Sunshine Cleaning

Sunshine Cleaning
(2009)
**

Jag har sagt det förr, och säger det igen: jag börjar bli rejält trött på amerikanska "indie"-filmer. Alla har i stort sett samma grundintrig och persongalleri, med den dysfunktionella familjen i centrum, givetvis. För några år sedan gick hela den svenska filmkritikerkåren upp i en kollektiv brygga när "Little miss sunshine" kom på bio här, en film som de hade avskytt om den inte hade sorterats in i indiefacket, och nu är det dags för producenterna till just den filmen att återigen drabba oss, och återigen med ordet "sunshine" i titeln...

Den här gången handlar det om Rose (Amy Adams), som trots att hon var skolans populäraste tjej en gång i tiden får finna sig i att harva runt på olika städjobb, och att träffa den gifta Mac (Steve Zahn) nån gång i veckan på ett skabbigt motellrum. I familjen finns också sonen Oscar (Jason Spevack), systern Norah (Emily Blunt) och syskonens pappa Joe (Alan Arkin). När Oscar än en gång blir utkastad från skolan beslutar sig Rose för att skriva in honom på en privatskola, men då krävs det pengar. Efter en idé från Mac startar hon upp en egen städfirma tillsammans med systern, en firma som nischar sig på att städa upp på brottsplatser, ett jobb som det tar ett tag att vänja sig vid...

Jag har sett det här så många gånger nu, och det känns som att jag redan har sett filmen medan jag ser den för första gången. Allt är ohyggligt förutsägbart, och alla karaktärer är otroligt typiska för de amerikanska indiefilmerna: ett barn som är lillgammalt och störigt på samma gång (han har säkert någon form av bokstavskombination), en åldrig pappa som är virrig och excentrisk, en syster som är opålitlig och gothig... Min första tanke när eftertexterna rullar är att jag vill se en film som överraskar mig, och det nu!

Men samtidigt som jag provoceras av filmens klyschighet och följande av standardformuläret för en indiefilm, så är den inte genomusel, och vissa scener är både fina och roliga, och bortsett från att de fått lika klyschiga roller så är skådespelarna överlag väl godkända.

Jag undrar hur jag skulle reagera under ett besök på Sundance-festivalen i USA. Förmodligen hade jag fått nog efter en halv film...

Resan till jordens medelpunkt

Resan till jordens medelpunkt 3D
(Journey to the centre of the Earth 3D, 2008)
***

Att SF satsar stort på den nya versionen av 3D-tekniken har ju knappast undgått någon som bor i Stockholm, och för någon månad sedan hade den första tredimensionella spelfilmen premiär här i Sverige, en nyinspelning av Jules Vernes gamla klassiker "Resan till jordens medelpunkt". Eller, man kan väl snarare säga att man gör om boken, i och med att man stjäl handlingen, men samtidigt innehar själva boken en framträdande roll i filmen. Man kanske skulle kunna kalla det någon form av meta...

Nåväl, filmen handlar om seismologforskaren Trevor (Brendan Fraser), vars bror Max försvunnit tio år tidigare när han med hjälp av Jules Vernes gamla roman försökte hitta till... ja, jordens medelpunkt, helt enkelt. Nu får Trevor plötsligt besök av Maxs son Sean (Josh Hutcherson), som också har med sig en låda med sin pappas gamla prylar, däribland hans ex av nyss nämnda bok. Där hittar Trevor en massa anteckningar, och efter att ha lagt ihop två och två inser han att brorsan var något stort på spåren. Hux flux lämnar han hemmet, med Sean i släptåg, för att dra till Island och kolla upp om Maxs teorier hade någon sanning i sig. Där stöter man ihop med bergsguiden Hannah(Anita Breim), vars pappa också var uppslukad av Vernes bok. Tillsammans ger de sig ut på jakt efter tunneln som ska leda dem till vår planets absoluta centrum.

Det här är en film som främst riktar sig till den lite yngre biopubliken, framförallt kanske de mellan 10 och 15 år eller så, och för att de inte ska få för mycket att tänka på när de ser filmen, så har manuset gjorts ganska simpelt, och krutet har istället lagts på det visuella, och det får man ju säga att de har gjort med den äran! Redan i första sekvensen får man två trilobitantenner rakt i nyllet, och strax därpå får vi plats på första parkett (nere i vasken) när Trevor spottar ut morgonens munskölj. Sedan kommer 3D-effekterna efter varandra i ett rasande tempo, och det är verkligen en helt annat grej än "Bolt", som var den första 3D-filmen jag såg på bio tidigare i vintras. Där hade man bara kryddat det hela lite, men här har man hällt i hela saltkaret och rört om ordentligt. Och visst kan man efterfråga lite mer substans i filmen, och visst vore det skönt om den inte vore så förbaskat förutsägbar (man kan nästan på millisekunden förutse vad som kommer att ske eller sägas härnäst), men samtidigt är det hygglig underhållning för stunden, och man blir återigen varse om att 3D:n är här för att stanna den här gången. I alla fall tror jag det nu. Det är kanske annat ljud i skällan om några år...