Lars and the real girl

Lars and the real girl
(2007)
***

De senaste åren har vi fullkomligt överösts av amerikanska feel-good-filmer som med lite fantasi kan placeras i "indie"-facket, exempelvis "Little miss sunshine", en film som säkert inte många hade gillat om den inte hade marknadsförts som just indiefilm. För egentligen är den ju som vilken amerikansk komedi som helst, med det undantaget att den ena av karaktärerna har en måttligt alternativ musiksmak. Nåväl, "Lars and the real girl" verkade vid första anblicken vara ännu en sådan film, och frågan som jag ställde till mig själv var "behöver jag se ännu en sådan här film?". Egentligen var svaret nej, men likförbaskat kryper jag ner i biografen Victorias källarsalong för att se den.

Lars är en typisk indiefilmskille, det vill säga asocial, kvinnofobiker och allmänt kufisk. Han bor i garaget som hör till hans föräldrahem, där hans bror Gus bor tillsammans med gravida hustrun Karin (ja, många i filmen har svenska namn, vilket får en att tro att den kanske utspelar sig i Minnesota, men inget sägs om saken), och paret gör allt för att få Lars att bli mer social och utåtriktad, men ingenting fungerar. Men en dag får han av en kollega (på kontoret där han arbetar) reda på att man kan beställa en "real doll", tillverkad enligt ens egna önskemål. Plötsligt har Lars sällskap ute i sitt garage, till Gus och Karins stora förtjusning, men det blir inte riktigt som de har tänkt sig. Snart är hela samhället med i skådespelet runt omkring Lars och hans "flickvän" Bianca...

Egentligen är "Lars and the real girl" ganska förutsägbar, eftersom hela filmen bygger på tanken att Lars bara behöver någonting för att väcka hans intresse för tjejer. Men ändå kan jag inte låta bli att charmas av den, mycket beroende på det finfina skådespeleriet från i första hand Ryan Gosling (Lars), Paul Schneider (Gus) och Emily Mortimer (Karin).

Att filmen hör hemma i det redan omnämnda feel-good-facket råder det nog ingen som helst tvekan om, men det är ändå en av de bättre filmerna i den genren som jag har sett. I alla fall de senaste åren. Fast, det säger kanske inte så mycket...

Allt flyter

Allt flyter
(2008)
**

Flera av radarparet Hannes Holm/Måns Herngrens filmer tillhör de bättre komedierna som gjorts i det här landet, däribland mina personliga favoriter "En på miljonen" och "Det blir aldrig som man tänkt sig". Deras senaste verk, "Varannan vecka", blev aldrig mer än en hygglig film med ett klassiskt svenskt komeditema: frånskiljda pappan startar ett nytt liv och vill få vardagspusslet att gå ihop, och när nu Måns Herngren väljer att gå solo blir det... ännu en hygglig film.

Huvudpersonerna i "Allt flyter" är åtta killar som efter en svensexa förlagd till en simhall får för sig att de ska börja konstsimma, med målet att kvala in till det stundande världsmästerskapet för herrar. Av en ren händelse råkar Fredriks (Jonas Inde) dotter Sara (Amanda Davin) pyssla med just konstsim, och efter en väldigt trög start dem emellan vad gäller simmandet, så blir Sara tillslut lagets tränare, och VM:et kommer allt närmare.

Upplägget för filmen känns ganska okej, och det är skönt med en svensk komedi som inte trillar ner i nyss nämnda vardagspussel-fack, även om Jonas Indes karaktär är frånskiljd, och en del scener inledningsvis i filmen kretsar ganska mycket kring det faktumet. Undrar vad det är med Herngren och skiljsmässor? Kanske för att han själv har en bakom sig? Förmodligen.
Men i det stora hela blir det aldrig särskilt roligt, och även om det finns en del scener som är småroliga så känns det aldrig riktigt som att man får någon kemi med karaktärerna. Detta tror jag dock främst beror på skådespelarna, som tyvärr allt som oftast gör ett ganska mediokert jobb här, framförallt Paula McManus som Fredriks ex-fru, tillika Saras mamma, en roll som hon gör som om hon läste innantill ur manuset.

Med bättre skådespelare och ett vassare manus hade det här kunnat bli en riktigt originell svensk komedi. Nu blir det mest som en i mängden, trots allt.

Disco-daggarna

Disco-daggarna
(Discoormene, 2008)
**

Danmark är inget land man förknippar med animerad film i första hand, även om det när man funderar ett tag poppar upp en del titlar i huvudet, däribland "Hjälp, jag är en fisk!" och "Hugo", som alla vi som växte upp med dansk TV minns från eftermiddagarnas ungdomsprogram. Men från att göra animerad film så är klivet stort till att göra BRA animerad film, och det är väl där som skillnaden blir så väldigt uppenbar om man jämför "Disco-daggarna" med exempelvis "Kung fu panda". Visst, de amerikanska bolagen har mer pengar att röra sig med, så rent tekniskt ska de ju vara bättre, men när det gäller manuset så borde inte pengabrist vara ett problem.

"Disco-daggarna" handlar om daggmasken Harry (filmen hette "Harry och discodaggarna" när de första affischerna kom ut till biograferna i höstas), som mest känner sig nere och olycklig över att vara en mask. Hans framtid ser inte heller så ljus ut, eftersom han bara ser arbetet i komposthögen framför sig. Men så plötsligt en dag hittar han en gammal discoskiva i en låda som tillhört hans pappa, och i samma sekund som han lyssnar på den blir han som förbytt. Allt han vill är att dansa och sprida "the boogie", och snart får han en idé: han samlar ihop sina kompisar och bildar ett discoband! Och första spelningen ska bli i den stora TV-sända melodifestivalen...

Redan när jag såg de där första affischerna i höstas fick jag en känsla av en minst sagt medioker film, men samtidigt verkade den så absurd att jag kände mig tvungen att se den. Och lite absurd är den, men det är inte den enda känslan man får. Med tanke på att filmen riktar sig till barn känns en del av manuset minst sagt obehagligt, i synnerhet en scen där underjordens stora popstjärna Tony Dennis är på väg hem med en kvinnlig insekt och säger "du behöver någon som tar dig... eller... jag menar, tar hand om dig". Inte så lämpligt i en barnfilm, om du frågar mig.

Däremot känns skämten om företaget som är komposthögen ganska roliga, men alldeles för vuxna för barnpubliken (chefen pratar om att de har en ny "corporate business image" och att alla anställda drömmer om att bli mellanchefer). Fast det kanske bara är ett sätt för filmmakarna att få även föräldrarna att skratta lite ibland också. För i övrigt finns det inte så gott om roliga skämt här, och inte ens karaktärerna har någon vidare personlighet, återigen i jämförelse med de amerikanska motsvarigheterna.

Gillar man disco så är det ju i alla fall trevligt att få höra lite gamla hits, men i övrigt är detta en film som lätt skulle kunna hamna i "hoppa över"-högen.

Eden Lake

Eden Lake
(2008)
*

Att skräckfilmer i stort bygger på uttjatade klyschor är väl ingen hemlighet för någon, så när jag i Fredrik Strages recension av brittiska "Eden Lake" tyckte mig urskilja att filmen lyckades avvika något från den allmänt utstakade vägen fick jag på något vis en förhoppning om en bra och riktigt obehaglig rysare. Och obehaglig är den, riktigt rejält obehaglig, men tyvärr på helt fel sätt.

I filmen träffar vi paret Jenny och Steve, som åker iväg från London för att tillbringa en mysig helg tillsammans vid en sjö mitt ute i ingenstans, en sjö som snart ska komma att kantas av lyxiga bostäder. Väl på sjöstranden stöter de snart på ett stökigt ungdomsgäng, och när Steve tappar tålamodet och ber dem sänka volymen på bandspelaren blir det startskottet på en helg som blir allt annat än mysig.

En tät skog är egentligen en väldigt bra plats att förlägga en film på, eftersom det går att gömma sig överallt, och dessutom gör det rika djurlivet att det blir lätt att slänga in några obligatoriska skrämselscener där det hoppar fram en kanin istället för en psykopat. Men "Eden Lake" misslyckas helt och hållet med skräckbiten, och egentligen blir det aldrig spännande, utan man sitter mest och håller för ögonen för att slippa se allt det hysteriskt brutala våldet. Filmbolaget själva marknadsför filmen som "intelligent, tät och oerhört brutal", och jag kan lätt skriva under på de två sistnämnda egenskaperna, men intelligent? I sådana fall har vi nog olika syn på intelligens, filmbolagets marknadsavdelning och jag.

Att dessutom marknadsföra den som en skräckfilm känns också fel. Visst, "Saw"-filmerna ska också vara hysteriskt våldsamma (jag har ännu inte orkat se någon av dem), men där jag har förstått att det i alla fall finns ett visst rysarmoment inbyggt någonstans. I "Eden Lake" lyser det som sagt med sin frånvaro. Tyvärr. Här får vi mest en massa klyschiga, brittiska gangsterpojkar, sådana som vi tidigare fått se i alla de där gråa arbetarfilmerna, med den skillnaden att de här gör verklighet av sina hot. Mest av allt vill man bara ge dem en stor smäll på käften allihop.

Så här i efterhand undrar jag om herr Strage verkligen gick in i rätt salong när han skulle recensera filmen för DN. För inte kan väl en normal vettig människa tycka att det här skräpet är värt en fyra?

Livet från den andra sidan

Livet från den andra sidan
(Ghost town, 2008)
***

Man har ju väntat ett tag på att Ricky Gervais, mest känd för att ha skapat och spelat rollen som David Brent i underbara serien "The office", skulle ta steget från TV-världen in i filmvärlden. Och lite överraskande är det, att när det väl sker så är det i en film som han inte själv har varken skrivit eller regisserat. Istället är det David Koepp, en man som tidigare skrivit exempelvis "Panic room" och den senaste filmen om Indiana Jones, som lyckats locka Gervais till USA för hans första huvudroll i en långfilm.

Gervais spelar tandläkaren och människohataren Bertram Pincus, som efter ett ganska enkelt kirurgingrepp får reda på att han varit död under sju minuter under operationen, en händelse som gjort att han begåvats med den ganska irriterande förmågan att se de döda. New York är, som Bertram snart får erfara, fullt av döda som söker ro för att kunna ta sig vidare till sin sista vila, och eftersom Pincus blir som en länk mellan de levande och de döda, blir han ett ovärderligt verktyg för dem. En av de första som vill ha hjälp är Frank Herlihy (Greg Kinnear), som behöver Bertrams hjälp med att avstyra bröllopet mellan hans änka Gwen (Téa Leoni) och människorättsadvokaten Richard. Plötsligt är Pincus, något ofrivilligt, mitt i ett triangeldrama...

Egentligen är det här verkligen en romantisk komedi efter standardreceptet, precis som "Yes man" som jag skrev om nyligen, och det enda som räddar den från att sorteras in tillsammans med sina hundratals själsfränder är Ricky Gervais. Jag är, som ni kanske redan anat, en beundrare av mannens tidigare insatser både i "The office" och den lite underskattade efterföljaren "Extras", och jag måste säga att Gervais är som klippt och skuren för den här rollen. Min gissning är att den skrevs med honom i åtanke. Och visst, manuset är i sina bästa stunder roligt, med en del riktigt bra repliker från Gervais, men bitvis är det väldigt förutsägbart och klyschigt.

Istället ser jag med spänning fram emot Gervais första egna långfilm. Jag har inte hört om några sådana planer, men jag antar att det kommer att ske, förr eller senare...

Den röda ekorren

Den röda ekorren
(La ardilla roja, 1993)
**

Jag ska erkänna att jag har lite svårt för sydeuropeiska filmer, generellt sett. Oftast har de väldigt intressant handlingar, men de är alltid så mustiga och livsbejakande att man blir helt utmattad av att se dem. Den spanska regissören Julio Medem måste nog räknas till dessa filmare, trots att han har den utmärkta "De älskande vid polcirkeln" på sitt samvete, en film som inte känns så värst medelhavsk. Detsamma kan tyvärr inte sägas om hans tidigare alster, "Den röda ekorren", även om den, precis som jag nyss skrev, har en intressant intrig.

"Den röda ekorren" handlar om Jota, en mycket framgångsrik rocksångare, som står i kast med att hoppa från en bro när plötsligt en tjej på motorcykel kör över brokanten och kastas ner mot stranden nedanför. Jota inser snabbt att tjejen tappat sitt minne, och bestämmer sig för att utnyttja situationen. Han tutar i henne att han är hennes pojkvän, och att hon heter Lisa. Snart inser han dock att det hela kommer att sluta illa, så han rymmer med henne från sjukhuset, och tar med henne till en campingplats, där de bosätter sig. Men verkligheten hinner snart ikapp dem, och Jota börjar undra om Lisa egentligen säger allt som hon vet...

Att filmen är från det tidiga 90-talet syns ganska tydligt, både på bilden (den har den där lite dassiga känslan) och på kläderna och frisyrerna. Och videosekvenserna med Jotas gamla band är verkligen skrattretande. Varför är det alltid så att när någon i en film har spelat med i ett band, så är deras musik alltid väldigt... osannolik och klyschig på samma gång? Man får känslan av att regissören inte har någon som helst koll på populärmusik, utan bara gissar vad kidsen av idag gillar. Underbara "Angel" av Colin Nutley är ett bra exempel på det.

Filmen i övrigt känns ganska intetsägande, och trots att det bara är ett par veckor sedan jag såg den, så minns jag knappt någonting från den. Men att den var sydeuropeisk, det var det ingen som helst tvekan om!
Nej, se istället Medem-filmen jag nämnde i början här, och skippa det här. Du kan helt enkelt leva utan "Den röda ekorren".

De ofrivilliga

De ofrivilliga
(2008)
****

Ruben Östlunds första film, "Gitarrmongot", var en riktig snackis för några år sedan, men trots att den gick på SVT en gång i tiden så orkade jag aldrig ta itu med den, något som jag kanske ska ändra på inom en snar framtid. För efter att ta sett hans nya verk, "De ofrivilliga", blir jag onekligen sugen på att se vad han gjort tidigare, framförallt när de två filmerna ofta jämförs med varandra. Pirate Bay, here I come!

"De ofrivilliga" består egentligen av fem separata filmer, som flätats ihop, utan att för den sakens skull ha med varandra att göra. Den enda gemensamma nämnaren är egentligen grupptryckets makt över oss människor, även om det tar sig väldigt olika uttryck de i fem filmerna här.
Den första handlar om en man som på sin egen födelsedagsfest får en avfyrad fyrverkeripjäs i ansiktet, men vägrar att åka till sjukhuset. Film nummer två handlar om två blonderade tonårstjejer som gillar att posera framför webkameran och dricka sig redlösa. En kväll går det sistnämnda lite för långt, och en av tjejerna däckar i en park, där hon hittas av en förbipasserande man i en bil. I den tredje filmen träffar vi skådespelerskan Maria Lundqvist, som på sin långfärdsbussresa både hamnar i sällskap med ett fan och råkar ut för en minst sagt principfast chaufför, som vägrar att köra vidare förrän någon erkänner vem som rivit ned gardinstången på bussens toalett. Film nummer fyra handlar om lärarinnan Cecilia (alla karaktärer i filmen har samma namn som skådespelaren) som ser hur en manlig kollega slår en elev. Hon anmäler saken, och blir sedan utfryst av sina övriga kollegor. Den sista filmen, som också är den som synts mest i förhandsbilder, handlar om ett gäng grabbar som träffas i en stuga och festar hejdlöst under en helg. Drickandet leder till att alla hämningar släpper, och gränser överskrids, något som inte uppskattas av alla i gänget.

Som vanligt när en film är upplagd på det här viset så är inte alla fem episoderna lika bra. Min favorit är utan tvekan bussresan med Maria Lundqvist, en episod som också är den roligaste, medan resten av filmen mest är tragisk på olika sätt. De fulla tonårstjejerna är tragiska på sitt vis, och de extremt grabbiga grabbarna är minst lika tragiska, fast på ett helt annat sätt. Och det är det som är en av filmens styrkor, att man får väldigt olika syn på ungefär samma tema.
Sedan är även skådespelarna föredömliga, och fotot, som gör att jag får en del Roy Andersson-vibbar, är också väldigt bra och annorlunda (bilder beskärs lite underligt, och kameran är alltid statisk i alla scener).

Nyligen röstades filmen fram till en av årets bästa i ett flertal tidningar, och jag får nog hålla med, även om den inte nådde upp till "Låt den rätte komma in"-klassen. Fast det är ju en helt annan typ av film också...