Bolt

Bolt
(Bolt, 2009)
****

Jag har, sent omsider, börjat inse storheten med alla animerade långfilmer som de amerikanska filmbolagen pepprar oss med hela tiden. Förra sommaren "Kung fu panda" var riktigt bra och supersnygg, och Walt Disneys nya "Bolt" följer i samma fotspår. Den här gången får man draghjälp av den nya, förbättrade 3D-tekniken, och eftersom man gjort filmen för just 3D-visning så har man kunnat utnyttja det till fullo.

I "Bolt" får vi stifta bekantskap med hunden Bolt, som spelar huvudrollen i en populär barn-TV-serie med samma namn. Problemet är att han själv inte är medveten om att han är med i en påhittad serie, så när hans kompis Penny blir kidnappad i serien flyr han från studion och ger sig ut på jakt efter henne. Snart inser han nästa problem: att han inte besitter samma superkrafter i verkligheten som han gör i serien...

Som vanligt när det handlar om den här genren så ligger humorn lika mycket, om inte mer, i karaktärernas ansiktsuttryck och röster som i manuset. Visst finns det roliga repliker, men de blir egentligen bara roliga i kombination med en bra röst och bra karaktärsanimation. Ett bra exempel på det i "Bolt" är Bolts familjs agent, vars röst görs av Greg Germann (förmodligen mest känd från TV-serien "Ally McBeal"). Germanns sätt att gestalta agenten är fantastiskt roligt, och han framstår som en av filmens höjdpunkter. Även John Travolta gör att bra jobb i rollen som Bolt, och likaså Mark Walton som hamstern Rhino.

Jag var lite skeptisk till hela den här 3D-grejen till att börja med, och trodde att det mest skulle vara kul den första halvtimmen, för att sedan istället bli påfrestande och distraherande. Men efter att ha sett "Bolt", som håller på i 100 minuter, så kan jag utan tvekan säga att det är väldigt bra. I just "Bolt" har man hållit igen mycket på de extrema 3D-effekterna, d.v.s. de där saker och ting kommer flygande ut mot publiken, och istället har man skapat ett väldigt fint djup i filmen, och gjort så att alla föremål i bild hamnar i korrekt perspektiv till varandra.
Det ska onekligen bli spännande att se hur det kommer att utvecklas, och alldeles nyligen kom ju även den första "vanliga" spelfilmen filmad med den nya tekniken, "Resan till jordens mitt". Får nog ta och kolla in den någon dag snart...

7 miljonärer

7 miljonärer
(2006)
***

Det enda minnet jag har av att "7 miljonärer" överhuvudtaget existerar är en trailer som jag såg innan "Den enskilde medborgaren", Claes Erikssons bottennapp för snart tre år sedan. Då tyckte jag att filmen verkade vedervärdig, och hade inga som helst tankar på att se den. Men ibland händer det konstiga saker, och plötsligt satt jag där med filmen som avi-fil i datorn, och med väldigt låga förväntningar klickade jag igång den. Det skulle visa sig vara ännu ett bevis på att låga förväntningar ibland kan vara väldigt bra att ha.

"7 miljonärer" handlar om arvtagaren Måns Lundin (Peter Andersson), som nyss ärvt familjens rikedom och herrgård. Hans bröllop med hotellägerskan Judith Fahlén (Suzanne Reuter) stundar, och på herrgården samlas bröllopsgästerna, som alla har sina egna skäl att försöka komma åt Lundins miljoner: brodern Julius (Loa Falkman) som tycker att han borde fått ärva efter pappan, Judiths dotter Bella som har en enorm spelskuld som måste betalas, och Måns advokat André (Reine Brynolfsson), som smidit luriga planer tillsammans med Måns.

Filmen börjar som en ganska ordinär svensk fars, med mycket spring ut och in i dörrar, förväxlingar och slapstickhumor. Men efter en stund kastas vi in i en flippad och hysterisk story, där alla lurar alla, och det hela toppas av den finska torpeden Jerry (Jouko Ahola), som ska försöka vara en cool mördarmaskin, men som mest känns väldigt töntig och konstig.

Jag kan inte annat än gilla Loa Falkman, som har en förmåga att gestalta misslyckade män på ett väldigt bra sätt (jag tänker närmast på rollen som Rune i "Pensionat Oskar"). Och Reuter spelar sin vanliga roll som småbitchig, självständig kvinna, vilket hon gör bra, men det vore kul att se henne i någon annan roll någon gång.

Det är roligt när svenska komedier vågar ta ut svängarna lite, och skruva till sig rejält. Okej, "7 miljonärer" är inget mästerverk, långt ifrån, men det är film som man mår bra av att se, vilket är mer än man kan säga om mycket annat som produceras nuförtiden.

Kenny Begins

Kenny Begins
(2009)
****

Jag var nog lite för gammal för TV-serien om Kenny Starfighter när den gick på SVT för 12 år sedan, i alla fall tyckte jag det då. På trailern som man såg på TV verkade det vara en ungdomsserie, något som det ju också var egentligen, men när jag nu för några veckor sedan äntligen tog tag i saken och tittade igenom alla sex avsnitt så inser jag att den var så mycket mer än bara en ungdomsserie i mängden. "Flippad" är ett ord som används ganska frekvent när man läser som Kenny Starfighter, och jag kan förstå varför, eftersom serien är minst sagt skruvad och konstig. Men då många andra liknande TV-serier (och filmer också, för den delen) känns konstruerat flippade, det vill säga att upphovsmännen- eller kvinnorna under produktionen tycks ha tänkt att "nu ska vi göra en riktig kultserie/film!", så har inte "Kenny Starfighter" samma känsla över sig, även om Carl Åstrand och Mats Lindberg säkert fick de här tankarna då och då.

När nu Kenny hamnar på bioduken hoppar vi tillbaka i tiden, och får se hur han kämpar sig igenom sin tid på Galaxhjälteakademien, med föräldrarnas ständiga hot om att jobba i familjens frisersalong istället för att bli galaxhjälte. I jakt på viktiga examenspoäng hamnar Kenny ur kurs, och dimper ner på jorden, där han kraschar rakt in i ett hus där den mobbade killen Pontus bor. Dagen innan råkade Pontus hitta en grön kristall i ett bergrum, kunde inte hålla fingrarna borta, och vips så besatt han superkrafter. Samtidigt är Rutger Oversmart ute efter exakt samma kristall, då den äntligen skulle kunna så att han slapp sitta i rullstol. Jakten på Pontus kan börja!

Precis som i serien är Kenny oerhört barnslig och naiv, och även om det är roligt, så kan det i långfilmsformatet nästan bli lite tjatigt till slut med dessa ständiga lågstadiebråk. Humorn i filmen ligger istället mycket i referenser, och i de många underliga karaktärerna, där priset i den sistnämnda kategorin tas av superhjälten Mango Man, vars enda superhjältekraft är att han kan välta en mango utan att röra den. Dessutom är det ju väldigt roligt att de tre skurkarna i filmen heter Earth, Wind & Fire, i det här fallet uppkallade efter de tre elementen, men samtidigt också en rolig vinkning till discobandet med samma namn.

En annan rolig detalj är alla dräkterna och rekvisitan som skymtar förbi hela tiden. Till exempel är skurkan Fires dräkt gjord av en massa våffeljärn, och Kennys raketmotorer på ryggen ser misstänkt mycket ut som tvålbehållarna på offentliga toaletter. Att sedan stolarna på frisersalongen är gjorda av gamla radiobilar från något tivoli gör inte saken sämre...

Filmen har i media fått en del kritik för att vara könsrollscementerande, och visst kan jag förstå den kritiken, även om den i första hand gällde serien, där det inte var så dåligt ställt på den fronten. Där serien hade den tuffa tjejen Sofia, har filmen sin mesigare och "tjejigare" motsvarighet i Miranda, som mest får haka på Kennys och Pontus hasor hela tiden.

Jag hade en del farhågor innan jag såg filmen att det mest skulle bli en besvikelse, men en del av mig hoppades, och trodde, att det skulle bli något bra av det hela. Och som tur var hade den där lilla delen rätt.