Sunshine Cleaning

Sunshine Cleaning
(2009)
**

Jag har sagt det förr, och säger det igen: jag börjar bli rejält trött på amerikanska "indie"-filmer. Alla har i stort sett samma grundintrig och persongalleri, med den dysfunktionella familjen i centrum, givetvis. För några år sedan gick hela den svenska filmkritikerkåren upp i en kollektiv brygga när "Little miss sunshine" kom på bio här, en film som de hade avskytt om den inte hade sorterats in i indiefacket, och nu är det dags för producenterna till just den filmen att återigen drabba oss, och återigen med ordet "sunshine" i titeln...

Den här gången handlar det om Rose (Amy Adams), som trots att hon var skolans populäraste tjej en gång i tiden får finna sig i att harva runt på olika städjobb, och att träffa den gifta Mac (Steve Zahn) nån gång i veckan på ett skabbigt motellrum. I familjen finns också sonen Oscar (Jason Spevack), systern Norah (Emily Blunt) och syskonens pappa Joe (Alan Arkin). När Oscar än en gång blir utkastad från skolan beslutar sig Rose för att skriva in honom på en privatskola, men då krävs det pengar. Efter en idé från Mac startar hon upp en egen städfirma tillsammans med systern, en firma som nischar sig på att städa upp på brottsplatser, ett jobb som det tar ett tag att vänja sig vid...

Jag har sett det här så många gånger nu, och det känns som att jag redan har sett filmen medan jag ser den för första gången. Allt är ohyggligt förutsägbart, och alla karaktärer är otroligt typiska för de amerikanska indiefilmerna: ett barn som är lillgammalt och störigt på samma gång (han har säkert någon form av bokstavskombination), en åldrig pappa som är virrig och excentrisk, en syster som är opålitlig och gothig... Min första tanke när eftertexterna rullar är att jag vill se en film som överraskar mig, och det nu!

Men samtidigt som jag provoceras av filmens klyschighet och följande av standardformuläret för en indiefilm, så är den inte genomusel, och vissa scener är både fina och roliga, och bortsett från att de fått lika klyschiga roller så är skådespelarna överlag väl godkända.

Jag undrar hur jag skulle reagera under ett besök på Sundance-festivalen i USA. Förmodligen hade jag fått nog efter en halv film...

Resan till jordens medelpunkt

Resan till jordens medelpunkt 3D
(Journey to the centre of the Earth 3D, 2008)
***

Att SF satsar stort på den nya versionen av 3D-tekniken har ju knappast undgått någon som bor i Stockholm, och för någon månad sedan hade den första tredimensionella spelfilmen premiär här i Sverige, en nyinspelning av Jules Vernes gamla klassiker "Resan till jordens medelpunkt". Eller, man kan väl snarare säga att man gör om boken, i och med att man stjäl handlingen, men samtidigt innehar själva boken en framträdande roll i filmen. Man kanske skulle kunna kalla det någon form av meta...

Nåväl, filmen handlar om seismologforskaren Trevor (Brendan Fraser), vars bror Max försvunnit tio år tidigare när han med hjälp av Jules Vernes gamla roman försökte hitta till... ja, jordens medelpunkt, helt enkelt. Nu får Trevor plötsligt besök av Maxs son Sean (Josh Hutcherson), som också har med sig en låda med sin pappas gamla prylar, däribland hans ex av nyss nämnda bok. Där hittar Trevor en massa anteckningar, och efter att ha lagt ihop två och två inser han att brorsan var något stort på spåren. Hux flux lämnar han hemmet, med Sean i släptåg, för att dra till Island och kolla upp om Maxs teorier hade någon sanning i sig. Där stöter man ihop med bergsguiden Hannah(Anita Breim), vars pappa också var uppslukad av Vernes bok. Tillsammans ger de sig ut på jakt efter tunneln som ska leda dem till vår planets absoluta centrum.

Det här är en film som främst riktar sig till den lite yngre biopubliken, framförallt kanske de mellan 10 och 15 år eller så, och för att de inte ska få för mycket att tänka på när de ser filmen, så har manuset gjorts ganska simpelt, och krutet har istället lagts på det visuella, och det får man ju säga att de har gjort med den äran! Redan i första sekvensen får man två trilobitantenner rakt i nyllet, och strax därpå får vi plats på första parkett (nere i vasken) när Trevor spottar ut morgonens munskölj. Sedan kommer 3D-effekterna efter varandra i ett rasande tempo, och det är verkligen en helt annat grej än "Bolt", som var den första 3D-filmen jag såg på bio tidigare i vintras. Där hade man bara kryddat det hela lite, men här har man hällt i hela saltkaret och rört om ordentligt. Och visst kan man efterfråga lite mer substans i filmen, och visst vore det skönt om den inte vore så förbaskat förutsägbar (man kan nästan på millisekunden förutse vad som kommer att ske eller sägas härnäst), men samtidigt är det hygglig underhållning för stunden, och man blir återigen varse om att 3D:n är här för att stanna den här gången. I alla fall tror jag det nu. Det är kanske annat ljud i skällan om några år...

Bolt

Bolt
(Bolt, 2009)
****

Jag har, sent omsider, börjat inse storheten med alla animerade långfilmer som de amerikanska filmbolagen pepprar oss med hela tiden. Förra sommaren "Kung fu panda" var riktigt bra och supersnygg, och Walt Disneys nya "Bolt" följer i samma fotspår. Den här gången får man draghjälp av den nya, förbättrade 3D-tekniken, och eftersom man gjort filmen för just 3D-visning så har man kunnat utnyttja det till fullo.

I "Bolt" får vi stifta bekantskap med hunden Bolt, som spelar huvudrollen i en populär barn-TV-serie med samma namn. Problemet är att han själv inte är medveten om att han är med i en påhittad serie, så när hans kompis Penny blir kidnappad i serien flyr han från studion och ger sig ut på jakt efter henne. Snart inser han nästa problem: att han inte besitter samma superkrafter i verkligheten som han gör i serien...

Som vanligt när det handlar om den här genren så ligger humorn lika mycket, om inte mer, i karaktärernas ansiktsuttryck och röster som i manuset. Visst finns det roliga repliker, men de blir egentligen bara roliga i kombination med en bra röst och bra karaktärsanimation. Ett bra exempel på det i "Bolt" är Bolts familjs agent, vars röst görs av Greg Germann (förmodligen mest känd från TV-serien "Ally McBeal"). Germanns sätt att gestalta agenten är fantastiskt roligt, och han framstår som en av filmens höjdpunkter. Även John Travolta gör att bra jobb i rollen som Bolt, och likaså Mark Walton som hamstern Rhino.

Jag var lite skeptisk till hela den här 3D-grejen till att börja med, och trodde att det mest skulle vara kul den första halvtimmen, för att sedan istället bli påfrestande och distraherande. Men efter att ha sett "Bolt", som håller på i 100 minuter, så kan jag utan tvekan säga att det är väldigt bra. I just "Bolt" har man hållit igen mycket på de extrema 3D-effekterna, d.v.s. de där saker och ting kommer flygande ut mot publiken, och istället har man skapat ett väldigt fint djup i filmen, och gjort så att alla föremål i bild hamnar i korrekt perspektiv till varandra.
Det ska onekligen bli spännande att se hur det kommer att utvecklas, och alldeles nyligen kom ju även den första "vanliga" spelfilmen filmad med den nya tekniken, "Resan till jordens mitt". Får nog ta och kolla in den någon dag snart...

7 miljonärer

7 miljonärer
(2006)
***

Det enda minnet jag har av att "7 miljonärer" överhuvudtaget existerar är en trailer som jag såg innan "Den enskilde medborgaren", Claes Erikssons bottennapp för snart tre år sedan. Då tyckte jag att filmen verkade vedervärdig, och hade inga som helst tankar på att se den. Men ibland händer det konstiga saker, och plötsligt satt jag där med filmen som avi-fil i datorn, och med väldigt låga förväntningar klickade jag igång den. Det skulle visa sig vara ännu ett bevis på att låga förväntningar ibland kan vara väldigt bra att ha.

"7 miljonärer" handlar om arvtagaren Måns Lundin (Peter Andersson), som nyss ärvt familjens rikedom och herrgård. Hans bröllop med hotellägerskan Judith Fahlén (Suzanne Reuter) stundar, och på herrgården samlas bröllopsgästerna, som alla har sina egna skäl att försöka komma åt Lundins miljoner: brodern Julius (Loa Falkman) som tycker att han borde fått ärva efter pappan, Judiths dotter Bella som har en enorm spelskuld som måste betalas, och Måns advokat André (Reine Brynolfsson), som smidit luriga planer tillsammans med Måns.

Filmen börjar som en ganska ordinär svensk fars, med mycket spring ut och in i dörrar, förväxlingar och slapstickhumor. Men efter en stund kastas vi in i en flippad och hysterisk story, där alla lurar alla, och det hela toppas av den finska torpeden Jerry (Jouko Ahola), som ska försöka vara en cool mördarmaskin, men som mest känns väldigt töntig och konstig.

Jag kan inte annat än gilla Loa Falkman, som har en förmåga att gestalta misslyckade män på ett väldigt bra sätt (jag tänker närmast på rollen som Rune i "Pensionat Oskar"). Och Reuter spelar sin vanliga roll som småbitchig, självständig kvinna, vilket hon gör bra, men det vore kul att se henne i någon annan roll någon gång.

Det är roligt när svenska komedier vågar ta ut svängarna lite, och skruva till sig rejält. Okej, "7 miljonärer" är inget mästerverk, långt ifrån, men det är film som man mår bra av att se, vilket är mer än man kan säga om mycket annat som produceras nuförtiden.

Kenny Begins

Kenny Begins
(2009)
****

Jag var nog lite för gammal för TV-serien om Kenny Starfighter när den gick på SVT för 12 år sedan, i alla fall tyckte jag det då. På trailern som man såg på TV verkade det vara en ungdomsserie, något som det ju också var egentligen, men när jag nu för några veckor sedan äntligen tog tag i saken och tittade igenom alla sex avsnitt så inser jag att den var så mycket mer än bara en ungdomsserie i mängden. "Flippad" är ett ord som används ganska frekvent när man läser som Kenny Starfighter, och jag kan förstå varför, eftersom serien är minst sagt skruvad och konstig. Men då många andra liknande TV-serier (och filmer också, för den delen) känns konstruerat flippade, det vill säga att upphovsmännen- eller kvinnorna under produktionen tycks ha tänkt att "nu ska vi göra en riktig kultserie/film!", så har inte "Kenny Starfighter" samma känsla över sig, även om Carl Åstrand och Mats Lindberg säkert fick de här tankarna då och då.

När nu Kenny hamnar på bioduken hoppar vi tillbaka i tiden, och får se hur han kämpar sig igenom sin tid på Galaxhjälteakademien, med föräldrarnas ständiga hot om att jobba i familjens frisersalong istället för att bli galaxhjälte. I jakt på viktiga examenspoäng hamnar Kenny ur kurs, och dimper ner på jorden, där han kraschar rakt in i ett hus där den mobbade killen Pontus bor. Dagen innan råkade Pontus hitta en grön kristall i ett bergrum, kunde inte hålla fingrarna borta, och vips så besatt han superkrafter. Samtidigt är Rutger Oversmart ute efter exakt samma kristall, då den äntligen skulle kunna så att han slapp sitta i rullstol. Jakten på Pontus kan börja!

Precis som i serien är Kenny oerhört barnslig och naiv, och även om det är roligt, så kan det i långfilmsformatet nästan bli lite tjatigt till slut med dessa ständiga lågstadiebråk. Humorn i filmen ligger istället mycket i referenser, och i de många underliga karaktärerna, där priset i den sistnämnda kategorin tas av superhjälten Mango Man, vars enda superhjältekraft är att han kan välta en mango utan att röra den. Dessutom är det ju väldigt roligt att de tre skurkarna i filmen heter Earth, Wind & Fire, i det här fallet uppkallade efter de tre elementen, men samtidigt också en rolig vinkning till discobandet med samma namn.

En annan rolig detalj är alla dräkterna och rekvisitan som skymtar förbi hela tiden. Till exempel är skurkan Fires dräkt gjord av en massa våffeljärn, och Kennys raketmotorer på ryggen ser misstänkt mycket ut som tvålbehållarna på offentliga toaletter. Att sedan stolarna på frisersalongen är gjorda av gamla radiobilar från något tivoli gör inte saken sämre...

Filmen har i media fått en del kritik för att vara könsrollscementerande, och visst kan jag förstå den kritiken, även om den i första hand gällde serien, där det inte var så dåligt ställt på den fronten. Där serien hade den tuffa tjejen Sofia, har filmen sin mesigare och "tjejigare" motsvarighet i Miranda, som mest får haka på Kennys och Pontus hasor hela tiden.

Jag hade en del farhågor innan jag såg filmen att det mest skulle bli en besvikelse, men en del av mig hoppades, och trodde, att det skulle bli något bra av det hela. Och som tur var hade den där lilla delen rätt.

Lars and the real girl

Lars and the real girl
(2007)
***

De senaste åren har vi fullkomligt överösts av amerikanska feel-good-filmer som med lite fantasi kan placeras i "indie"-facket, exempelvis "Little miss sunshine", en film som säkert inte många hade gillat om den inte hade marknadsförts som just indiefilm. För egentligen är den ju som vilken amerikansk komedi som helst, med det undantaget att den ena av karaktärerna har en måttligt alternativ musiksmak. Nåväl, "Lars and the real girl" verkade vid första anblicken vara ännu en sådan film, och frågan som jag ställde till mig själv var "behöver jag se ännu en sådan här film?". Egentligen var svaret nej, men likförbaskat kryper jag ner i biografen Victorias källarsalong för att se den.

Lars är en typisk indiefilmskille, det vill säga asocial, kvinnofobiker och allmänt kufisk. Han bor i garaget som hör till hans föräldrahem, där hans bror Gus bor tillsammans med gravida hustrun Karin (ja, många i filmen har svenska namn, vilket får en att tro att den kanske utspelar sig i Minnesota, men inget sägs om saken), och paret gör allt för att få Lars att bli mer social och utåtriktad, men ingenting fungerar. Men en dag får han av en kollega (på kontoret där han arbetar) reda på att man kan beställa en "real doll", tillverkad enligt ens egna önskemål. Plötsligt har Lars sällskap ute i sitt garage, till Gus och Karins stora förtjusning, men det blir inte riktigt som de har tänkt sig. Snart är hela samhället med i skådespelet runt omkring Lars och hans "flickvän" Bianca...

Egentligen är "Lars and the real girl" ganska förutsägbar, eftersom hela filmen bygger på tanken att Lars bara behöver någonting för att väcka hans intresse för tjejer. Men ändå kan jag inte låta bli att charmas av den, mycket beroende på det finfina skådespeleriet från i första hand Ryan Gosling (Lars), Paul Schneider (Gus) och Emily Mortimer (Karin).

Att filmen hör hemma i det redan omnämnda feel-good-facket råder det nog ingen som helst tvekan om, men det är ändå en av de bättre filmerna i den genren som jag har sett. I alla fall de senaste åren. Fast, det säger kanske inte så mycket...

Allt flyter

Allt flyter
(2008)
**

Flera av radarparet Hannes Holm/Måns Herngrens filmer tillhör de bättre komedierna som gjorts i det här landet, däribland mina personliga favoriter "En på miljonen" och "Det blir aldrig som man tänkt sig". Deras senaste verk, "Varannan vecka", blev aldrig mer än en hygglig film med ett klassiskt svenskt komeditema: frånskiljda pappan startar ett nytt liv och vill få vardagspusslet att gå ihop, och när nu Måns Herngren väljer att gå solo blir det... ännu en hygglig film.

Huvudpersonerna i "Allt flyter" är åtta killar som efter en svensexa förlagd till en simhall får för sig att de ska börja konstsimma, med målet att kvala in till det stundande världsmästerskapet för herrar. Av en ren händelse råkar Fredriks (Jonas Inde) dotter Sara (Amanda Davin) pyssla med just konstsim, och efter en väldigt trög start dem emellan vad gäller simmandet, så blir Sara tillslut lagets tränare, och VM:et kommer allt närmare.

Upplägget för filmen känns ganska okej, och det är skönt med en svensk komedi som inte trillar ner i nyss nämnda vardagspussel-fack, även om Jonas Indes karaktär är frånskiljd, och en del scener inledningsvis i filmen kretsar ganska mycket kring det faktumet. Undrar vad det är med Herngren och skiljsmässor? Kanske för att han själv har en bakom sig? Förmodligen.
Men i det stora hela blir det aldrig särskilt roligt, och även om det finns en del scener som är småroliga så känns det aldrig riktigt som att man får någon kemi med karaktärerna. Detta tror jag dock främst beror på skådespelarna, som tyvärr allt som oftast gör ett ganska mediokert jobb här, framförallt Paula McManus som Fredriks ex-fru, tillika Saras mamma, en roll som hon gör som om hon läste innantill ur manuset.

Med bättre skådespelare och ett vassare manus hade det här kunnat bli en riktigt originell svensk komedi. Nu blir det mest som en i mängden, trots allt.