Syndare i sommarsol

Syndare i sommarsol
(2001)
***

Jag har alltid fascinerats av människor som kan sitta i timmar och diskutera filosofiska frågor, och det främst av två anledningar. Först och främst är det nog för att de pratar som saker jag inte förstår mig på, men som man ibland önskar att man förstod. Men samtidigt känns det mest som en uppvisning i hur väldigt intelligenta de är, och när jag ser vissa av samtalen i "Syndare i sommarsol" känns det mest löjligt.

"Syndare i sommarsol" utspelar sig 1925, och handlar om fyra män, som hyrt ett hus ute i den bohuslänska skärgården, och de bjuder också med fyra kvinnor. Tillsammans ska de diskutera, skriva och bara ha det skönt, men det visar sig efter ett tag att de inte riktigt kan kombinera sina ideal med verkligheten, och det hela utvecklar sig till en rad olika triangeldraman.

Ibland är det ganska skönt att sätta sig framför en film utan några som helst förväntningar, och så var fallet när jag såg "Syndare i sommarsol". Därför kan jag inte riktigt säga om den levde upp till mina obefintliga förväntningar, men mitt första intryck av filmen är att den är en klassisk tre-poängare, det vill säga att den absolut inte är dålig på något vis, men inte heller så att man längtar efter att se den igen. Ett bra tidsfördriv i drygt 90 minuter, helt enkelt, även om det känns lite elakt mot filmen att bara se den som ett tidsfördriv. För visst har den en del bra poänger, och man kan inte annat än reta sig på Anders Ekborgs karaktär Fernley Jensen, som dyker upp efter ungefär halva filmen.

Som vanligt när det gäller sådana här svenska filmer så är skådespeleriet bra, men jag hade klarat mig fint utan att se ännu en nakenscen med Ola Rapace (han visade lite för mycket även i "Allt om min buske", som jag skrev om nyligen). Underligt också att de två senaste filmerna jag sett har varit svenska filmer med en uttalat erotisk ton. Men nu känns det som att jag sett de som finns, eller har det gjorts fler? Tja, det vore visserligen konstigt om det inte hade det. Frågan är väl om man vill se dem...

Pledge this!

Pledge this!
(National Lampoon's Pledge This!, 2006)
-

Innan jag kastade mig in i denna underbara film, som av någon outgrundlig anledning aldrig gick på bio i Sverige, trodde jag i min enfald att det skulle vara en ordinär, amerikansk high-school-komedi. Men ack så fel jag hade! Jämfört med "Pledge this!" känns filmer som "American pie" som rena mästerverk.

"Pledge this!" handlar i första hand om Victoria English (Paris Hilton), som är ordförande i den coolaste studentföreningen på South Beach University. Hennes mål är att få hennes förening att hamna på omslaget till den coolaste av alla tidningar, FHM, men då måste hon leva upp till tidningens krav att föreningen ska inhysa alla typer av studenter, d.v.s. även nördar och annat löst pack. Som ett brev på posten blir en grupp studenter bestående av just dessa grupper hemlösa efter en incident på elevhemmet, och plötsligt ser Victoria lösningen på sina problem.

Alltså, när jag skriver om handlingen nu inser jag hur hjärndöd filmen verkar redan på pappret. Då kan du till detta lägga hemskt skådespeleri, hemskt manus och en massa helt omotiverade nakenscener, så får du summan av den kardemumman. Ingen god smak alls, kan jag meddela.

Enligt Wikipedia vägrade Paris Hilton ha något med filmen att göra när den hade premiär, då producenterna mot hennes vilja klippt in just dessa konstiga nakenscener, plus att de hyrt in en "sound-a-like" för att göra Victoria Englishs berättarröst som ligger hela filmen igenom. Som en konsekvens av detta stämde producenterna Paris för att hon brutit sitt kontrakt, då hon inte gjort tillräckligt mycket reklam för filmen. För en gångs skull står jag på Paris Hiltons sida.
Och jo, du ser rätt. Betyget är ett minustecken. Jag såg ingen annan lösning.

Vargens tid

Vargens tid
(1988)
**

Precis som i fallet med "Harry Lund lägger näsan i blöt" (se tidigare inlägg), så minns jag väl när Hans Alfredsons "Vargens tid" kom på bio för tjugo år sedan, men jag har inget minne alls av vad som sades om den. Och med facit i hand så kan jag nog förstå det, för även om jag är en stor diggare av Alfredsons gamla filmer (både med och utan Tage Danielsson), så är den här medeltidsfilmen ett mysterium för mig.

"Vargens tid" handlar om överklasskillen Inge (Benny Haag), som ger sig ut för att spana efter sin försvunne bror Arild. När han letat ett tag råkar han på ett zigenargäng (på medeltiden var zigenarna laglösa i Sverige, i alla fall enligt den här filmen) som tror att deras älskade Arild kommit tillbaka till dem. Inge blir först förvånad, och försöker berätta för dem att han är Arilds tvillingbror, men när han sedan får veta att Arild blivit bortlovad till zigenardottern Isis (Melinda Kinnaman) beslutar han sig för att anta sin brors identitet istället.

Skådespelarinsatserna är inte mycket att skylta med, framförallt inte Haags, och hela filmen lider av det stora problemet att den är väldigt ointressant. När jag tittar på den kommer jag hela tiden på mig själv med att pyssla med annat istället, som att läsa en tidning eller kolla mailen på datorn. Det är inget bra tecken! Samtidigt är det ju inte provocerande dåligt, så det ändå ingen etta i betyg, även om det ligger ganska nära till hands.

Det sägs att det dåliga mottagandet av filmen (den fick pris för årets kalkonfilm i Sverige 1988) gjorde att Hans Alfredson beslutade sig för att aldrig mer göra långfilm. Synd, kan jag tycka, då jag vet att han kan bättre än så här. Fast om den här filmen visade åt vilken håll han var på väg så var det kanske lika bra att det blev som det blev.

Allt om min buske

Allt om min buske
(2007)
***

På pappret verkade det här vara en riktig kalkon. Hör själva hur det låter: "en svensk sexkomedi i trädgårdsmiljö". Dessutom med Ola Rapace i huvudrollen, en kille som fortfarande inte gjort något vettigt i mina ögon (visst en del av Wallander-filmerna är bra, men det är ju knappast hans förtjänst). Döm om min förvåning när det sedan visar sig att den var... helt okej!

Filmen handlar om paret Nils (Ola Rapace) och Karin (Karin Lithman), vars förhållande är farligt nära sprickningsgränsen. För att göra en nystart köper de ett hus på landet, ett hus som är granne med en trädgårdsanläggning som drivs av systrarna Isabel (Beate Rostin) och Lily (Maria Kulle). Dessutom hamnar Nils i ordförandeposten i fonden som styr nyss nämda trädgårdsanläggning. Så när Karin börjar umgås lite för mycket med Isabel börjar Nils återgå till att bli den hemska människa han var innan flytten...

De senaste fem åren har det kommit fler och fler "skruvade" komedier i Sverige, som exempelvis "Tjockistjuven", en film som förvisso var en besvikelse, och "Allt om min buske" är inget undantag. Det är på inget vis en fantastisk film, men det duger som underhållning i drygt 90 minuter, och vissa scener blir lite småroliga emellanåt. Sidoberättelsen om Nils och Karins dotter Barbro och hennes relation till grannpojken Franz är mest underlig, och bidrar inte riktigt med något, förutom en del underliga hallucinationsscener (Franz har en vana att tugga på svampar). Men om de ägnat den delen mer tid, så hade det nog kunnat bli en bra sidohistoria.

Hela filmen igenom satt jag och hatade Ola Rapaces rollfigur, och hoppades innerligt att något riktigt hemskt skulle hända med honom. När man dessutom fått rapporter om att han i stort sett spelar sig själv när han gör sådana roller blir man bara rädd. Stackars Noomi...

Barnhemmet

Barnhemmet
(Le Orfanato, 2007)
***

Det är lustigt det där med hur filmkritiker reagerar helt olika beroende på varifrån filmen kommer, eller huruvida den är ”indie” eller inte. En film som ”Little miss sunshine”, som var en stor succé härom året, var ju inte helt olik gamla fina ”Ett päron till farsa”, men det skulle aldrig kulturfantasterna som gav ”Little miss sunshine” högt betyg erkänna. För om en film har en indiestämpel så är det helt okej att gilla den, även om innehållet egentligen är precis som vilken mainstreamfilm som helst. Filmer från medelhavsområdet får ofta samma bemötande. Om det varit amerikanskt, eller svenskt för den delen, skulle kritikerna rynkat på näsan åt det, men om det istället är producerat i Spanien eller Italien haglar omdömen som ”mustigt” och ”livsbejakande” i recensionerna. Underligt.

”Barnhemmet” är, som ni kanske förstått, en spansk skräckfilm, men ganska långt ifrån ”[rec]”, som kom tidigare i år (och som jag inte sett, men den verkar fruktansvärd). Regissören Juan Antonio Bayona verkar istället ha sneglat på gamla 70-talsskräckisar som ”The changeling” (som förvisso kom 1980, men ändå), där man lyckas skrämmas utan att för den sakens skull frossa i blod.

”Barnhemmet” handlar om Laura, som tillsammans med sin man och son flyttar tillbaka till barnhemmet som hon bodde i som ung. Det är numera övergivet, men paret har bestämt sig för att öppna det igen, och driva ett hem för handikappade barn som behöver extra stöd. Simon, deras son, gillar de mystiska omgivningarna vid havet, och börjar fantisera om osynliga vänner, något som Laura efter ett tag tycker börjar bli obehagligt. Under invigningen av barnhemmet försvinner Simon plötsligt, och minnen från Lauras egen uppväxt på hemmet kommer tillbaka…

Den första timmen eller så är ganska ordinär, och det är ganska mycket skräckfilmsklyschor som radas upp. När Simon försvinner börjar det bli lite mer spännande och den sista halvtimmen är bitvis riktigt obehaglig. Som alltid när jag tittar på film från länder där de talar ett språk som jag inte förstår, är det svårt att veta om skådespelarna är bra eller inte, så jag lämnar det betyget därhän.

Slutligen så är det spännande att se hur filmbolaget försöker locka fler besökare till filmen genom att smälla upp Guillermo del Toros namn störst och överst på affischen, framförallt eftersom han bara är filmens producent. Jag såg till och med en recension som sa att den påminner om ”Pans labyrint”, och även om jag ännu inte sett den, så har jag väldigt svårt att tänka mig några större likheter. Vad gör man inte för att luras?

Good night, and good luck

Good night, and good luck
(2005)
***

Ett av de absolut bästa banden genom tiderna är, om du frågar mig, det engelska indiepopbandet McCarthy, som under 80-talets slut släppte tre album och ett gäng singlar som alla osade av marxistiska texter och politiska ställningstaganden. Att bandet tagit sitt namn efter den amerikanske senatorn Joseph McCarthy, som blev känd under 1950-talet för sin hetsjakt på kommunister i USA, var givetvis ett väldigt ironiskt drag.
Innan jag började lyssna på McCarthy hade jag ingen som helst aning om vem denna Joseph var, men om man är uppvuxen några decennier tidigare än undertecknad så har man nog i alla fall förmodligen hört namnet tidigare. Och även om jag nu åtminstone vet vem det var, så har jag, efter att ha sett George Clooneys film"Good night, and good luck", betydligt mer kött på benen, som det så vackert heter.

"Good night, and good luck" är således en dramatisering av kampen mellan CBS-reportern Ed Murrow (och hans programredaktion) och nyss nämnda McCarthy i början av 50-talet, där Murrow och hans kollegor tydligt tar ställning emot senatorns sätt att korsförhöra sina offer och hur han utan bevis lyckas få anställda inom exempelvis det amerikanska försvaret avskedade.

Filmen är gjord i svartvitt, vilket tillsammans med tidsenliga TV-miljöer ger en väldigt autentisk känsla. Hela filmen utspelar sig faktiskt, med några få undantag, på CBS-redaktionen, vilket borde resultera i att den blir långtråkig och dryg, men faktum är att jag inte tänkte på saken förrän nu när jag skriver det här.
Däremot kan jag ha invändningar mot tempot i filmen, ett tempo som bitvis blir ganska sävligt, men Clooney har ändå lyckats göra en intressant film, som absolut borde ses av de som har det minsta intresse för USA's moderna historia.

Slutligen måste jag, trots att detta är en filmblogg, sätta in en länk till intervju jag gjorde med McCarthys sångare och textförfattare Malcolm Eden 2001, vilket kanske kan vara intresse om ni vill veta mer om bandet. Gå hit.

Kung fu panda

Kung fu panda
(2008)
***

Det är väl på sin plats med ett erkännande: jag har inte sett en enda av Dreamworks tidigare så framgångsrika animerade filmer. Därmed inte sagt att jag inte har velat, utan det är mest att det aldrig blivit av. Så när jag i förmiddags bänkade mig för en personalvisning av "Kung fu panda" visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Jag visste att Jack Black hade "huvudrollen" som pandan Po, men rent tekniskt visste jag inte riktigt hur det såg i animerade filmer nu för tiden. Och om vi ska börja där så måste jag säga att blev imponerad. Mycket imponerad. Allt som oftast glömmer man att det är en animerad film man tittar på, men samtidigt är det inte alls samma sak som i de gamla, handritade Disney-filmerna. En del av tjusningen har försvunnit i samband med att allt görs med datorer.

Nåväl, "Kung fu panda" handlar om det stora, klumpiga Po, som jobbar hos sin pappa i dennes nudelrestaurang i Fredens Dal. På en klippa ovanför byn huserar kung fu-mästaren Shifu och hans fem elever, och en dag får de besked om att deras största fiende, snöleoparden Tai Lung, har rymt från fängelset där han hållits fången i tjugo år. En likvärdig motståndare måste tränas upp, för att bli den s.k. "drakkrigaren", och av en slump hamnar uppgiften hos Po.

Det är satt en 7-årsgräns på filmen i Sverige, och det tror jag är väldigt klokt, då den är mycket våldsammare än vad jag trodde, och framförallt skrämmande mörk på sina ställen, framförallt när det kretsar kring Tai Lung och hans fängelse. Samtidigt finns det gott om väldigt roligt sekvenser, och trots att jag är skeptisk till Jack Black (se "Be kind rewind") så gör han ett bra jobb i rollen som Po. Kanske är det för att man slipper se honom, då jag egentligen mest retar mig på hans minspel och kroppsspråk. Att det sedan var Dustin Hoffman som gav röst åt Shifu hörde jag inte alls, men han var också väldigt passande i sin roll.
En stor del av komiken i "Kung fu panda" ligger egentligen inte i manuset, utan i ansiktsuttrycken hos de olika karaktärerna, i synnerhet Po, och i skådespelarnas sätt att leverera replikerna. Lite synd är det att skaparna lagt tonvikten på storslagna slagsmålsscener, även om det känns som en given ingrediens i en film om en panda som tränar kung fu, för det blir ganska långrandigt tillslut med djur som flyger hit och dit.

Jag har hört att det finns de som tvivlade på att det någonsin skulle komma en film som hette "Kung fu panda", utan att det mest var någon underlig form av reklamkampanj, och jag trodde nog samma sak ett tag. SF har ju kört sin "stäng av mobilerna i salongen"-kampanj med Po sedan i vintras och man har sett alla möjliga saker med "Kung fu panda"-motiv sedan tidigt i våras. Sällan har en reklamkampanj för en barnfilm börjat så tidigt... Men de fortsätter i samma anda, för redan nu sitter det uppe affischer för "Ice age 3", som kommer nästa år. Vi kanske hinner glömma bort det lagom tills den har premiär.