alla i hennes bekantskapskrets och familj misstänkta. Sture, mamma Sylvias nya bekantskap, blir extra misstänkt, eftersom han kom in i familjen strax innan det hemska dådet. Vem är han? Och var kommer han ifrån?

Det tar en bra stund innan filmen tar fart, och man sitter bara och väntar på det där mordet som det skrivs om på baksidan. Men först ska vi till Teneriffa och se hur Sylvia (Lena T Hansson) firar jul i sin ensamhet och blir räddad undan en våldtäkt av Sture (Peter Haber), och sedan är det ytterligare transportsträckor innan filmen kommer till sin egentliga handling. Kanske ville Molin att vi skulle lära känna karaktärerna? I sådana fall lyckas han inte så värst bra. Och när det sedan ändå händer något så är det mesta väldigt förutsägbart och man rycks liksom aldrig riktigt med. Att sedan slutet är något av en katastrof gör inte saken bättre.

Än så länge finns den här filmen inte på DVD, och det är väl inget stort mysterium, om du frågar mig. Men eftersom det är en Lars Molin-film, så kommer den ju att dyka upp så småningom. Då kan du spara en tjugo eller två genom att inte hyra den.

Be kind rewind

Be kind rewind
(2008)
***

När jag läste om den här filmen i tidningen Empire i vintras så började jag längta efter dess svenska premiär. Visst, Jack Black hade huvudrollen, men handlingen lät helt fantastisk, och i händerna på regissören Michel Gondry så kunde det väl inte bli annat än ett mästerverk? Eller?

"Be kind rewind" handlar om videobutiken med samma namn, som drivs av den äldre Elroy Fletcher (Danny Glover). Eftersom han envisas med att bara hyra ut VHS-filmer så sviker kunderna honom, och i ett sista desperat försök att rädda butiken åker han iväg på en studieresa, och lämnar under tiden den anställde Mike (Mos Def) att ta hand om affärerna. Det skulle ju ha kunnat funka hur bra som helst, om inte en av Mikes kompisar var Jerry (Jack Black), en kille som arbetar och bor på ett skrotupplag mittemot videobutiken. Intill skrotupplaget ligger ett av stadens kraftverk, och Jerry är övertygad om att han håller på att dödas av kraftverkets strålning, så för att rädda sig själv bryter han sig in på natten och gör ett sabotageförsök mot elcentralen. Det går dock sådär, och istället blir Jerrys hjärna magnetiserad, en åkomma som i sin tur gör att han vid nästa besök i videobutiken raderar alla videoband som står på hyllorna. När detta missöde uppdagas får Mike snilleblixten att de ska spela in filmerna igen, med sin egna kamera och sig själv som skådespelare och en minimal budget, allt för att rädda mr Fletchers butik.

Så länge filmen kretsar kring Mike och Jerrys försök att återskapa gamla klassiska filmer är det riktigt roligt, och man blir fascinerad över hur de lyckas återskapa "Ghostbusters" och "Robocop", men så fort handlingen istället går över till butikens vara eller inte vara, eller Fletchers överdrivna intresse för den gamle jazzlegenden Fats Waller (som påstods ha blivit född i samma hus som hans videobutik ligger), blir det ganska tråkigt. Och jag, som inte direkt är något stort fan av Jack Black, tycker mest att det blir gapigt och jobbigt tillslut. För ja, han spelar över. Igen. Och gapar. Jag trodde i min enfald att Gondry skulle kunna få bort Blacks dåliga sidor, men icke sa Nicke. Tyvärr. Men det är ändå en helt okej film, och om man inte har lika skyhöga förväntningar som jag hade, så blir man kanske bara positivt överraskad.

Indiana Jones och Kristalldödskallens rike

Indiana Jones och Kristalldödskallens rike
(Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull, 2008)
****

Som ni kanske sett i ett tidigare inlägg i den här bloggen (det första, för att vara helt korrekt), så gillar jag de tre gamla filmerna om Indiana Jones, i alla fall film nummer ett och tre. Tvåan är ju egentligen helt okej, men så flippar det ut framåt slutet, och man undrar hur det kunde bli så? Tyvärr är det lite samma sak med denna nya, fjärde film om Indiana. Fram till den sista kvarten är det riktigt bra film, i bästa Indiana Jones-klass, men så blir det alldeles för mycket och alldeles för flippat för min smak. Men innan vi går för långt ska jag ge er en kort beskrivning av handlingen.

Filmen tar avstamp 1957, alltså 20 år efter "Indiana Jones och det sista korståget" (vilket är väldigt smart, eftersom Harrison Ford också hunnit bli 20 år äldre, så att han slipper sminkas äldre eller yngre), och vi möter Indiana och hans vän Mac när de precis blivit tillfångatagna av ryska banditer som behöver Indianas hjälp med att hitta en specifik träkista i ett stort amerikanskt militärlager. Som vanligt lyckas han klara sig ur den kniviga sitsen, även om han utan att veta om det kastar sig själv rakt in i en ännu knivigare sits. Hur som helst, eftersom Indiana nu plötsligt haft med de otäcka ryssarna att göra, och således blir anklagad för att vara kommunist (det var ju en hygglig kommunistjakt i USA på den här tiden, med Joseph McCarthy i spetsen), vilket hans universitet inte alls gillar. Han blir sparkad, och får istället nys om att en av de mytomspunna kristalldödskallarna har hittats av hans gamle kollega Ox, och tillsammans med en yngre och piggare pojkvasker drar han iväg till Sydamerika för att luska reda på saker och ting.

Som vanligt när det gäller filmerna om Indiana så ligger tyngdpunkten inte på digitala specialeffekter, utan det som syns på skärmen är sådant som har gjorts "på riktigt". Dock ser man i den här filmen en del undantag från den regeln, eller det är i alla fall min uppfattning. Men det kvittar egentligen, för den här typen av actionäventyr görs inte längre (jag har inte sett någon av "National treasure"-filmerna, som tydligen ska vara lite i samma skola), och de två timmarna som jag sitter i biosalongen känns inte alls så långa.

Men så var det då det här med slutet. Jag ska inte skriva "spoiler-varning" här, för jag kommer inte att avslöja något, men jag tror nog att du kommer att hålla med mig när du har sett filmen. Spielberg och Lucas lät nog helt enkelt sin fantasi flöda lite FÖR fritt den här gången...
Slutbetyget ligger och pendlar mellan en trea och en fyra, men det dåliga slutet får helt enkelt inte förstöra för mycket, så det blir det sistnämnda, trots allt.