Kung fu panda

Kung fu panda
(2008)
***

Det är väl på sin plats med ett erkännande: jag har inte sett en enda av Dreamworks tidigare så framgångsrika animerade filmer. Därmed inte sagt att jag inte har velat, utan det är mest att det aldrig blivit av. Så när jag i förmiddags bänkade mig för en personalvisning av "Kung fu panda" visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Jag visste att Jack Black hade "huvudrollen" som pandan Po, men rent tekniskt visste jag inte riktigt hur det såg i animerade filmer nu för tiden. Och om vi ska börja där så måste jag säga att blev imponerad. Mycket imponerad. Allt som oftast glömmer man att det är en animerad film man tittar på, men samtidigt är det inte alls samma sak som i de gamla, handritade Disney-filmerna. En del av tjusningen har försvunnit i samband med att allt görs med datorer.

Nåväl, "Kung fu panda" handlar om det stora, klumpiga Po, som jobbar hos sin pappa i dennes nudelrestaurang i Fredens Dal. På en klippa ovanför byn huserar kung fu-mästaren Shifu och hans fem elever, och en dag får de besked om att deras största fiende, snöleoparden Tai Lung, har rymt från fängelset där han hållits fången i tjugo år. En likvärdig motståndare måste tränas upp, för att bli den s.k. "drakkrigaren", och av en slump hamnar uppgiften hos Po.

Det är satt en 7-årsgräns på filmen i Sverige, och det tror jag är väldigt klokt, då den är mycket våldsammare än vad jag trodde, och framförallt skrämmande mörk på sina ställen, framförallt när det kretsar kring Tai Lung och hans fängelse. Samtidigt finns det gott om väldigt roligt sekvenser, och trots att jag är skeptisk till Jack Black (se "Be kind rewind") så gör han ett bra jobb i rollen som Po. Kanske är det för att man slipper se honom, då jag egentligen mest retar mig på hans minspel och kroppsspråk. Att det sedan var Dustin Hoffman som gav röst åt Shifu hörde jag inte alls, men han var också väldigt passande i sin roll.
En stor del av komiken i "Kung fu panda" ligger egentligen inte i manuset, utan i ansiktsuttrycken hos de olika karaktärerna, i synnerhet Po, och i skådespelarnas sätt att leverera replikerna. Lite synd är det att skaparna lagt tonvikten på storslagna slagsmålsscener, även om det känns som en given ingrediens i en film om en panda som tränar kung fu, för det blir ganska långrandigt tillslut med djur som flyger hit och dit.

Jag har hört att det finns de som tvivlade på att det någonsin skulle komma en film som hette "Kung fu panda", utan att det mest var någon underlig form av reklamkampanj, och jag trodde nog samma sak ett tag. SF har ju kört sin "stäng av mobilerna i salongen"-kampanj med Po sedan i vintras och man har sett alla möjliga saker med "Kung fu panda"-motiv sedan tidigt i våras. Sällan har en reklamkampanj för en barnfilm börjat så tidigt... Men de fortsätter i samma anda, för redan nu sitter det uppe affischer för "Ice age 3", som kommer nästa år. Vi kanske hinner glömma bort det lagom tills den har premiär.

Om jag vänder mig om

Om jag vänder mig om
(2003)
**

När Björn Runge satt och skrev det som skulle bli "Om jag vänder mig om" satt han med flera olika manus, och kunde inte bestämma sig för vilket han skulle fortsätta med. Lösningen blev att ta russinen ur varje manuskaka och sätta ihop det till en film med tre olika berättelser, en lösning som skulle ha kunnat fungera bra, om det inte varit så att allt bara känns ofärdigt och oengagerande. För den första känsla man får när sluttexterna rullar är att Runge, och hans skådespelartrupp, verkligen försökte göra en Guldbagge-film, en ambition som onekligen gav dem lön för mödan. För Guldbaggar blev det, och ännu fler prestigefyllda priser, som Silverbjörnen i Berlin.

"Om jag vänder mig om" handlar dels om det gifta paret Agnes och Rickard, som har sålt sitt hus för att flytta till Malmö, där Rickard fått ett nytt fint jobb som kirurg. Dock går det inte riktigt som de tänkt sig, och när man bjuder in sina bästa vänner på middag uppdagas en och en annan hemlighet. Dels handlar den om muraren Anders, som jobbar i stort sett dygnet runt för att tjäna ihop pengar till familjen, och nu får han ett jobb som är så välbetalt att han inte kan tacka nej, även om det verkar minst sagt suspekt. Och dels handlar det om Anita, som lämnades av sin man fyra år tidigare, då han blev tillsammans med en 25 år yngre sjukgymnast. Sedan dess har hon gått ner i knarkträsket och söker nu upp det lyckliga paret för att få svar på en del frågor.

Sammantaget kan man väl säga att det är en väldigt svensk film, både till stil och handling. Jag undrar när de svenska filmskaparna ska sluta göra filmer om otrohet med familjens bästa vänner? Bara nu på rak arm kommer jag på ett gäng som haft premiär de senaste åren, däribland "Himlens hjärta" som hade premiär nu i vintras, och "Familjehemligheter", som förvisso har några år på nacken, men som ändå behandlar exakt samma ämne. Faktum är att just delen med Agnes och Rickard påminner väldigt mycket om den sistnämnda filmen, men med den stora skillnaden att "Familjehemligheter" är medryckande och engagerande. Dessutom föredrar jag en film som utspelar sig under 70-talet, framförallt när det är så välgjort.

Visst, skådespelarna i "Om jag vänder mig om" gör ju bra ifrån sig, men precis som jag nämnde tidigare så är det väldigt mycket Guldbagge-strävan över det. Stora, dramatiska roller som känns specialskrivna för skådisar som alltid spelar på det sättet, t.ex. Marie Richardsson och Pernilla August. Det känns som att man sett det här hundra gånger tidigare, och eftersom den här filmen inte tillförde något nytt alls till genren så kommer jag nog ha glömt den inom några veckor. Faktum är att jag nu när jag skulle skriva det här inlägget var tvungen att läsa om handlingen igen på Discshops hemsida, trots att jag såg den i förrgår. Det är inget bra betyg...

Hjärtat är bedrägligast av allt

Hjärtat är bedrägligast av allt
(The heart is deceitful above all things, 2004)
***

När jag under vintern som gick åkte buss mellan Vällingby och Kista till och från jobbet, så fördrev jag tiden med JT Leroys roman "Hjärtat är bedrägligast av allt", en bok som jag blev rekommenderad att köpa på en loppis. Redan innan jag började läsa den fick jag veta att den är väldigt obehaglig, och även om jag gick in i det hela med den vetskapen så var det nog värre än väntat. En del kapitel i boken var så behagliga att jag var beredd på att hoppa över dem. Men samtidigt så känns de viktiga för bokens berättelse, så det var bara att bita ihop.
Att det fanns en filmatisering av boken hade jag ingen aning om förrän jag såg att filmkanalen Silver visade den härom kvällen, och några dagar senare sitter jag här och har sett den. Jag undrade lite huruvida de hade filmat alla hemska scener i romanen, och svaret är väl att de gjort något mellanting. Vissa saker skildras ganska rakt på sak, medan andra sveps in i någon form av konstnärlig dimma, och frågan är om man förstår vad som sker om man inte läst boken. Fast, det gör man nog... Men i det stora hela tror jag dock att man hänger med bättre om man läst JT Leroys förlaga, för filmen kan nog verka en aning rörig annars.

"Hjärtat är bedrägligast av allt" handlar om den 6-årige pojken Jeremiah, som plötsligt är tvungen att lämna sina älskade fosterföräldrar då hans minst sagt struliga mamma Sarah beslutat sig för att ta tillbaka honom. I ett svep tas tryggheten bort från den unge pojken, och han kastas in i en värld full av droger, övergrepp och prostitution. Han själv skonas inte från övergreppen heller, och det är oftast där det riktigt obehagliga ligger. En period tillbringas hos hans morföräldrar, mostrar och morbröder - ett gäng extremt kristna personer som gör Jeremiahs liv till ett helvete i mångt och mycket på samma sätt som Sarah gör, fast de gör sakerna i Guds namn, vilket ju inte är mycket bättre det.

Filmatiseringen är helt okej, och framförallt är det många bra skådespelarprestationer man får se, exempelvis Jimmy Bennett som den unge Jeremiah och, ganska överraskande, Marilyn Manson som Sarahs tillfällige pojkvän Jackson (även om jag visste att han skulle vara med, så såg jag först inte att det var han, då han mer såg ut som Nicolas Cage). Två gamla bekantskaper från underbara serien "Six feet under" får man se också, först Ben Foster (som spelade Claires pojkvän Russell i SFU) hos morföräldrarna och sedan Jeremy Sisto (som spelade psykopaten Billy i SFU) som Sarahs knarktillverkarkollega Chester.

Jag tror som sagt att man får ut mer av filmen om man läst boken, men den står hyggligt på egna ben också, även om man får en liten bismak av b-produktion ibland, framförallt med de minst sagt knaggliga animationerna.

Varg

Varg
(2008)
*

Det enda positiva jag hörde om "Varg" innan jag såg den själv var att den var snyggt filmad, och att miljöerna var fantastiska. Inte mycket att hänga upp en film på, om du frågar mig, även om fint foto och fina omgivningar givetvis kan göra en bra film snäppet bättre. Men om det är allt som "Varg" har att komma med, så är det upplagt för ett lågt betyg. Och jo, så blev det.

Handlingen i "Varg" kretsar kring vildmarksmannen Clemens (Peter Stormare) och hans unga brorson Nejla (Robin Lundberg), vars största intresse är att ta hand om en renflock som Clemens äger. Men så kommer en varg på renarnas territorium, och de båda måste ta saken i egna händer. När Nejla dödar vargen med en yxa, en olaglig handling, blir frågan vem av dem som ska ta på sig skulden?

Handlingen är ju tunn som en is om våren, och även om man sitter och väntar hela filmen igenom på att något intressant ska hända så får man vänta förgäves. Stormares insats är mest skrattretande, mycket beroende på hans underliga, stereotypa norrländska, vilket är underligt, eftersom han är från Norrland från början. Borde han inte kunna göra en bättre dialekttolkning än att låta överdriven som Sven Melanders gamla karaktär Steve med Lloyden? Sedan har jag sedan tidigare svårt att ta till mig sådana här filmer om medelålders män som ska hitta sig själva i vildmarken. Det säger mig liksom ingenting...

Om ni vill uppleva naturen i fjällen så är det nog roligare att åka dit själv, eller eventuellt kolla på något naturprogram på TV. Det skulle i alla fall ge mig mycket mer.

Sommarmord

Sommarmord
(1994)
**

Antalet Lars Molin-filmer som jag har sett är ganska begränsade, men jag vill minnas att t.ex. "Kunglig toilette" och "Saxofonhallicken" båda hade sina ljusa stunder och var i det stora hela helt okej TV-filmer. Och "Sommarmord", en deckarthriller (eller vad man ska kalla det) som bygger på hans egna roman, verkade på pappret, eller snarare på baksidan av videoomslaget, inte vara något undantag. Massor av kända skådespelare i tidiga roller, en bra handling... tja, det mesta som man kan begära av den här genren. Men något gick snett.

"Sommarmord" handlar om Eva, en tjej som blir mördad på midsommaraftons natt, och plötsligt blir alla i hennes bekantskapskrets och familj misstänkta. Sture, mamma Sylvias nya bekantskap, blir extra misstänkt, eftersom han kom in i familjen strax innan det hemska dådet. Vem är han? Och var kommer han ifrån?

Det tar en bra stund innan filmen tar fart, och man sitter bara och väntar på det där mordet som det skrivs om på baksidan. Men först ska vi till Teneriffa och se hur Sylvia (Lena T Hansson) firar jul i sin ensamhet och blir räddad undan en våldtäkt av Sture (Peter Haber), och sedan är det ytterligare transportsträckor innan filmen kommer till sin egentliga handling. Kanske ville Molin att vi skulle lära känna karaktärerna? I sådana fall lyckas han inte så värst bra. Och när det sedan ändå händer något så är det mesta väldigt förutsägbart och man rycks liksom aldrig riktigt med. Att sedan slutet är något av en katastrof gör inte saken bättre.

Än så länge finns den här filmen inte på DVD, och det är väl inget stort mysterium, om du frågar mig. Men eftersom det är en Lars Molin-film, så kommer den ju att dyka upp så småningom. Då kan du spara en tjugo eller två genom att inte hyra den.

Be kind rewind

Be kind rewind
(2008)
***

När jag läste om den här filmen i tidningen Empire i vintras så började jag längta efter dess svenska premiär. Visst, Jack Black hade huvudrollen, men handlingen lät helt fantastisk, och i händerna på regissören Michel Gondry så kunde det väl inte bli annat än ett mästerverk? Eller?

"Be kind rewind" handlar om videobutiken med samma namn, som drivs av den äldre Elroy Fletcher (Danny Glover). Eftersom han envisas med att bara hyra ut VHS-filmer så sviker kunderna honom, och i ett sista desperat försök att rädda butiken åker han iväg på en studieresa, och lämnar under tiden den anställde Mike (Mos Def) att ta hand om affärerna. Det skulle ju ha kunnat funka hur bra som helst, om inte en av Mikes kompisar var Jerry (Jack Black), en kille som arbetar och bor på ett skrotupplag mittemot videobutiken. Intill skrotupplaget ligger ett av stadens kraftverk, och Jerry är övertygad om att han håller på att dödas av kraftverkets strålning, så för att rädda sig själv bryter han sig in på natten och gör ett sabotageförsök mot elcentralen. Det går dock sådär, och istället blir Jerrys hjärna magnetiserad, en åkomma som i sin tur gör att han vid nästa besök i videobutiken raderar alla videoband som står på hyllorna. När detta missöde uppdagas får Mike snilleblixten att de ska spela in filmerna igen, med sin egna kamera och sig själv som skådespelare och en minimal budget, allt för att rädda mr Fletchers butik.

Så länge filmen kretsar kring Mike och Jerrys försök att återskapa gamla klassiska filmer är det riktigt roligt, och man blir fascinerad över hur de lyckas återskapa "Ghostbusters" och "Robocop", men så fort handlingen istället går över till butikens vara eller inte vara, eller Fletchers överdrivna intresse för den gamle jazzlegenden Fats Waller (som påstods ha blivit född i samma hus som hans videobutik ligger), blir det ganska tråkigt. Och jag, som inte direkt är något stort fan av Jack Black, tycker mest att det blir gapigt och jobbigt tillslut. För ja, han spelar över. Igen. Och gapar. Jag trodde i min enfald att Gondry skulle kunna få bort Blacks dåliga sidor, men icke sa Nicke. Tyvärr. Men det är ändå en helt okej film, och om man inte har lika skyhöga förväntningar som jag hade, så blir man kanske bara positivt överraskad.

Indiana Jones och Kristalldödskallens rike

Indiana Jones och Kristalldödskallens rike
(Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull, 2008)
****

Som ni kanske sett i ett tidigare inlägg i den här bloggen (det första, för att vara helt korrekt), så gillar jag de tre gamla filmerna om Indiana Jones, i alla fall film nummer ett och tre. Tvåan är ju egentligen helt okej, men så flippar det ut framåt slutet, och man undrar hur det kunde bli så? Tyvärr är det lite samma sak med denna nya, fjärde film om Indiana. Fram till den sista kvarten är det riktigt bra film, i bästa Indiana Jones-klass, men så blir det alldeles för mycket och alldeles för flippat för min smak. Men innan vi går för långt ska jag ge er en kort beskrivning av handlingen.

Filmen tar avstamp 1957, alltså 20 år efter "Indiana Jones och det sista korståget" (vilket är väldigt smart, eftersom Harrison Ford också hunnit bli 20 år äldre, så att han slipper sminkas äldre eller yngre), och vi möter Indiana och hans vän Mac när de precis blivit tillfångatagna av ryska banditer som behöver Indianas hjälp med att hitta en specifik träkista i ett stort amerikanskt militärlager. Som vanligt lyckas han klara sig ur den kniviga sitsen, även om han utan att veta om det kastar sig själv rakt in i en ännu knivigare sits. Hur som helst, eftersom Indiana nu plötsligt haft med de otäcka ryssarna att göra, och således blir anklagad för att vara kommunist (det var ju en hygglig kommunistjakt i USA på den här tiden, med Joseph McCarthy i spetsen), vilket hans universitet inte alls gillar. Han blir sparkad, och får istället nys om att en av de mytomspunna kristalldödskallarna har hittats av hans gamle kollega Ox, och tillsammans med en yngre och piggare pojkvasker drar han iväg till Sydamerika för att luska reda på saker och ting.

Som vanligt när det gäller filmerna om Indiana så ligger tyngdpunkten inte på digitala specialeffekter, utan det som syns på skärmen är sådant som har gjorts "på riktigt". Dock ser man i den här filmen en del undantag från den regeln, eller det är i alla fall min uppfattning. Men det kvittar egentligen, för den här typen av actionäventyr görs inte längre (jag har inte sett någon av "National treasure"-filmerna, som tydligen ska vara lite i samma skola), och de två timmarna som jag sitter i biosalongen känns inte alls så långa.

Men så var det då det här med slutet. Jag ska inte skriva "spoiler-varning" här, för jag kommer inte att avslöja något, men jag tror nog att du kommer att hålla med mig när du har sett filmen. Spielberg och Lucas lät nog helt enkelt sin fantasi flöda lite FÖR fritt den här gången...
Slutbetyget ligger och pendlar mellan en trea och en fyra, men det dåliga slutet får helt enkelt inte förstöra för mycket, så det blir det sistnämnda, trots allt.