7 miljonärer

7 miljonärer
(2006)
***

Det enda minnet jag har av att "7 miljonärer" överhuvudtaget existerar är en trailer som jag såg innan "Den enskilde medborgaren", Claes Erikssons bottennapp för snart tre år sedan. Då tyckte jag att filmen verkade vedervärdig, och hade inga som helst tankar på att se den. Men ibland händer det konstiga saker, och plötsligt satt jag där med filmen som avi-fil i datorn, och med väldigt låga förväntningar klickade jag igång den. Det skulle visa sig vara ännu ett bevis på att låga förväntningar ibland kan vara väldigt bra att ha.

"7 miljonärer" handlar om arvtagaren Måns Lundin (Peter Andersson), som nyss ärvt familjens rikedom och herrgård. Hans bröllop med hotellägerskan Judith Fahlén (Suzanne Reuter) stundar, och på herrgården samlas bröllopsgästerna, som alla har sina egna skäl att försöka komma åt Lundins miljoner: brodern Julius (Loa Falkman) som tycker att han borde fått ärva efter pappan, Judiths dotter Bella som har en enorm spelskuld som måste betalas, och Måns advokat André (Reine Brynolfsson), som smidit luriga planer tillsammans med Måns.

Filmen börjar som en ganska ordinär svensk fars, med mycket spring ut och in i dörrar, förväxlingar och slapstickhumor. Men efter en stund kastas vi in i en flippad och hysterisk story, där alla lurar alla, och det hela toppas av den finska torpeden Jerry (Jouko Ahola), som ska försöka vara en cool mördarmaskin, men som mest känns väldigt töntig och konstig.

Jag kan inte annat än gilla Loa Falkman, som har en förmåga att gestalta misslyckade män på ett väldigt bra sätt (jag tänker närmast på rollen som Rune i "Pensionat Oskar"). Och Reuter spelar sin vanliga roll som småbitchig, självständig kvinna, vilket hon gör bra, men det vore kul att se henne i någon annan roll någon gång.

Det är roligt när svenska komedier vågar ta ut svängarna lite, och skruva till sig rejält. Okej, "7 miljonärer" är inget mästerverk, långt ifrån, men det är film som man mår bra av att se, vilket är mer än man kan säga om mycket annat som produceras nuförtiden.

Kenny Begins

Kenny Begins
(2009)
****

Jag var nog lite för gammal för TV-serien om Kenny Starfighter när den gick på SVT för 12 år sedan, i alla fall tyckte jag det då. På trailern som man såg på TV verkade det vara en ungdomsserie, något som det ju också var egentligen, men när jag nu för några veckor sedan äntligen tog tag i saken och tittade igenom alla sex avsnitt så inser jag att den var så mycket mer än bara en ungdomsserie i mängden. "Flippad" är ett ord som används ganska frekvent när man läser som Kenny Starfighter, och jag kan förstå varför, eftersom serien är minst sagt skruvad och konstig. Men då många andra liknande TV-serier (och filmer också, för den delen) känns konstruerat flippade, det vill säga att upphovsmännen- eller kvinnorna under produktionen tycks ha tänkt att "nu ska vi göra en riktig kultserie/film!", så har inte "Kenny Starfighter" samma känsla över sig, även om Carl Åstrand och Mats Lindberg säkert fick de här tankarna då och då.

När nu Kenny hamnar på bioduken hoppar vi tillbaka i tiden, och får se hur han kämpar sig igenom sin tid på Galaxhjälteakademien, med föräldrarnas ständiga hot om att jobba i familjens frisersalong istället för att bli galaxhjälte. I jakt på viktiga examenspoäng hamnar Kenny ur kurs, och dimper ner på jorden, där han kraschar rakt in i ett hus där den mobbade killen Pontus bor. Dagen innan råkade Pontus hitta en grön kristall i ett bergrum, kunde inte hålla fingrarna borta, och vips så besatt han superkrafter. Samtidigt är Rutger Oversmart ute efter exakt samma kristall, då den äntligen skulle kunna så att han slapp sitta i rullstol. Jakten på Pontus kan börja!

Precis som i serien är Kenny oerhört barnslig och naiv, och även om det är roligt, så kan det i långfilmsformatet nästan bli lite tjatigt till slut med dessa ständiga lågstadiebråk. Humorn i filmen ligger istället mycket i referenser, och i de många underliga karaktärerna, där priset i den sistnämnda kategorin tas av superhjälten Mango Man, vars enda superhjältekraft är att han kan välta en mango utan att röra den. Dessutom är det ju väldigt roligt att de tre skurkarna i filmen heter Earth, Wind & Fire, i det här fallet uppkallade efter de tre elementen, men samtidigt också en rolig vinkning till discobandet med samma namn.

En annan rolig detalj är alla dräkterna och rekvisitan som skymtar förbi hela tiden. Till exempel är skurkan Fires dräkt gjord av en massa våffeljärn, och Kennys raketmotorer på ryggen ser misstänkt mycket ut som tvålbehållarna på offentliga toaletter. Att sedan stolarna på frisersalongen är gjorda av gamla radiobilar från något tivoli gör inte saken sämre...

Filmen har i media fått en del kritik för att vara könsrollscementerande, och visst kan jag förstå den kritiken, även om den i första hand gällde serien, där det inte var så dåligt ställt på den fronten. Där serien hade den tuffa tjejen Sofia, har filmen sin mesigare och "tjejigare" motsvarighet i Miranda, som mest får haka på Kennys och Pontus hasor hela tiden.

Jag hade en del farhågor innan jag såg filmen att det mest skulle bli en besvikelse, men en del av mig hoppades, och trodde, att det skulle bli något bra av det hela. Och som tur var hade den där lilla delen rätt.

Lars and the real girl

Lars and the real girl
(2007)
***

De senaste åren har vi fullkomligt överösts av amerikanska feel-good-filmer som med lite fantasi kan placeras i "indie"-facket, exempelvis "Little miss sunshine", en film som säkert inte många hade gillat om den inte hade marknadsförts som just indiefilm. För egentligen är den ju som vilken amerikansk komedi som helst, med det undantaget att den ena av karaktärerna har en måttligt alternativ musiksmak. Nåväl, "Lars and the real girl" verkade vid första anblicken vara ännu en sådan film, och frågan som jag ställde till mig själv var "behöver jag se ännu en sådan här film?". Egentligen var svaret nej, men likförbaskat kryper jag ner i biografen Victorias källarsalong för att se den.

Lars är en typisk indiefilmskille, det vill säga asocial, kvinnofobiker och allmänt kufisk. Han bor i garaget som hör till hans föräldrahem, där hans bror Gus bor tillsammans med gravida hustrun Karin (ja, många i filmen har svenska namn, vilket får en att tro att den kanske utspelar sig i Minnesota, men inget sägs om saken), och paret gör allt för att få Lars att bli mer social och utåtriktad, men ingenting fungerar. Men en dag får han av en kollega (på kontoret där han arbetar) reda på att man kan beställa en "real doll", tillverkad enligt ens egna önskemål. Plötsligt har Lars sällskap ute i sitt garage, till Gus och Karins stora förtjusning, men det blir inte riktigt som de har tänkt sig. Snart är hela samhället med i skådespelet runt omkring Lars och hans "flickvän" Bianca...

Egentligen är "Lars and the real girl" ganska förutsägbar, eftersom hela filmen bygger på tanken att Lars bara behöver någonting för att väcka hans intresse för tjejer. Men ändå kan jag inte låta bli att charmas av den, mycket beroende på det finfina skådespeleriet från i första hand Ryan Gosling (Lars), Paul Schneider (Gus) och Emily Mortimer (Karin).

Att filmen hör hemma i det redan omnämnda feel-good-facket råder det nog ingen som helst tvekan om, men det är ändå en av de bättre filmerna i den genren som jag har sett. I alla fall de senaste åren. Fast, det säger kanske inte så mycket...

Allt flyter

Allt flyter
(2008)
**

Flera av radarparet Hannes Holm/Måns Herngrens filmer tillhör de bättre komedierna som gjorts i det här landet, däribland mina personliga favoriter "En på miljonen" och "Det blir aldrig som man tänkt sig". Deras senaste verk, "Varannan vecka", blev aldrig mer än en hygglig film med ett klassiskt svenskt komeditema: frånskiljda pappan startar ett nytt liv och vill få vardagspusslet att gå ihop, och när nu Måns Herngren väljer att gå solo blir det... ännu en hygglig film.

Huvudpersonerna i "Allt flyter" är åtta killar som efter en svensexa förlagd till en simhall får för sig att de ska börja konstsimma, med målet att kvala in till det stundande världsmästerskapet för herrar. Av en ren händelse råkar Fredriks (Jonas Inde) dotter Sara (Amanda Davin) pyssla med just konstsim, och efter en väldigt trög start dem emellan vad gäller simmandet, så blir Sara tillslut lagets tränare, och VM:et kommer allt närmare.

Upplägget för filmen känns ganska okej, och det är skönt med en svensk komedi som inte trillar ner i nyss nämnda vardagspussel-fack, även om Jonas Indes karaktär är frånskiljd, och en del scener inledningsvis i filmen kretsar ganska mycket kring det faktumet. Undrar vad det är med Herngren och skiljsmässor? Kanske för att han själv har en bakom sig? Förmodligen.
Men i det stora hela blir det aldrig särskilt roligt, och även om det finns en del scener som är småroliga så känns det aldrig riktigt som att man får någon kemi med karaktärerna. Detta tror jag dock främst beror på skådespelarna, som tyvärr allt som oftast gör ett ganska mediokert jobb här, framförallt Paula McManus som Fredriks ex-fru, tillika Saras mamma, en roll som hon gör som om hon läste innantill ur manuset.

Med bättre skådespelare och ett vassare manus hade det här kunnat bli en riktigt originell svensk komedi. Nu blir det mest som en i mängden, trots allt.

Disco-daggarna

Disco-daggarna
(Discoormene, 2008)
**

Danmark är inget land man förknippar med animerad film i första hand, även om det när man funderar ett tag poppar upp en del titlar i huvudet, däribland "Hjälp, jag är en fisk!" och "Hugo", som alla vi som växte upp med dansk TV minns från eftermiddagarnas ungdomsprogram. Men från att göra animerad film så är klivet stort till att göra BRA animerad film, och det är väl där som skillnaden blir så väldigt uppenbar om man jämför "Disco-daggarna" med exempelvis "Kung fu panda". Visst, de amerikanska bolagen har mer pengar att röra sig med, så rent tekniskt ska de ju vara bättre, men när det gäller manuset så borde inte pengabrist vara ett problem.

"Disco-daggarna" handlar om daggmasken Harry (filmen hette "Harry och discodaggarna" när de första affischerna kom ut till biograferna i höstas), som mest känner sig nere och olycklig över att vara en mask. Hans framtid ser inte heller så ljus ut, eftersom han bara ser arbetet i komposthögen framför sig. Men så plötsligt en dag hittar han en gammal discoskiva i en låda som tillhört hans pappa, och i samma sekund som han lyssnar på den blir han som förbytt. Allt han vill är att dansa och sprida "the boogie", och snart får han en idé: han samlar ihop sina kompisar och bildar ett discoband! Och första spelningen ska bli i den stora TV-sända melodifestivalen...

Redan när jag såg de där första affischerna i höstas fick jag en känsla av en minst sagt medioker film, men samtidigt verkade den så absurd att jag kände mig tvungen att se den. Och lite absurd är den, men det är inte den enda känslan man får. Med tanke på att filmen riktar sig till barn känns en del av manuset minst sagt obehagligt, i synnerhet en scen där underjordens stora popstjärna Tony Dennis är på väg hem med en kvinnlig insekt och säger "du behöver någon som tar dig... eller... jag menar, tar hand om dig". Inte så lämpligt i en barnfilm, om du frågar mig.

Däremot känns skämten om företaget som är komposthögen ganska roliga, men alldeles för vuxna för barnpubliken (chefen pratar om att de har en ny "corporate business image" och att alla anställda drömmer om att bli mellanchefer). Fast det kanske bara är ett sätt för filmmakarna att få även föräldrarna att skratta lite ibland också. För i övrigt finns det inte så gott om roliga skämt här, och inte ens karaktärerna har någon vidare personlighet, återigen i jämförelse med de amerikanska motsvarigheterna.

Gillar man disco så är det ju i alla fall trevligt att få höra lite gamla hits, men i övrigt är detta en film som lätt skulle kunna hamna i "hoppa över"-högen.

Eden Lake

Eden Lake
(2008)
*

Att skräckfilmer i stort bygger på uttjatade klyschor är väl ingen hemlighet för någon, så när jag i Fredrik Strages recension av brittiska "Eden Lake" tyckte mig urskilja att filmen lyckades avvika något från den allmänt utstakade vägen fick jag på något vis en förhoppning om en bra och riktigt obehaglig rysare. Och obehaglig är den, riktigt rejält obehaglig, men tyvärr på helt fel sätt.

I filmen träffar vi paret Jenny och Steve, som åker iväg från London för att tillbringa en mysig helg tillsammans vid en sjö mitt ute i ingenstans, en sjö som snart ska komma att kantas av lyxiga bostäder. Väl på sjöstranden stöter de snart på ett stökigt ungdomsgäng, och när Steve tappar tålamodet och ber dem sänka volymen på bandspelaren blir det startskottet på en helg som blir allt annat än mysig.

En tät skog är egentligen en väldigt bra plats att förlägga en film på, eftersom det går att gömma sig överallt, och dessutom gör det rika djurlivet att det blir lätt att slänga in några obligatoriska skrämselscener där det hoppar fram en kanin istället för en psykopat. Men "Eden Lake" misslyckas helt och hållet med skräckbiten, och egentligen blir det aldrig spännande, utan man sitter mest och håller för ögonen för att slippa se allt det hysteriskt brutala våldet. Filmbolaget själva marknadsför filmen som "intelligent, tät och oerhört brutal", och jag kan lätt skriva under på de två sistnämnda egenskaperna, men intelligent? I sådana fall har vi nog olika syn på intelligens, filmbolagets marknadsavdelning och jag.

Att dessutom marknadsföra den som en skräckfilm känns också fel. Visst, "Saw"-filmerna ska också vara hysteriskt våldsamma (jag har ännu inte orkat se någon av dem), men där jag har förstått att det i alla fall finns ett visst rysarmoment inbyggt någonstans. I "Eden Lake" lyser det som sagt med sin frånvaro. Tyvärr. Här får vi mest en massa klyschiga, brittiska gangsterpojkar, sådana som vi tidigare fått se i alla de där gråa arbetarfilmerna, med den skillnaden att de här gör verklighet av sina hot. Mest av allt vill man bara ge dem en stor smäll på käften allihop.

Så här i efterhand undrar jag om herr Strage verkligen gick in i rätt salong när han skulle recensera filmen för DN. För inte kan väl en normal vettig människa tycka att det här skräpet är värt en fyra?

Livet från den andra sidan

Livet från den andra sidan
(Ghost town, 2008)
***

Man har ju väntat ett tag på att Ricky Gervais, mest känd för att ha skapat och spelat rollen som David Brent i underbara serien "The office", skulle ta steget från TV-världen in i filmvärlden. Och lite överraskande är det, att när det väl sker så är det i en film som han inte själv har varken skrivit eller regisserat. Istället är det David Koepp, en man som tidigare skrivit exempelvis "Panic room" och den senaste filmen om Indiana Jones, som lyckats locka Gervais till USA för hans första huvudroll i en långfilm.

Gervais spelar tandläkaren och människohataren Bertram Pincus, som efter ett ganska enkelt kirurgingrepp får reda på att han varit död under sju minuter under operationen, en händelse som gjort att han begåvats med den ganska irriterande förmågan att se de döda. New York är, som Bertram snart får erfara, fullt av döda som söker ro för att kunna ta sig vidare till sin sista vila, och eftersom Pincus blir som en länk mellan de levande och de döda, blir han ett ovärderligt verktyg för dem. En av de första som vill ha hjälp är Frank Herlihy (Greg Kinnear), som behöver Bertrams hjälp med att avstyra bröllopet mellan hans änka Gwen (Téa Leoni) och människorättsadvokaten Richard. Plötsligt är Pincus, något ofrivilligt, mitt i ett triangeldrama...

Egentligen är det här verkligen en romantisk komedi efter standardreceptet, precis som "Yes man" som jag skrev om nyligen, och det enda som räddar den från att sorteras in tillsammans med sina hundratals själsfränder är Ricky Gervais. Jag är, som ni kanske redan anat, en beundrare av mannens tidigare insatser både i "The office" och den lite underskattade efterföljaren "Extras", och jag måste säga att Gervais är som klippt och skuren för den här rollen. Min gissning är att den skrevs med honom i åtanke. Och visst, manuset är i sina bästa stunder roligt, med en del riktigt bra repliker från Gervais, men bitvis är det väldigt förutsägbart och klyschigt.

Istället ser jag med spänning fram emot Gervais första egna långfilm. Jag har inte hört om några sådana planer, men jag antar att det kommer att ske, förr eller senare...