Vargens tid

Vargens tid
(1988)
**

Precis som i fallet med "Harry Lund lägger näsan i blöt" (se tidigare inlägg), så minns jag väl när Hans Alfredsons "Vargens tid" kom på bio för tjugo år sedan, men jag har inget minne alls av vad som sades om den. Och med facit i hand så kan jag nog förstå det, för även om jag är en stor diggare av Alfredsons gamla filmer (både med och utan Tage Danielsson), så är den här medeltidsfilmen ett mysterium för mig.

"Vargens tid" handlar om överklasskillen Inge (Benny Haag), som ger sig ut för att spana efter sin försvunne bror Arild. När han letat ett tag råkar han på ett zigenargäng (på medeltiden var zigenarna laglösa i Sverige, i alla fall enligt den här filmen) som tror att deras älskade Arild kommit tillbaka till dem. Inge blir först förvånad, och försöker berätta för dem att han är Arilds tvillingbror, men när han sedan får veta att Arild blivit bortlovad till zigenardottern Isis (Melinda Kinnaman) beslutar han sig för att anta sin brors identitet istället.

Skådespelarinsatserna är inte mycket att skylta med, framförallt inte Haags, och hela filmen lider av det stora problemet att den är väldigt ointressant. När jag tittar på den kommer jag hela tiden på mig själv med att pyssla med annat istället, som att läsa en tidning eller kolla mailen på datorn. Det är inget bra tecken! Samtidigt är det ju inte provocerande dåligt, så det ändå ingen etta i betyg, även om det ligger ganska nära till hands.

Det sägs att det dåliga mottagandet av filmen (den fick pris för årets kalkonfilm i Sverige 1988) gjorde att Hans Alfredson beslutade sig för att aldrig mer göra långfilm. Synd, kan jag tycka, då jag vet att han kan bättre än så här. Fast om den här filmen visade åt vilken håll han var på väg så var det kanske lika bra att det blev som det blev.

Allt om min buske

Allt om min buske
(2007)
***

På pappret verkade det här vara en riktig kalkon. Hör själva hur det låter: "en svensk sexkomedi i trädgårdsmiljö". Dessutom med Ola Rapace i huvudrollen, en kille som fortfarande inte gjort något vettigt i mina ögon (visst en del av Wallander-filmerna är bra, men det är ju knappast hans förtjänst). Döm om min förvåning när det sedan visar sig att den var... helt okej!

Filmen handlar om paret Nils (Ola Rapace) och Karin (Karin Lithman), vars förhållande är farligt nära sprickningsgränsen. För att göra en nystart köper de ett hus på landet, ett hus som är granne med en trädgårdsanläggning som drivs av systrarna Isabel (Beate Rostin) och Lily (Maria Kulle). Dessutom hamnar Nils i ordförandeposten i fonden som styr nyss nämda trädgårdsanläggning. Så när Karin börjar umgås lite för mycket med Isabel börjar Nils återgå till att bli den hemska människa han var innan flytten...

De senaste fem åren har det kommit fler och fler "skruvade" komedier i Sverige, som exempelvis "Tjockistjuven", en film som förvisso var en besvikelse, och "Allt om min buske" är inget undantag. Det är på inget vis en fantastisk film, men det duger som underhållning i drygt 90 minuter, och vissa scener blir lite småroliga emellanåt. Sidoberättelsen om Nils och Karins dotter Barbro och hennes relation till grannpojken Franz är mest underlig, och bidrar inte riktigt med något, förutom en del underliga hallucinationsscener (Franz har en vana att tugga på svampar). Men om de ägnat den delen mer tid, så hade det nog kunnat bli en bra sidohistoria.

Hela filmen igenom satt jag och hatade Ola Rapaces rollfigur, och hoppades innerligt att något riktigt hemskt skulle hända med honom. När man dessutom fått rapporter om att han i stort sett spelar sig själv när han gör sådana roller blir man bara rädd. Stackars Noomi...

Barnhemmet

Barnhemmet
(Le Orfanato, 2007)
***

Det är lustigt det där med hur filmkritiker reagerar helt olika beroende på varifrån filmen kommer, eller huruvida den är ”indie” eller inte. En film som ”Little miss sunshine”, som var en stor succé härom året, var ju inte helt olik gamla fina ”Ett päron till farsa”, men det skulle aldrig kulturfantasterna som gav ”Little miss sunshine” högt betyg erkänna. För om en film har en indiestämpel så är det helt okej att gilla den, även om innehållet egentligen är precis som vilken mainstreamfilm som helst. Filmer från medelhavsområdet får ofta samma bemötande. Om det varit amerikanskt, eller svenskt för den delen, skulle kritikerna rynkat på näsan åt det, men om det istället är producerat i Spanien eller Italien haglar omdömen som ”mustigt” och ”livsbejakande” i recensionerna. Underligt.

”Barnhemmet” är, som ni kanske förstått, en spansk skräckfilm, men ganska långt ifrån ”[rec]”, som kom tidigare i år (och som jag inte sett, men den verkar fruktansvärd). Regissören Juan Antonio Bayona verkar istället ha sneglat på gamla 70-talsskräckisar som ”The changeling” (som förvisso kom 1980, men ändå), där man lyckas skrämmas utan att för den sakens skull frossa i blod.

”Barnhemmet” handlar om Laura, som tillsammans med sin man och son flyttar tillbaka till barnhemmet som hon bodde i som ung. Det är numera övergivet, men paret har bestämt sig för att öppna det igen, och driva ett hem för handikappade barn som behöver extra stöd. Simon, deras son, gillar de mystiska omgivningarna vid havet, och börjar fantisera om osynliga vänner, något som Laura efter ett tag tycker börjar bli obehagligt. Under invigningen av barnhemmet försvinner Simon plötsligt, och minnen från Lauras egen uppväxt på hemmet kommer tillbaka…

Den första timmen eller så är ganska ordinär, och det är ganska mycket skräckfilmsklyschor som radas upp. När Simon försvinner börjar det bli lite mer spännande och den sista halvtimmen är bitvis riktigt obehaglig. Som alltid när jag tittar på film från länder där de talar ett språk som jag inte förstår, är det svårt att veta om skådespelarna är bra eller inte, så jag lämnar det betyget därhän.

Slutligen så är det spännande att se hur filmbolaget försöker locka fler besökare till filmen genom att smälla upp Guillermo del Toros namn störst och överst på affischen, framförallt eftersom han bara är filmens producent. Jag såg till och med en recension som sa att den påminner om ”Pans labyrint”, och även om jag ännu inte sett den, så har jag väldigt svårt att tänka mig några större likheter. Vad gör man inte för att luras?

Good night, and good luck

Good night, and good luck
(2005)
***

Ett av de absolut bästa banden genom tiderna är, om du frågar mig, det engelska indiepopbandet McCarthy, som under 80-talets slut släppte tre album och ett gäng singlar som alla osade av marxistiska texter och politiska ställningstaganden. Att bandet tagit sitt namn efter den amerikanske senatorn Joseph McCarthy, som blev känd under 1950-talet för sin hetsjakt på kommunister i USA, var givetvis ett väldigt ironiskt drag.
Innan jag började lyssna på McCarthy hade jag ingen som helst aning om vem denna Joseph var, men om man är uppvuxen några decennier tidigare än undertecknad så har man nog i alla fall förmodligen hört namnet tidigare. Och även om jag nu åtminstone vet vem det var, så har jag, efter att ha sett George Clooneys film"Good night, and good luck", betydligt mer kött på benen, som det så vackert heter.

"Good night, and good luck" är således en dramatisering av kampen mellan CBS-reportern Ed Murrow (och hans programredaktion) och nyss nämnda McCarthy i början av 50-talet, där Murrow och hans kollegor tydligt tar ställning emot senatorns sätt att korsförhöra sina offer och hur han utan bevis lyckas få anställda inom exempelvis det amerikanska försvaret avskedade.

Filmen är gjord i svartvitt, vilket tillsammans med tidsenliga TV-miljöer ger en väldigt autentisk känsla. Hela filmen utspelar sig faktiskt, med några få undantag, på CBS-redaktionen, vilket borde resultera i att den blir långtråkig och dryg, men faktum är att jag inte tänkte på saken förrän nu när jag skriver det här.
Däremot kan jag ha invändningar mot tempot i filmen, ett tempo som bitvis blir ganska sävligt, men Clooney har ändå lyckats göra en intressant film, som absolut borde ses av de som har det minsta intresse för USA's moderna historia.

Slutligen måste jag, trots att detta är en filmblogg, sätta in en länk till intervju jag gjorde med McCarthys sångare och textförfattare Malcolm Eden 2001, vilket kanske kan vara intresse om ni vill veta mer om bandet. Gå hit.

Kung fu panda

Kung fu panda
(2008)
***

Det är väl på sin plats med ett erkännande: jag har inte sett en enda av Dreamworks tidigare så framgångsrika animerade filmer. Därmed inte sagt att jag inte har velat, utan det är mest att det aldrig blivit av. Så när jag i förmiddags bänkade mig för en personalvisning av "Kung fu panda" visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Jag visste att Jack Black hade "huvudrollen" som pandan Po, men rent tekniskt visste jag inte riktigt hur det såg i animerade filmer nu för tiden. Och om vi ska börja där så måste jag säga att blev imponerad. Mycket imponerad. Allt som oftast glömmer man att det är en animerad film man tittar på, men samtidigt är det inte alls samma sak som i de gamla, handritade Disney-filmerna. En del av tjusningen har försvunnit i samband med att allt görs med datorer.

Nåväl, "Kung fu panda" handlar om det stora, klumpiga Po, som jobbar hos sin pappa i dennes nudelrestaurang i Fredens Dal. På en klippa ovanför byn huserar kung fu-mästaren Shifu och hans fem elever, och en dag får de besked om att deras största fiende, snöleoparden Tai Lung, har rymt från fängelset där han hållits fången i tjugo år. En likvärdig motståndare måste tränas upp, för att bli den s.k. "drakkrigaren", och av en slump hamnar uppgiften hos Po.

Det är satt en 7-årsgräns på filmen i Sverige, och det tror jag är väldigt klokt, då den är mycket våldsammare än vad jag trodde, och framförallt skrämmande mörk på sina ställen, framförallt när det kretsar kring Tai Lung och hans fängelse. Samtidigt finns det gott om väldigt roligt sekvenser, och trots att jag är skeptisk till Jack Black (se "Be kind rewind") så gör han ett bra jobb i rollen som Po. Kanske är det för att man slipper se honom, då jag egentligen mest retar mig på hans minspel och kroppsspråk. Att det sedan var Dustin Hoffman som gav röst åt Shifu hörde jag inte alls, men han var också väldigt passande i sin roll.
En stor del av komiken i "Kung fu panda" ligger egentligen inte i manuset, utan i ansiktsuttrycken hos de olika karaktärerna, i synnerhet Po, och i skådespelarnas sätt att leverera replikerna. Lite synd är det att skaparna lagt tonvikten på storslagna slagsmålsscener, även om det känns som en given ingrediens i en film om en panda som tränar kung fu, för det blir ganska långrandigt tillslut med djur som flyger hit och dit.

Jag har hört att det finns de som tvivlade på att det någonsin skulle komma en film som hette "Kung fu panda", utan att det mest var någon underlig form av reklamkampanj, och jag trodde nog samma sak ett tag. SF har ju kört sin "stäng av mobilerna i salongen"-kampanj med Po sedan i vintras och man har sett alla möjliga saker med "Kung fu panda"-motiv sedan tidigt i våras. Sällan har en reklamkampanj för en barnfilm börjat så tidigt... Men de fortsätter i samma anda, för redan nu sitter det uppe affischer för "Ice age 3", som kommer nästa år. Vi kanske hinner glömma bort det lagom tills den har premiär.

Om jag vänder mig om

Om jag vänder mig om
(2003)
**

När Björn Runge satt och skrev det som skulle bli "Om jag vänder mig om" satt han med flera olika manus, och kunde inte bestämma sig för vilket han skulle fortsätta med. Lösningen blev att ta russinen ur varje manuskaka och sätta ihop det till en film med tre olika berättelser, en lösning som skulle ha kunnat fungera bra, om det inte varit så att allt bara känns ofärdigt och oengagerande. För den första känsla man får när sluttexterna rullar är att Runge, och hans skådespelartrupp, verkligen försökte göra en Guldbagge-film, en ambition som onekligen gav dem lön för mödan. För Guldbaggar blev det, och ännu fler prestigefyllda priser, som Silverbjörnen i Berlin.

"Om jag vänder mig om" handlar dels om det gifta paret Agnes och Rickard, som har sålt sitt hus för att flytta till Malmö, där Rickard fått ett nytt fint jobb som kirurg. Dock går det inte riktigt som de tänkt sig, och när man bjuder in sina bästa vänner på middag uppdagas en och en annan hemlighet. Dels handlar den om muraren Anders, som jobbar i stort sett dygnet runt för att tjäna ihop pengar till familjen, och nu får han ett jobb som är så välbetalt att han inte kan tacka nej, även om det verkar minst sagt suspekt. Och dels handlar det om Anita, som lämnades av sin man fyra år tidigare, då han blev tillsammans med en 25 år yngre sjukgymnast. Sedan dess har hon gått ner i knarkträsket och söker nu upp det lyckliga paret för att få svar på en del frågor.

Sammantaget kan man väl säga att det är en väldigt svensk film, både till stil och handling. Jag undrar när de svenska filmskaparna ska sluta göra filmer om otrohet med familjens bästa vänner? Bara nu på rak arm kommer jag på ett gäng som haft premiär de senaste åren, däribland "Himlens hjärta" som hade premiär nu i vintras, och "Familjehemligheter", som förvisso har några år på nacken, men som ändå behandlar exakt samma ämne. Faktum är att just delen med Agnes och Rickard påminner väldigt mycket om den sistnämnda filmen, men med den stora skillnaden att "Familjehemligheter" är medryckande och engagerande. Dessutom föredrar jag en film som utspelar sig under 70-talet, framförallt när det är så välgjort.

Visst, skådespelarna i "Om jag vänder mig om" gör ju bra ifrån sig, men precis som jag nämnde tidigare så är det väldigt mycket Guldbagge-strävan över det. Stora, dramatiska roller som känns specialskrivna för skådisar som alltid spelar på det sättet, t.ex. Marie Richardsson och Pernilla August. Det känns som att man sett det här hundra gånger tidigare, och eftersom den här filmen inte tillförde något nytt alls till genren så kommer jag nog ha glömt den inom några veckor. Faktum är att jag nu när jag skulle skriva det här inlägget var tvungen att läsa om handlingen igen på Discshops hemsida, trots att jag såg den i förrgår. Det är inget bra betyg...

Hjärtat är bedrägligast av allt

Hjärtat är bedrägligast av allt
(The heart is deceitful above all things, 2004)
***

När jag under vintern som gick åkte buss mellan Vällingby och Kista till och från jobbet, så fördrev jag tiden med JT Leroys roman "Hjärtat är bedrägligast av allt", en bok som jag blev rekommenderad att köpa på en loppis. Redan innan jag började läsa den fick jag veta att den är väldigt obehaglig, och även om jag gick in i det hela med den vetskapen så var det nog värre än väntat. En del kapitel i boken var så behagliga att jag var beredd på att hoppa över dem. Men samtidigt så känns de viktiga för bokens berättelse, så det var bara att bita ihop.
Att det fanns en filmatisering av boken hade jag ingen aning om förrän jag såg att filmkanalen Silver visade den härom kvällen, och några dagar senare sitter jag här och har sett den. Jag undrade lite huruvida de hade filmat alla hemska scener i romanen, och svaret är väl att de gjort något mellanting. Vissa saker skildras ganska rakt på sak, medan andra sveps in i någon form av konstnärlig dimma, och frågan är om man förstår vad som sker om man inte läst boken. Fast, det gör man nog... Men i det stora hela tror jag dock att man hänger med bättre om man läst JT Leroys förlaga, för filmen kan nog verka en aning rörig annars.

"Hjärtat är bedrägligast av allt" handlar om den 6-årige pojken Jeremiah, som plötsligt är tvungen att lämna sina älskade fosterföräldrar då hans minst sagt struliga mamma Sarah beslutat sig för att ta tillbaka honom. I ett svep tas tryggheten bort från den unge pojken, och han kastas in i en värld full av droger, övergrepp och prostitution. Han själv skonas inte från övergreppen heller, och det är oftast där det riktigt obehagliga ligger. En period tillbringas hos hans morföräldrar, mostrar och morbröder - ett gäng extremt kristna personer som gör Jeremiahs liv till ett helvete i mångt och mycket på samma sätt som Sarah gör, fast de gör sakerna i Guds namn, vilket ju inte är mycket bättre det.

Filmatiseringen är helt okej, och framförallt är det många bra skådespelarprestationer man får se, exempelvis Jimmy Bennett som den unge Jeremiah och, ganska överraskande, Marilyn Manson som Sarahs tillfällige pojkvän Jackson (även om jag visste att han skulle vara med, så såg jag först inte att det var han, då han mer såg ut som Nicolas Cage). Två gamla bekantskaper från underbara serien "Six feet under" får man se också, först Ben Foster (som spelade Claires pojkvän Russell i SFU) hos morföräldrarna och sedan Jeremy Sisto (som spelade psykopaten Billy i SFU) som Sarahs knarktillverkarkollega Chester.

Jag tror som sagt att man får ut mer av filmen om man läst boken, men den står hyggligt på egna ben också, även om man får en liten bismak av b-produktion ibland, framförallt med de minst sagt knaggliga animationerna.