Flickan(2009)
****
Jag blir alltid lite orolig när jag får höra om när en reklambyrå ska göra en långfilm, mest på grund av det i nio fall av tio säkert kommer att bli skitnödigt hippt och coolt (om det nu finns tio fall av reklambyråer som gjort långfilm... tveksamt). Så, när jag läste att Acne, som en gång i tiden gjorde fantastiska "pausinslag" i det sorgligt bortglömda och förbisedda TV-programmet "Pentagon" (förmodligen det enda riktigt bra program som någonsin visats i TV4), skulle göra en långfilm tändes det stora varningsskyltar inne i huvudet. Nu visade det sig dock att det inte blev så hemskt, faktiskt raka motsatsen, men det krävdes att jag var tvungen att be mina inre röster att hålla käften både en och en annan gång under filmen.
"Flickan" handlar om... tja, en flicka (Blanca Engström), som knappt 10 år gammal blir lämnad ensam hemma tillsammans med sin lite struliga faster (Tova Magnusson-Norling) över sommaren, medan resten av familjen åker ner på biståndsuppdrag i Afrika. Fastern inser snart att hon istället borde ta till vara på en segelinvit från en tjusig kille, så flickan (hon nämns faktiskt aldrig vid namn) lämnas hastigt och, kanske mindre lustigt, helt på solokvist i det stora huset, mitt ute på landsbygden. Den sommaren får hon, vare sig hon vill eller inte, lära sig hur det är att växa upp i förtid.
Låt mig börja med att säga att jag gillar den här filmen. Mycket. Anledningen till att jag vill påpeka det är att resten av det här inlägget nog kan verka ganska negativt. Men jag vill väl.
För under hela filmens gång har jag en underlig magkänsla, en känsla som jag först inte kan sätta fingret på. Men så på hemväg från biografen kommer jag på en av många anledningar: "Flickan" känns helt enkelt lite för stockholmssmart. Visst, den utspelar sig inte i huvudstaden (den har tydligen filmats utanför Trollhättan), men framförallt de unga skådespelarna känns väldigt mycket Stockholm. Huvudrollsinnehaverskan Blanca spelar jättebra, likaså killen som spelar hennes kompis Ola, men är lite där problemet ligger för mig. De är liksom för bra. Jag ser framför mig hur de vuxit i Vasastan eller Södermalm, och är en av alla de där brådmogna och sociala barnen som man ser och hör i nyss nämnda stadsdelar, ett fenomen som jag tycker är ganska obehagligt. Barn ska få vara barn, för tusan. Nåväl, nog om detta nu.
En annan anledning till magkänslan är nog Leif Andrée (som här spelar flickans bästis pappa). I nästan alla roller som jag sett honom spelar han en obehaglig man, och när han återigen (som i "Kaninmannen") kommer i närkontakt med unga tjejer så fruktar jag värsta. Och ännu värre blev situationen för mig när det visar sig att det i sätet framför sitter en cirka 5-årig tjej tillsammans med sin mamma och tittar på filmen. "Herregud, hon ska inte behöva se något sådant", tänker jag, och håller hela tiden ena handen beredd framför ögonen. Jag får nog sluta att ha sådana fördomar.
Filmens stora begivenhet är nog trots allt fotot, signerat Hoyte van Hoytema, som också låg bakom det magnifika fotot i "Låt den rätte komma in" för ett år sedan. Det är mycket lek med skärpedjup, men också fina naturbilder och bra kompositioner i största allmänhet. Jag såg alldeles nyss att han tydligen ska regissera en TV-filmatisering av Hjalmar Söderbergs klassiker "Doktor Glas", något som onekligen kan bli intressant. Är det kanske årets juldagsserie? Hmm.
Åter till "Flickan". På det hela taget är det en väldigt bra film, och den förtjänar allt beröm som den fått i media. Men i mitt stilla sinne undrar jag om inte "Farväl Falkenberg" skapade ett monster (förvisso ett väldigt fint sådant) när den kom för några år sedan...
