G-Force 3D

G-Force 3D
(2009)
**

Jag har så sakteliga börjat inse att det inom den animerade filmens värld finns bra producenter och mindre bra producenter. Bland de förstnämnda hittar vi Pixar och Dreamworks (och givetvis Miyasaki, men just nu tänker jag mest på västerländsk animerad film), som nästan alltid lyckas perfekt både estetiskt och manusmässigt, och bland de sistnämnda hittar vi de flesta andra filmbolag som försöker sko sig på nyss nämnda mästares verk, en trend som tyvärr också kommit hit till Norden (med nutida hemska försök som danska "Discodaggarna" och svenska "Tomtar och troll"). Disney har, när de inte samarbetar med Pixar, gjort en del bottennapp också, och nu har slagit sina påsar ihop med producenten Jerry Bruckheimer (annars mest känd för en massa storproduktioner, som exempelvis "Pirates of the Caribbean"-filmerna och TV-serien "CSI"), för att göra en ny, häftig 3D-upplevelse för kidsen.

"G-Force" handlar om tre marsvin och en mullvad som alla lärts upp av forskaren Ben (Zach Galifianakis) för att bli superagenter åt FBI. Men så får de beskedet om att projektet ska läggas ner, och de måste bevisa att de har blivit grymma agenter. Uppdraget blir att hindra hemelektronikmagnaten Leonard Saber (Bill Nighy) från att förinta världen...

Till skillnad från de flesta andra av de filmer som gått upp i 3D här i Sverige hittills, så är "G-Force" en blandning av vanlig spelfilm och animation, något som vi också fick en smak av när "Resan till jordens medelpunkt" gick här i våras (se tidigare inlägg). Och visst, rent tekniskt är filmen imponerande, och vi får här se ett rejält uppsving i antal 3D-effekter jämfört med exempelvis "Monsters vs Aliens" och "Ice age 3". Men som i så många andra fall där tekniken är det stora dragplåstret så faller det hela på manuset. Bitvis glimrar det till, men allt som oftast är det bara en ganska medioker film, med en oväntat komplicerad handling om man tänker att den är riktad lite de lite yngre biobesökarna. Okej, nu såg jag filmen med engelskt tal utan text, där det mumliga och snabba pratet gjorde att man inte alltid hängde med i svängarna, men jag tror att den är ganska rörig även med svenskt tal, faktiskt.

Nästa stora 3D-film i Sverige är Pixars omtalade "Upp", som jag tror är betydligt bättre än "G-Force". Om en månad vet vi.

Flickan som lekte med elden

Flickan som lekte med elden
(2009)
**

Egentligen är det lite konstigt att SF (och SVT) trodde så lite på "Män som hatar kvinnor" att de gjorde de två efterföljande filmerna som TV-filmer direkt. Sedan verkade de chockade över mottagandet, och ändrade sig snabbt som attan, och gjorde så att även "Flickan som lekte med elden" och "Luftslottet som sprängdes" nu även ska visas på bio, ett beslut som SF tackar och bockar för, eftersom deras höst nu är räddad, i alla fall rent publikmässigt. Men märks det då att filmerna är gjorda för att endast visas på TV? Jo, det tycker jag nog, även om det inte är lika tydligt som jag trodde att det skulle vara.

"Flickan som lekte med elden" fokuserar mer på karaktären Lisbeth Salander (Noomi Rapace), och kring hennes förflutna, och då främst barndomen, som till viss del tillbringades på barnpsyk i Uppsala. Tre mord begås, på personer som på ett eller annat vis kan knytas till Salander, och hon blir helt sonika efterlyst för morden. Men hennes gamla polare från första filmen, Mikael Blomkvist (Michael Nyquist), tror hela tiden att hon är oskyldig...

Där "Män som hatar kvinnor" mest var en ganska ordinär, svensk deckarhistoria, är "Flickan som lekte med elden" mer en ordinär, svensk thriller. Det förekommer inga gåtor alls, även om det kretsar kring några mord som man ska försöka få reda på vem som har begått. Men det är liksom aldrig något detektivarbete inblandat, och det känns som att man som åskådare redan i ett tidigt stadium vet hur det sluta.

En annan akilleshäl för filmen är skådespeleriet, som i de flesta scener är riktigt tafatt. Även skådisar som man normalt sett tycker är bra gör här ganska mediokra insatser, däribland Ralph Carlsson och Lena Endre. Och då har jag inte ens nämnt Paolo Roberto, som jag först undrade varför han var med överhuvudtaget. Men tydligen har han en stor roll i boken (som jag inte har läst), så visst, det är väl lika bra att han får spela sig själv i filmen då. Men alltså... han är ju verkligen ingen skådespelare. En del av hans scener är något av det roligaste som jag har sett på bio i år, däribland ett underbart slagsmål mellan Paolo, Lisbeths kompis Mimmi och en stor man som inte känner någon smärta. Ja, ni hör ju själva hur det låter. Men det roligaste ligger nog i det faktum att Paolo under slagsmålet har valt att göra egna ljudeffekter när han blir träffad av slag, vilket får det hela att bli en hysteriskt komisk scen istället för en rafflande actionscen.

För min del var det nog Paolo som gjorde filmen sevärd, även om det inte riktigt var meningen från regissören Daniel Alfredsons sida, skulle jag tro. Slutet lämnar mest en massa frågor, som jag gissar kommer att besvaras i den tredje och avslutande delen i trilogin. Frågan är väl snarast om man kommer att orka se den.

Drag me to hell

Drag me to hell
(2009)
****

Innan Sam Raimi tog sig an filmatiseringarna om Spindelmannan var han mest känd för sina hysteriska skräckfilmer, allra mest kanske för "Evil dead"-trilogin, där den första kom ut 1981, och även om jag bara minns den fragmentariskt, så har jag för mig att den var ett enda stort frosseri i skrämseleffekter och slem.
Många är de skräckentusiaster som väntat på att Raimi ska gå tillbaka till sitt ursprung, och med nya "Drag me to hell" får man nog säga att han gör det, om än med en rejält mycket större budget än när för snart 30 år sedan...

"Drag me to hell" handlar om Christine Brown (Alison Lohman), som har ett bra jobb på en bank, en snäll pojkvän (Clay, spelad av Justin Long, som för övrigt lånade sin röst till Alvin i "Alvin och gänget") och allt är helt enkelt bara underbart. Men man vill ju som bekant alltid ha mer, och när en befordran på jobbet blir aktuell vill Christine ha den mer än något annat, och i denna jakt tar hon ett beslut att neka en gammal zigenarkvinna ett nytt lån på banken, ett beslut som hon ganska snart ångrar. Det visar sig att kvinnan gav Christine en släng av demonen Lamia, en högst otrevlig figur. Först plågar han/hon sitt offer i tre dagar, innan offret släpas hem till helvetet. För Christine börjar nu ännu en jakt: att bli fri från demonen.

Som jag skrev inledningsvis kan man med rätta säga att Sam Raimi gått tillbaka till sina rötter, och det är mycket som känns igen från "Evil dead". Vi får en rejäl dos skrämseleffekter, mycket slem och gegga och, framförallt, en rejäl portion humor. Allt som oftast slutar de obehagligaste scenerna med att man istället för titta bort sitter och skrattar då Raimi dragit det hela ett varv extra, sin vana trogen. Det är onda andar som plötsligt börjar dansa, det är ögon som flyger ut ur sina hålor á la "Mask" (inte Cher-filmen, utan den med Jim Carrey) och det är getter som plötsligt börjar prata. Man kan inte annat än gilla det! I det stora hela blir det en perfekt blandning av läskigt och roligt, och med en ganska oväntad avslutning blir det snudd på fantastiskt.

Enligt imdb.com är Sam Raimis nästa projekt en remake av just "Evil dead", så man anar ju att han fick blodad tand av "Drag me to hell". Fast samtidigt håller han också på att planerar inför "Spiderman 4", så han verkar stå med en fot i varje läger...

State Of Play

State Of Play
(2009)
***

Politiska thrillers är verkligen inte min grej alls. Oftast är det bara en massa konspirationsteorier hit och dit, och de är dessutom till största delen väldigt amerikanska, på ett dåligt sätt. Ta bara filmen "The International", som gick på bio i Sverige tidigare i vintras. En global storbank som kontrollerar den kriminella undre världen? Herregud, jag somnar bara jag tänker på det. Ointressant är bara förnamnet. "State Of Play" tycktes mig först vara ännu en i mängden, men så fick jag höra att den "faktiskt var helt okej" av personer som annars har bra filmsmak. Kanske var läge att ge den en chans?

"State Of Play" handlar om journalisten Cal McAffrey (Russell Crowe) på Washington Globe, som skickas ut för att skriva om ett mord som ägt rum, till synes en drogrelaterad uppgörelse. Men det visar sig sedan när ännu ett mord, som först rubriceras som självmord, äger rum i tunnelbanan, att det kanske är mer organiserat än så. Och Cals gamla rumskompis från college, Stephen Collins, numera kongressledamot, är inblandad i allra högsta grad...

Egentligen vet jag inte vad som gör att den här filmen får godkänt av mig, men på något sätt så dras man in i den, och den är faktiskt ganska spännande bitvis, trots att den också kan upplevas som något rörig emellanåt, framförallt i inledningen när hela storyn ska nystas ut. Det är mycket namn hit och dit, och mycket politiska termer och titlar.
Skådespelarna, med Crowe, Helen Mirren, Ben Affleck och Rachel McAdams i huvudrollerna, gör också bra ifrån sig, även om Affleck gör precis samma roll som han alltid gör, känns det som. Jag gillade honom i Kevin Smiths gamla filmer, men sedan dess har han väl inte imponerad jättemycket på dig, direkt...

Jag undrar om det kanske är dags för mig att inte vara så fördomsfull mot den här genren, det vill säga thrillers med politiska förgrunder? Tja... En film kanske inte är något att döma en hel genre på, så jag tror inte att jag kommer att rusa iväg och hyra "The International" direkt. Men man vet aldrig.

Sunshine Cleaning

Sunshine Cleaning
(2009)
**

Jag har sagt det förr, och säger det igen: jag börjar bli rejält trött på amerikanska "indie"-filmer. Alla har i stort sett samma grundintrig och persongalleri, med den dysfunktionella familjen i centrum, givetvis. För några år sedan gick hela den svenska filmkritikerkåren upp i en kollektiv brygga när "Little miss sunshine" kom på bio här, en film som de hade avskytt om den inte hade sorterats in i indiefacket, och nu är det dags för producenterna till just den filmen att återigen drabba oss, och återigen med ordet "sunshine" i titeln...

Den här gången handlar det om Rose (Amy Adams), som trots att hon var skolans populäraste tjej en gång i tiden får finna sig i att harva runt på olika städjobb, och att träffa den gifta Mac (Steve Zahn) nån gång i veckan på ett skabbigt motellrum. I familjen finns också sonen Oscar (Jason Spevack), systern Norah (Emily Blunt) och syskonens pappa Joe (Alan Arkin). När Oscar än en gång blir utkastad från skolan beslutar sig Rose för att skriva in honom på en privatskola, men då krävs det pengar. Efter en idé från Mac startar hon upp en egen städfirma tillsammans med systern, en firma som nischar sig på att städa upp på brottsplatser, ett jobb som det tar ett tag att vänja sig vid...

Jag har sett det här så många gånger nu, och det känns som att jag redan har sett filmen medan jag ser den för första gången. Allt är ohyggligt förutsägbart, och alla karaktärer är otroligt typiska för de amerikanska indiefilmerna: ett barn som är lillgammalt och störigt på samma gång (han har säkert någon form av bokstavskombination), en åldrig pappa som är virrig och excentrisk, en syster som är opålitlig och gothig... Min första tanke när eftertexterna rullar är att jag vill se en film som överraskar mig, och det nu!

Men samtidigt som jag provoceras av filmens klyschighet och följande av standardformuläret för en indiefilm, så är den inte genomusel, och vissa scener är både fina och roliga, och bortsett från att de fått lika klyschiga roller så är skådespelarna överlag väl godkända.

Jag undrar hur jag skulle reagera under ett besök på Sundance-festivalen i USA. Förmodligen hade jag fått nog efter en halv film...

Resan till jordens medelpunkt

Resan till jordens medelpunkt 3D
(Journey to the centre of the Earth 3D, 2008)
***

Att SF satsar stort på den nya versionen av 3D-tekniken har ju knappast undgått någon som bor i Stockholm, och för någon månad sedan hade den första tredimensionella spelfilmen premiär här i Sverige, en nyinspelning av Jules Vernes gamla klassiker "Resan till jordens medelpunkt". Eller, man kan väl snarare säga att man gör om boken, i och med att man stjäl handlingen, men samtidigt innehar själva boken en framträdande roll i filmen. Man kanske skulle kunna kalla det någon form av meta...

Nåväl, filmen handlar om seismologforskaren Trevor (Brendan Fraser), vars bror Max försvunnit tio år tidigare när han med hjälp av Jules Vernes gamla roman försökte hitta till... ja, jordens medelpunkt, helt enkelt. Nu får Trevor plötsligt besök av Maxs son Sean (Josh Hutcherson), som också har med sig en låda med sin pappas gamla prylar, däribland hans ex av nyss nämnda bok. Där hittar Trevor en massa anteckningar, och efter att ha lagt ihop två och två inser han att brorsan var något stort på spåren. Hux flux lämnar han hemmet, med Sean i släptåg, för att dra till Island och kolla upp om Maxs teorier hade någon sanning i sig. Där stöter man ihop med bergsguiden Hannah(Anita Breim), vars pappa också var uppslukad av Vernes bok. Tillsammans ger de sig ut på jakt efter tunneln som ska leda dem till vår planets absoluta centrum.

Det här är en film som främst riktar sig till den lite yngre biopubliken, framförallt kanske de mellan 10 och 15 år eller så, och för att de inte ska få för mycket att tänka på när de ser filmen, så har manuset gjorts ganska simpelt, och krutet har istället lagts på det visuella, och det får man ju säga att de har gjort med den äran! Redan i första sekvensen får man två trilobitantenner rakt i nyllet, och strax därpå får vi plats på första parkett (nere i vasken) när Trevor spottar ut morgonens munskölj. Sedan kommer 3D-effekterna efter varandra i ett rasande tempo, och det är verkligen en helt annat grej än "Bolt", som var den första 3D-filmen jag såg på bio tidigare i vintras. Där hade man bara kryddat det hela lite, men här har man hällt i hela saltkaret och rört om ordentligt. Och visst kan man efterfråga lite mer substans i filmen, och visst vore det skönt om den inte vore så förbaskat förutsägbar (man kan nästan på millisekunden förutse vad som kommer att ske eller sägas härnäst), men samtidigt är det hygglig underhållning för stunden, och man blir återigen varse om att 3D:n är här för att stanna den här gången. I alla fall tror jag det nu. Det är kanske annat ljud i skällan om några år...

Bolt

Bolt
(Bolt, 2009)
****

Jag har, sent omsider, börjat inse storheten med alla animerade långfilmer som de amerikanska filmbolagen pepprar oss med hela tiden. Förra sommaren "Kung fu panda" var riktigt bra och supersnygg, och Walt Disneys nya "Bolt" följer i samma fotspår. Den här gången får man draghjälp av den nya, förbättrade 3D-tekniken, och eftersom man gjort filmen för just 3D-visning så har man kunnat utnyttja det till fullo.

I "Bolt" får vi stifta bekantskap med hunden Bolt, som spelar huvudrollen i en populär barn-TV-serie med samma namn. Problemet är att han själv inte är medveten om att han är med i en påhittad serie, så när hans kompis Penny blir kidnappad i serien flyr han från studion och ger sig ut på jakt efter henne. Snart inser han nästa problem: att han inte besitter samma superkrafter i verkligheten som han gör i serien...

Som vanligt när det handlar om den här genren så ligger humorn lika mycket, om inte mer, i karaktärernas ansiktsuttryck och röster som i manuset. Visst finns det roliga repliker, men de blir egentligen bara roliga i kombination med en bra röst och bra karaktärsanimation. Ett bra exempel på det i "Bolt" är Bolts familjs agent, vars röst görs av Greg Germann (förmodligen mest känd från TV-serien "Ally McBeal"). Germanns sätt att gestalta agenten är fantastiskt roligt, och han framstår som en av filmens höjdpunkter. Även John Travolta gör att bra jobb i rollen som Bolt, och likaså Mark Walton som hamstern Rhino.

Jag var lite skeptisk till hela den här 3D-grejen till att börja med, och trodde att det mest skulle vara kul den första halvtimmen, för att sedan istället bli påfrestande och distraherande. Men efter att ha sett "Bolt", som håller på i 100 minuter, så kan jag utan tvekan säga att det är väldigt bra. I just "Bolt" har man hållit igen mycket på de extrema 3D-effekterna, d.v.s. de där saker och ting kommer flygande ut mot publiken, och istället har man skapat ett väldigt fint djup i filmen, och gjort så att alla föremål i bild hamnar i korrekt perspektiv till varandra.
Det ska onekligen bli spännande att se hur det kommer att utvecklas, och alldeles nyligen kom ju även den första "vanliga" spelfilmen filmad med den nya tekniken, "Resan till jordens mitt". Får nog ta och kolla in den någon dag snart...