Pingpong-kingen

Pingpong-kingen
(2008)
****

Normalt sett brukar jag ha svårt att ta till mig sådant som hypas. Jag har till exempel knappt ens givit The Arctic Monkeys en chans, mest för att alla brittiska musikmedier älskar dem, och de brukar aldrig ha bra smak. Men vem vet, bandet kanske är jättebra. Och en dag kanske jag tar reda på om så är fallet.
Samma sak gäller för filmer, även om jag kanske inte är riktigt lika obstinat på det området. Och Jens Jonssons uppmärksammade långfilmsdebut hade jag faktiskt tänkt att se redan innan den hypades, mest på grund av en trailer som jag såg på SF Bios programkväll i december förra året. Sedan att det tog nästan två månader från det att filmen hade biopremiär tills att jag såg den, är en helt annan femma.

"Pingpong-kingen" handlar om Rille, en kraftig och eftertänksam kille som egentligen bara får skina i skolans pingisrum, och hans bror Erik, som är allmänt poppis och en mer impulsiv tonåring. De har klassiska syskonbråk, men är sams och kompisar lika snabbt igen, ända tills deras pappa kommer och hälsar på (de bor alltså med sin ensamstående mamma, som förvisso träffar en man vid namn Gunnar en hel del, något som sönerna inte alls gillar) och en hemlighet avslöjas, en hemlighet som skapar en rejäl klyfta mellan Rille och Erik.

Den första halvan av filmen är mest eftertänksam och underfundig, där Rille briljerar bitvis med fantastiska repliker och har en önskan om att framstå som mer vuxen än vad han egentligen är, framförallt när han umgås med Anja (hette hon så?), en jämnårig tjej som är blyg och ritar obscena teckningar i sitt block. Och överhuvudtaget är det mer humor och lågmäldhet innan halvtid, då Beskedet med stort b kommer, och allt förändras till att bli mer tragiskt och gripande.

Askild Edvardsens foto är förtrollande filmen igenom, och det råder nog ingen tvekan om att han och Jens Jonsson tittat en del på kollegan Roy Andersson, både vad gäller scenupplägg, regi och det ganska färglösa, men vackra fotot. Och även om många på t.ex. Filmtipset.se reagerat på produktplaceringen i filmen (framförallt läsken Zingo och godiset Bridgeblandning), så måste jag säga att jag inte alls tänkte på det som produktplacering, konstigt nog. Jag tror att det beror på att huvudpersonerna, de två pojkarna, är ganska udda (i alla fall Rille), och det kändes mest som en rolig grej att han bara ville ha Zingo att dricka hela tiden. Som en konstig hang-up, liksom.

Det här är nog en av de bästa svenska filmerna jag sett de senaste åren, och främsta konkurrenten är främst "Du levande", av... just det, Roy Andersson. Det ska onekligen bli spännande att se hur Jens Jonsson följer upp det här, och om han fortsätter att gå i Anderssons fotspår.